Unga flyttar alltmer

På 1960- och 70-talen gick en flyttvåg över landet. Då fanns en stark föreställning om att man tvingades flytta på grund av jobben. Ett exempel på detta är debattboken Vi flytt’ int’ av Siewert Öholm och Lars Åberg från 1970. Boken handlar om norrlänningarna som mot sin vilja men till följd av strukturomvandlingen flyttade till industriregionerna och storstäderna. Denna bild av att det är jobben som styr flyttandet har levt kvar i debatten sedan dess. Vi vet inte hur de som flyttade på 1970-talet verkligen upplevde sin flytt, men när de som flyttade i slutet av 1990-talet tillfrågades kände de inte igen sig i beskrivningen. De flesta menade att de hade flyttat för att de ville, och de var dessutom nöjda med hur det blev. Att flytta medför ofta högre inkomster, men flyttarna själva värderar det sociala livet högre än bättre ekonomi. I en nordisk enkät som omfattar 9 600 svar anger bara omkring en femtedel av dem som i dag byter bostadskommun att arbete är den viktigaste anledningen. För de flesta är det annat som styr: att komma närmare släkt och vänner, att byta miljö och att flytta ihop eller isär. ###Äldre föräldrar stannar kvar I dag betraktar vi oss som rörligare och kanske mer rotlösa än för trettio år sedan – vi reser mer och längre än någonsin. Men vi flyttar inte lika mycket som då. Flyttfrekvensen har visserligen ökat igen från 1990-talet och framåt, men det är inte samma grupper som flyttar. En studie av alla som bodde i Sverige 1970–2001 visar att det framför allt är barnfamiljerna som flyttar alltmer sällan. Dagens femåringar flyttar hälften så ofta mellan olika arbetsmarknadsregioner som sina jämnåriga på sjuttiotalet. En orsak är att föräldrarna är äldre när första barnet föds. De har hunnit etablera sig på en ort med både jobb och bostad innan barnen kommer. En annan förklaring är att tvåförsörjarhushåll numera snarare är regel än undantag. Med ytterligare en inkomst i hushållet blir det lättare att bo kvar och klara en övergångsperiod av arbetslöshet, studier eller långpendling. Att finna sysselsättning för två personer gör det däremot komplicerat att flytta till en ny ort. Den utbyggda pendeltrafiken har ibland framhållits som en förklaring till att människor är mind­re benägna att flytta. Och visst flyttar de som bor i regioner som Mälardalen och Öresund i mindre utsträckning än andra, men det gjorde de även 1970. De som arbetar flyttar mindre, oavsett om de bor i en region med goda förutsättningar för att pendla eller inte. Att allt fler pendlar är snarare en konsekvens av att fler väljer att bo kvar på ett ställe än en orsak till det. ###Flyttandet styrs av studier De som står för ökningen av det långväga flyttandet från nittiotalet och framåt är de unga. Det är utbildningsmöjligheter snarare än arbetstillfällen som avgör vart ungdomarna flyttar. Utbyggnaden av högskolan har gjort att fler väljer att studera och att de börjar arbeta allt senare. Liksom tidigare är landsbygden och småorterna förlorarna och storstäder och universitetsorterna vinnarna. Om den ekonomiska kris som vi ser just nu är en konjunkturnedgång snarare än en strukturomvandling är flytt ingen lösning för de arbetslösa. I lågkonjunkturer är det färre personer som flyttar till jobb. Sambandet mellan konjunktur och flyttande tycks också ha försvagats, eftersom en allt större andel av dem som flyttar inte arbetar. Men antagligen får vi även framöver se många unga flyttare på grund av de stora ungdomskullarna. Och hur denna grupp flyttar beror till stor del på utbudet av och efterfrågan på utbildningsplatser.