Tänk på ukrainska!

Det här är en artikel från 2009.

När Ruslana Lyzjytjko vann Eurovisionsschlagerfestivalen 2004 sjöng hon för det självständiga Ukraina, och hon sjöng på ukrainska. Senare samma år utbröt den orangea revolutionen, som krävde ökad demokrati och frihet.

Efter den orangea revolutionen har ukrains­kans ställning stärkts. President Viktor ­Jusjtjenko har i ett tal sagt att ­främjandet av ukrainskan är den viktigaste nationella frågan för honom. Det har inte bara Ruslana tagit fasta på. Ukrainskan har fått en särskild plats i ungdomskulturen. Det har blivit trendigt bland popsångarna att sjunga på ukrainska och inte på ryska eller engelska.

Ukrainska är visserligen ett av de största språken i Europa och talas av bortåt 40 miljoner människor. Men det är ett språk som har förföljts öppet eller förstucket av både den ryska tsarmakten och kommunistregimen. Efter Sovjet­unionens undergång och grundandet av en självständig ukrainsk stat har språket för första gången fått möjlighet att utvecklas i full frihet, samtidigt som ryskan fortsatt har en mycket stark ställning i landet.

Enligt grundlagen från 1996 är nu ukrainskan det enda statsspråket i Ukraina. Alla övriga språk har minoritetsstatus. På senare år har det bland annat kommit en lag om att utländska filmer obligatoriskt ska textas och dubbas till ukrainska. Ett förslag om att förbjuda de ryska tv-kanalerna att sända i Ukraina har också lagts fram och börjat genomföras.

Av befolkningen i Ukraina uppger 24 procent ryska som modersmål och 67 procent ukrains­ka. Men sanningen är att bortåt 40 procent av befolkningen har ryska som sitt förstaspråk. Trots att ukrainskans ställning i praktiken därmed är relativt svag, menar majoriteten av såväl ukrainare som ryssar att det officiella språket i landet bör vara ukrainska. Att deklarera sin positiva inställning till ukrainskan är ett sätt att visa sin lojalitet med det nya självständiga Ukraina. Det är nog bara ryska nationalister i Ryssland som skulle vilja att endast ryska skulle vara statsspråk i grannlandet.

Ukrainskan är bäst etablerad i den västra delen av landet, där det historiska inflytandet från Ryssland varit svagast. Oerhört många i landet är tvåspråkiga. I en stor undersökning av Margrethe Søvik, Södertörns högskola, om språksituationen i Charkiv (på ryska: Charkov), en stad i östra Ukraina på gränsen till Ryssland, visar det sig att ungdomarnas syn på användning av ukrainska eller ryska är ganska flexibel. Många ungdomar menar att de fritt kan använda det ena eller det andra språket beroende på omständigheterna. Verkligheten är nog ändå att ryskan helt överväger i denna östukrainska stad.

Ukrainskan tillhör den östslaviska grenen av den slaviska språkstammen, där också ryska och vitryska ingår. Avståndet mellan modern ukrainska och ryska är ungefär lika stort som mellan svenska och någon ovanligt svårbegriplig dansk dialekt.

De tre östslaviska länderna Ukraina, Ryssland och Vitryssland har sitt ursprung i det medeltida Kievriket, men Ukraina och Vitryssland har till skillnad från Ryssland varit delar av först storfurstendömet Litauen och, under senmedeltiden och början på nya tiden, Polen. Ukraina har därför en kultur och en kristen tradition som blandar karaktärsdrag gemensamma med Ryssland med västeuropeiska komponenter. Ortodoxa kyrkan finns företrädd men också uniaterna, en kyrka som erkänner påvens auktoritet men som använder den ortodoxa ritualen. Väst möter öst.

Det fanns redan under tidig me­deltid dialekter i olika delar av Kievriket, men de förefaller inte ha någon direkt motsvarighet i den utbredning som de tre östslaviska språken har i dag. De tre olika språken utvecklades efter hand i olika riktningar till följd av inomspråkliga processer och genom att den kulturella och politiska orienteringen i de geografiska områdena skilde sig alltmer.

