Praktisk grundforskning
När Sveriges ordförandehalvår i EU inleddes i somras hölls en viktig konferens i Lund med fyra hundra forskare, forskningsfinansiärer, företagsledare och politiker från hela Europa. Deltagarna enades om ett dokument – the Lund Declaration – som slår fast att EU:s forskningspolitik bör lämna den nuvarande byråkratiska strukturen och i stället fokusera på några av de stora utmaningar som världen står inför – exempelvis klimathotet, vattenbristen, livsmedelstillgång, de åldrande befolkningarna, pandemier och människors säkerhet.
Metoden att nå dit är en synbart paradoxal kombination av ökat samarbete och ökad konkurrens. Det kan exempelvis ske genom att de olika länderna i EU bekymrar sig mindre om att dra hem forskningspengar till just det egna landet, samtidigt som internationellt sammansatta forskargrupper tävlar om att erhålla forskningsanslag från såväl EU som nationella forskningsfinansiärer.
En annan skenbar orimlighet ligger i att de problem som världen står inför inte kan angripas med enbart eller kanske ens främst målstyrd, tillämpad forskning. Deklarationen framhäver sålunda att den fria grundforskningen behöver ökat utrymme, vilket då kräver en synnerligen framsynt hantering av både forskningspolitik och forskningspengar eftersom den slutliga avsikten ändå är att ta fram praktiskt användbar kunskap för att lösa eller åtminstone lindra både existerande samhällsproblem och sådana som ännu inte har identifierats.
En särskild punkt i deklarationen nämner behovet av ökade ansträngningar för att föra ut forskningsresultaten. Inget vetenskapligt forskningsprojekt är ju slutfört förrän det är kommunicerat. Om inte resultaten sprids, granskas kritiskt, diskuteras och tillgodogörs i samhället är det som om forskningen aldrig hade ägt rum.
