Darwin och den avförtrollade världen

Darwinjubileet har föranlett en nyutgåva av den store forskarens självbiografi, en liten och ganska anspråkslös skrift. Fram träder en sympatisk man, lätt förskräckt över allt rabalder hans evolutionslära vållat. Han berättar enkelt om sin barndom och sina föräldrar, om sina studier i Edinburgh och Cambridge, om sitt passionerade intresse för jakt och naturstudier, om den stora resan med Beagle, och han går igenom sitt författarskap, imponerande stort med tanke på hans sjuklighet och brist på akademiska ambitioner. Vi möter, som Nils Uddenberg skriver i sin utmärkta introduktion, en brittisk gentleman med alla möjligheter att ägna sig åt sina hobbyer på sitt lantställe – och ändå revolutionerade han vår världsbild. Om Newton nått långt fler än fysiker genom att ge bränsle åt en mekanistisk syn på tingen, så nådde Darwin en bred publik med sin framställning av evolutionens obeveklighet. Tolkningarna av evolutionslärans innebörd blev visserligen många och motstridiga, men i det stora hela blev de ett viktigt inslag i den ”avförtrollning av världen”, den rationalisering, som för sociologen Max Weber varit grundläggande i idélivet under nya tiden. Darwin själv kan ge uttryck för en otvetydig fromhet, men den är, som han här bekänner, frikopplad från en bestämd gudstro; kanske var han i grunden ateist. Ändå är det i biologin som Darwin satt de tydligaste spåren. Det märks inte minst i den magnifika lärobok i botanik på svenska som just utkommit. Den har ”systematik, evolution, mångfald” som tema, och evolutionen präglar bokens hela innehåll. Det är en rad Lundaforskare jämte ett par miljöarkeologer från Umeå som svarar för det, och de visar med besked att det gamla linneanska ämnet systematisk botanik och dess avknoppningar alls inte är någon knappologi. Indelningen av växterna i klasser, ordningar, släkten och så vidare har blivit en rekonstruktion av ett långt tidsförlopp. Växtvärlden av i dag har uppkommit ur en och samma urorganism, när de flercelliga organismerna framträdde. Hur dessa förgrenades är inte längre så självklart, och detta påverkar, som vi här lär oss, vad vi ska kalla för ”växt”. Visserligen har organismer som alger och svampar grundläggande likheter med de förr så kallade ”högre” växterna, men särskilt svamparna har i sin molekylära uppbyggnad mer gemensamt med djuren än med mossor, ormbunkar och blomväxter, får vi veta. En stor del av innehållet redogör för resultaten av den pågående rekonstruktionen ända ner på familje- och släktplanen. Det blir djupdykningar på ofta molekylär nivå, och texten kan myllra av för lekmannen nya och tungvrickande facktermer. Någon populärvetenskaplig bok i egentlig mening är denna förstås inte, och det utger den sig inte heller för att vara. Vad vi bjuds är vetenskaplig text med dess stora ordekonomi. Ändå är boken värd en vidare läsekrets. För den som intresserar sig för vår flora och som har en hygglig uppfattning om vilka växter som finns runt omkring oss, ges en inblick i det förunderliga maskineriet. Vill man veta varför en blåsippa inte efter ett fåtal generationer spårar ur och blir till en annan växt, kan man här läsa om de barriärer som håller henne till ordningen. Om man glömmer vad en viss term betyder kan man lätt slå upp den i en ordlista med definitioner längst bak i boken, och många viktiga sammanhang klargörs av ett utmärkt bildmaterial, diagram och färgbilder. Man får en aning om varför en sälg är mer släkt med en viol än med en björk eller varför en nässla står nära en ros i det moderna växtsystemet. Allt i boken är inte så invecklat, även om naturen alltid överraskar med sinnrika problemlösningar. Hur växter pollineras med hjälp av vind, insekter och på många andra sätt utreds givetvis och hur frön sprids och andra spridningsorgan hjälper till så att arten överlever i släktled efter släktled. Och allt detta har som en övergripande förklaring den darwinska läran om det naturliga urvalet, modifierad men i grunden förstådd som Darwin förstod den. Den grundsynen ligger också bakom växternas utbredning över jordytan och egentligen också bakom människans ingripande i naturen, odlingens inverkan på livsformerna, som visserligen innebär att det naturliga urvalet sätts ur spel till förmån för ett mänskligt. Men till syvende och sist så är ju också däggdjuret människan en del av naturen. Det framgår inte så tydligt i denna lärobok i botanik, som tenderar att placera henne i motsats till övriga livsformer. Men det görs, förstår man, av praktiska skäl och inte vetenskapliga. Jag tror att inte någon kan lägga ifrån sig denna vackert producerade bok utan en frisk känsla av förundran inför den levande naturens former och processer. Och för att få denna känsla behöver man inte sträckläsa. Det här är en utmärkt bok att slå i efter behov.