Gemensamt skriftspråk i hela området, liksom i Serbien och Bulgarien, var under hela medeltiden ett ursprungligen sydslaviskt språk: kyrkoslaviska, som sedan blivit kvar som liturgiskt språk i alla dessa länder.

Ukrainskan var ingen viktig fråga för 1700-talets kosacker, som var självägande bönder i området, inte heller för det tidiga 1800-talets nationalister. De var ute efter politiskt självbestämmande inom det ryska imperiets gränser. Det första stora ukrainska nationalistiska historiska verket Rusernas historia (1840) skrevs på ryska och har först nyligen översatts till ukrainska. Många – till exempel Karl XII:s ukrainske bundsförvant Ivan Mazepa – skrev på ett blandspråk av ryska och ukrainska.

Det ukrainska skriftspråket skapades först i mitten av 1800-talet, framför allt utifrån den folkviseinspirerade poesi som skrevs av Ukrainas nationalskald Taras Sjevtjenko. Bevekelsegrunden var romantikens föreställning om ett folk, en nation, en stat, ett språk. Men även Sjevtjenko skrev ­ibland på ryska, vilket hans dagbok är ett exempel på. Ett fungerande språk att användas i prosa kom först senare under 1800-talet. Och först nu håller ett vetenskapligt ordförråd på ukrainska på att bli till.

Sedan ukrainskan fick sitt skriftspråk har den stött på mer eller mind­re motstånd från grannen i öst. För tsarregimen var utvecklingen av ukrainska som ett nationalspråk oacceptabel. Alexander II utfärdade en ukas år 1876 som förbjöd publicering på ukrainska av nästan allting utom skönlitteratur, som fick ges ut, men med rysk stavning. Han erkände inte att ukrainskan var ett språk, utan det kallades ”den lillryska munarten” i tsarens ukas. Det talade språket i detta område uppfattades också av många inbyggare som en rysk eller polsk dialekt.

1920-talet innebar däremot ett uppsving för det ukrainska språket, som utvecklades som ett led i Lenins nationalitetspolitik. Han kallade det ryska imperiet folkens fängelse och ville driva en helt annan politik. Nu skulle alla folk i Sovjetunionen tvärtom få möjlighet att utveckla sitt språk och sin litteratur, en period i sovjetisk kulturhistoria som kallas rotning, korenizatsija.

Därefter gjorde Stalin en helomvändning i politiken, och under hans tid förföljdes de nationella kultureliter som byggts upp under 1920-talet. Under tövädret på Chrusj­tjovs tid, i slutet av 1950- och början av 1960-talet, fick de nationella kulturerna och de nationella språken åter en möjlighet att utvecklas.

Under Brezjnevtiden försämrades situationen igen. Då lanserades begreppet ”sammanflöde”. De olika folken i Sovjetunionen skulle med tiden bli ett sovjetiskt folk med ett gemensamt språk – ryskan. Sovjetmakten var alltid på sin vakt mot olika uttryck för nationalism, samtidigt som den radikala språkretoriken från Lenins tid fanns kvar ända till Sovjetunionens fall.

Under hela Sovjettiden utgavs till exempel tidningar och böcker på ukrainska. Alla hade enligt lag rätt att använda ukrainskan. Russifieringen skedde inte framför allt på papperet utan i verkligheten. Ryska tidningar och böcker prioriterades, och de bästa skolorna var ryskspråkiga. Det skedde också en frivillig övergång till ryska, som var det språk som öppnade för en karriär i hela Sovjetunionen.

