Tonåringar redan som barn

Det är inte längre sedan ungdomen ”uppfanns” än att många av oss redan var födda då. På 1960-talet chockade den amerikanske sociologen James Coleman den amerikanska vuxenvärlden med budskapet att ungdomar identifierar sig med idrottsledare, kompisar och popstjärnor, inte med präster, lärare och föräldrar.

Efter det såg vi på uppväxten så här: först är vi barn i barndomslandet, sedan följer några besvärliga år, men de är snart över och vi blir vuxna. Men nu har vi gått in i en ny fas: ungdomstiden förlängs och föräldrarna spelar en annan roll.

– Det är framför allt de jämnåriga med Tommy och Annika i Pippi Långstrump, som tidigare med liv och lust upptäckte världen i 11-årslandet, som numera blir alltmer brådmogna, säger Mats Trondman, professor i kultursociologi och ungdomsforskare vid Växjö universitet.

Vuxen blir man i dag först uppåt 30, om man med det menar att ha avslutat utbildning, fått ett jobb som motsvarar utbildningen, flyttat hemifrån och själv bestämmer över sin vardag. Så svarade i alla fall 18-åringar i en intervjuundersökning vid Växjö universitet för några år sedan.

Samtidigt kryper tonåren i fysiologisk mening ner i åldrarna. I dag kan det alltså gå mer än 15 år mellan pubertetens inbrott och att bli vuxen!

## Brådmogna barntonåringar

Men adolescensen, det vill säga den existentiella ungdomstiden då man blir psykologiskt och socialt vuxen, tycks alltså komma tidigare ändå. Inom ett projekt vid Malmö högskola ägnar Mats Trondman sig åt tweens för att tala amerikanskt marknadsföringsspråk. Barnen som är in between, mellanstadiebarnen. Ett svenskt ord skulle kunna vara barntonåringar.

– Tweens är brådmogna i den meningen att de känner till en massa saker som de inte har erfarenhet av. De kan säga kloka saker och låta som terapeuter när de analyserar sina föräldrar. Jag hörde till exempel en pojke tillrättavisa sin pappa på stormarknaden: Pappa, nu är du faktiskt aggressiv.

Mats Trondman härmar pojkens omisskännliga idiom. Han är mycket ute och föreläser på högskolor om den förlängda ungdomstiden och flikar gärna in egna vardagsobservationer .

I USA är reklam som riktar sig till barn och ungdom tillåten, och det finns en rik litteratur i ämnet. Den delar in marknaden i barn, tweens, klassisk tonår och unga vuxna.

Det är inte bara vuxna män och kvinnor som vill vara killar och tjejer och bära jeans och lyssna på Bruce Springsteen. Ungdomsidealet är starkt i hela samhället.

– Alla strävar mot ungdomen. Barnen mot att bli tweens, tweensen mot att bli tonåringar i klassisk mening och de i sin tur mot att bli unga vuxna.

Malmöprojektet har intervjuat 10–12-åringar i tre bostadsområden, olika privilegierade, om deras fritid och skola. Även lärare, kuratorer och närpoliser intervjuades.

Det har visat sig att var fjärde flicka i alla områdena ägnar upp till två arbetsdagar per vecka åt relationer genom att se på såpoperor och relationsprogram på tv och genom sms och chat.

– Barnen förses med en kultur som gör dem brådmogna, menar Mats Trondman. Det är både en tillgång och en förbannelse, som dock kan kompenseras av vuxna i omgivningen. Men även samhällets ”psykologiserande” och ”pedagogiserande” av barnet spelar roll för brådmogenheten.

## Barnen ger svar

Till de mest populära tv-programmen bland mellanstadiebarnen hör de som handlar om att göra om sig själv och hemmet – extreme make over. Så är det i alla tre Malmöområdena. Mats Trondman använder barnets egna rum som ett exempel på hur den förlängda ungdomstiden kräver ett identitetsarbete i alla sina faser.

– Så snart barnet är stort nog börjar det flytta runt i hemmet, det förhandlas och byggs om. När man blir tween vill man inte ha ett barnrum. Och som klassisk tonåring vill man inte ha ett tweenrum, och som ung vuxen inte ett tonårsrum.

Mats Trondman jämför med sin egen barndom hemma i Kalmar på 1960-talet.

– Då var hemmet mina föräldrars. Jag hängde på sin höjd upp en affisch.