Liksom nynorskan i Norge skapades det ukrainska skriftspråket på grundval av dialekterna ute i byarna, och för ett ryskt öra kan det ­ibland ha en lantlig prägel. De regler som sattes upp för språket gjordes avsiktligt så olika ryskans som möjligt, gemensamma ord för de båda språken mönstrades ut och polska lånord prioriterades framför ryska. Kyrkoslaviska lånord, som är en viktig del av ryskans ordförråd, ströks från det ukrainska skriftspråket. Även de stavningsregler som infördes när det ukrainska skriftspråket skapades på 1800-talet var färgade av en vilja att skilja språket från ryska.

Under förryskningsperioder, till exempel under Stalintiden, tvingades ukrainarna återigen att använda ett språk och en stavning under mycket starkt inflytande från ryskan. Kampen har särskilt stått om hur man ska skriva de två olika i-ljuden (ett mjukt och ett hårt) som är mycket vanliga i ukrainska. Ordet för katt, kit, har till exempel skrivits på minst tre sätt under det ukrainska skriftspråkets historia.

I dag försöker de ukrainska språkvårdarna åter mönstra ut ord som är identiska med ryskan och ersätta dem med polska lånord eller in­­hems­ka ord från dialekter utan motsvarigheter i ryskan. Resväska ska inte längre heta tjemodan (ett ryskt lånord) utan valiza (ett polskt lånord som ursprungligen är frans­kans valise). Det är samma strävan att förstärka skillnaderna mellan olika språk som finns på Balkan, där den gäller de näraliggande språken serbiska, kroatiska och bosniska.

Men för många ukrainare är ukrainskan fortfarande ett påbud uppifrån, och i vardagslag talar man ryska. Den ukrainska som man skriver låter översatt från ryskan, vilken den nog också ofta är. Det har föranlett president Jusjtjenko att mynta slagordet: ”Tänk på ukrainska!”.

Den ryskspråkiga befolkningen förfäktar ibland en tvåspråkslösning. För ett par år sedan lanserade de Rysslandsvänliga partierna ett lagförslag om att göra ryskan till ett regionalt språk, alltså upprätta en officiell tvåspråkighet i vissa av landets delar. I Charkiv har stadsfullmäktige till och med klubbat ett sådant förslag, men beslutet upphävdes av regeringen i Kiev. Kommunisterna vill gå längre och ge de två språken samma ställning. Försöken att ytterligare stärka ukrainskan efter den orangea revolutionen har setts som en kränkning av den rysktalande befolkningens rättigheter.

Språkfrågan är särskilt akut på Krim, där känslan för tillhörighet till Ukraina är mycket svag. Krim blev en del av Ukraina genom ett beslut av Chrusjtjov så sent som 1954, och hela 97 procent av befolkningen här uppger i dag ryska som sitt förstaspråk. En förstärkning av ukrainskans roll från centralt håll upplevs av majoriteten på Krim som ett hot. Ytterligare en faktor är den tatariska befolkningen som förvisades från Krim av Stalin och som nu fått möjlighet att återvända till sina hemtrakter. På Krim måste alltså tre etniska grupper och tre språk samsas i ett nytt historiskt sammanhang.

Helt grundläggande för Ukraina som nation är, förutom språket, att ukrainsk litteratur och kultur definieras som litteratur och kultur på ukrainska. Inte ens tvåspråksförespråkarna tycker att den kanadensiska eller finländska lösningen med en nationell litteratur på två språk är ett alternativ. Om man hade valt denna lösning hade till exempel den ryske författaren Nikolaj Gogol kunnat definieras som en ukrainsk författare, trots att han skrev på ryska. Om man vill göra Gogol – eller Hohol som han heter på ukrainska – till en ukrainsk författare måste man hävda att han egentligen ville skriva på ukrainska eller i alla fall tänkte på ukrainska, som den ukrainska presidenten uttryckte det när tvåhundraårsminnet av författarens födelse firades i april i år.

Med tanke på ukrainskans ställning – 40 miljoner talare – är det enligt min mening beklagligt att ingen undervisning i detta språk bedrivs vid något svenskt universitet. Detta uttrycker samma ringaktning som tsaren visade när han talade om den lillryska munarten i sin ukas.