Författaren Ellen Key utnämnde 1900-talet till barnets århundrade, och barn har de senaste decennierna stått i familjens centrum. Barnen bestämmer vilken musik som spelas i bilen. Barn är med och fattar många fler ekonomiska beslut i dag: vart vi ska åka på semestern, vilken dator vi ska ha.

– Vi vänder oss till barnen för att få svar. Är vi hungriga nu? Vad ska vi äta? Detta har naturligt nog fått effekt på ungdomars förhållande till sina föräldrar. Vid sidan av organiserade aktiviteter som att idrotta är en av de allra vanligaste fritidssysselsättningarna att vara hemma.

– Den vanligaste förklaringen är att datorn står där. Men ungdomarna skulle inte vara hemma om de inte kände att hemmet var deras i samma utsträckning som föräldrarnas. Inte som i min ungdom då hemmet var mammas och pappas. Jag var ute och de var hemma.

Så är det inte nu. Den brittiske barndomshistorikern Hugh Cunningham, som har sammanfattat mycket av den aktuella forskningen inom området, anser att den mest påtagliga förändringen för barn under de senaste femtio åren är att föräldrarna följer med när barnen gör saker. Man gör saker tillsammans helt enkelt.

Detta styrks av svenska siffror. Tre av fyra har en förälder med sig på idrottstävlingar. Och Mats Trondman uppskattar att nästan hälften av alla barn och ungdomar mellan 13 och 20 års ålder har en förälder med sig vid varje träningstillfälle.

Hela 90 procent av ungdomarna säger sig också i riksrepresentativa undersökningar kunna tala med sin mamma om det de behöver prata om, 76 procent med pappa.

– Och de tycks dessutom berätta allt mer, säger Mats Trondman.

Dessutom har många föräldrar och ungdomar gemensamma smaker i dag, generationerna lyssnar till exempel på varandras musik.

## Oberoende beroende

Den större närheten mellan föräldrar och ungdomar har lett till något som Mats Trondman kallar ungdomarnas oberoende beroende, ett begrepp han har lånat av den amerikanske sociologen Richard Sennett.

– Det betyder: ”Jag vill göra det själv, men mamma, du ska vara med.” Jag tror att det i högre utsträckning gäller tjejer, men det har jag inga belägg för.

Föräldrarna deltar därmed mer än någonsin i ungdomarnas identitetsarbete, i den förlängda ungdomens alla faser.

– Det är härligt för oss föräldrar, men utmattande. De flesta föräldrar kämpar inte med att deras barn är knarkare eller brottslingar, utan med att de är så nära sina barn så länge.

Föräldrars främsta uppgift är fortfarande att hålla framtiden öppen, det svarade i alla fall ungdomar i en undersökning vid Växjö universitet nyligen. Hur det ska gå till har dock blivit svårare.

– Tonårstiden handlar om att svara på frågan hur. Det gäller att göra rätt i ungdomsvärlden. Ska jag tillhöra main stream, eller en subkultur eller inget alls? Ingen säger att alla ska bli likadana, men man måste hitta sitt sätt. Föräldrarna ska lotsa sina barn igenom en lång och komplex tonårstid.

– Föräldrarna måste förhandla sig till sin auktoritet. Den har man numera inte automatiskt för att man är vuxen, utan den får man om de unga människorna tycker att man är värd den. Man får jobba för den och vara hypersensitiv.

Men det krävande arbetet kan betala sig. När det slutar lyckligt så kan vi få vara med om det som den amerikanska sociologen Talcott Parsons kallade normativ uppgradering, menar Mats Trondman.

– De vuxna har lärt sig något och ungdomarna har bidragit till det. De har å sin sida tagit till sig mycket mer av vuxenvärlden än vi trodde och insett vad som är socialt improduktivt.

Detta gäller enligt Mats Trondman alla sociala grupper och yrkesgrupper men är särskilt tydligt i den akademiskt utbildade medelklassen.

## Försöker fånga papporna

Barnet har efterträtt pappan i familjens centrum, menar Hugh Cunningham. Mamma är fortfarande familjens smörjmedel, ännu mer engagerad än tidigare, och nu försöker hon dessutom att engagera pappa.

– Om man går runt på Ikea, kan man se hur papporna hela tiden försvinner och hur mammorna försöker fånga in dem, säger Mats Trondman.

Efter en lång tid med barnet i centrum skulle han nu vilja fokusera på föräldrarna. Inom det barndomsprojekt som man hoppas att starta vid det blivande Linnéuniversitetet (Växjö universitet går samman med Högskolan i Kalmar på nyåret 2010) vill han göra en föräldrabarometer.