Ardis värld

Världens totala samling av fossil från människans äldsta släktingar är förvånansvärt liten.

– Alltihop skulle lätt få plats i en vanlig kundvagn från en mataffär, säger Yohannes Haile-Selassie, chef för den antropologiska avdelningen vid Cleveland Museum of Natural History i USA.

Det är ett viktigt skäl till att en serie vetenskapliga rapporter om hominiden Ardipithecus ramidus – känd som Ardi – blev en stor nyhet i höstas.

Yohannes Haile-Selassie och 46 andra forskare beskrev sina fynd i sammanlagt elva vetenskapliga rapporter i tidskriften Science, som skickade ut pressmeddelanden på sex olika språk.

Nyligen lanserade TV-kanalen Discovery Channel en dokumentärfilm om Ardi, baserad på tio års samarbete med forskarna bakom upptäckten. Filmen ger en mycket klar bild av att Ardi gick på två ben och att hon hör hemma bland människans äldsta släktingar. Men det finns forskare som har en annan syn på saken.

– Hon kan lika gärna vara en föregångare till schimpanserna, säger Brigitte Senut, professor i paleontologi vid Naturhistoriska riksmuseet i Paris.

Hon menar att både formen på det yttersta benet i tummen och slitmärken på tänderna har mer gemensamt med schimpanser än med människor.

###Dispyter är vanliga

År 2000 var Brigitte Senut med om att hitta ett sex miljoner år gammalt lårben och ett dussin andra fossil av tänder och ben från hominiden Orrorin tugenensis i Tugen Hills, Kenya. Hon anser att den arten var mer specialiserad på tvåbent gång än både Ardi och Australopithecus afarensis, vars mest kända representant Lucy levde för 3,2 miljoner år sedan.

Den här typen av dispyter är mer regel än undantag bland forskare som arbetar med fossil från människans utdöda släktingar. Strider om hur olika fynd ska tolkas kan pågå i decennier och väcker betydligt starkare känslor än tolkningen av fossil från andra djur. Men inget av det märks i dokumentärfilmen om Ardi. Där är budskapet entydigt.

– Så kan det förstås lätt bli om ett filmteam lierar sig tätt med forskare som står för en viss tolkning, säger docent Lars Werdelin, paleontolog vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Han resonerar om hur den mediala bilden av en upptäckt uppstår i ett samspel mellan flera aktörer. Forskarna behöver publicitet för att få forskningspengar. De vetenskapliga tidskrifterna vill publicera resultat som ger anseende och genomslagskraft. Och underhållningsindustrin vill ha en bra story som säljer.

Ett sådant samspel ledde i våras till stora rubriker om 47 miljoner år gamla fossil av en lemurlik primat med smeknamnet Ida.Den norske paleontologen Jørn Hurum presenterade henne som en möjlig föregångare till människoaporna. Sedan dess har amerikanska forskare som granskat Ida och liknande fossil kommit fram till att de ingick i en utvecklingslinje som saknar kända ättlingar.

###Första fyndet år 1992

De vetenskapliga rapporterna om både Ida och Ardi fick sällskap av dokumentärfilmer, presskonferenser, speciella webbplatser och en skur av pressmeddelanden. Samtidigt är skillnaderna stora. Den vetenskapliga beskrivningen av Ardi är betydligt mer detaljerad. Och resultaten är publicerade i en ledande tidskrift som är känd för att nagelfara alla rapporter mycket noggrant.

De sammanlagt elva rapporterna om Ardi innehåller massor av ny kunskap, inte minst om den miljö hon rörde sig i.

Paleontologer har med tiden börjat lägga ner alltmer arbete på att kartlägga de tidiga hominidernas ekologiska sammanhang för att förstå hur de levde. Tack vare den speciella geologin på platsen där Ardi hittades är stora delar av hennes värld bevarad.

Det första fossilet från hennes art – en kindtand – hittades redan år 1992 av den japanske paleoantropologen Gen Suwa i Afarsänkan i Etiopien. Två år senare grävde Yohannes Haile-Selassie upp ett handben nära byn Aramis. Under de följande åren hittades även delar av skallen, tänderna, bäckenet, händerna, fötterna, armarna och benen från samma individ.

Afarsänkans sedimentlager har byggts upp under flera miljoner år och är rikt på fossil. En lång rad andra fossila rester av hominider kommer från samma region.

Ardi fanns i sediment som låg mellan två lager av aska från vulkanutbrott. Analyser av isotoper av ädelgasen argon i askan visar att båda lagren är cirka 4,4 miljoner år gamla. Det betyder att sedimentlagret runt Ardi bildades snabbt. Därmed är det troligt att andra fossil i samma sediment kommer från växter och djur som levde under ungefär samma period som Ardi.

– Det är viktigt och mycket speciellt. Annars brukar det vara svårt att knyta fossil från olika organismer till samma period, säger Lars Werdelin, som har egen erfarenhet av att samla fossil i Etiopien.

Fynden ger en tydlig bild av ett landskap dominerat av träd, glesare än en regnskog men betydligt tätare än en savann. Rester av trä, frön och fytoliter (mikroskopiska kiselbitar som finns i växter) skvallrar om fikonträd, bäralmar och palmer.

Fossil av ryggradslösa djur innefattar bland annat tusenfotingar, dyngbaggar och landlevande snäckor. Dessutom har forskarna grävt upp mer än 6 000 fossil från ryggradsdjur, bland annat ugglor, papegojor, möss, fladdermöss, piggsvin, hyenor, björnar, noshörningar, grisar, elefanter och två olika slags apor.

Exakt vilka arter Ardi livnärde sig på är okänt, men hennes tänder tyder på att hon var allätare. Forskarna spekulerar om att hon åt både frukt och växtdelar, samt svamp, ryggradslösa djur och emellanåt mindre ryggradsdjur.

###Tänderna berättar

Tänderna är också ett viktigt skäl till att forskarna tror att Ardi var en hona. Primathanar brukar ha större hörntänder än honor. Ardis hörntänder hör till de minsta av sammanlagt 21 stycken från olika individer som hittats i området.

En mer omstridd fråga gäller hur Ardi tog sig fram i landskapet. Det råder inget tvivel om att hon kunde klättra. Stortån sticker ut på ett sätt som gör att hon bör ha fått bra grepp om grenarna.

Yohannes Haile-Selassie och hans medarbetare anser att Ardis rekonstruerade bäcken bekräftar att hon gick upprätt. Lars Werdelin hör till dem som tvivlar på det.

– I så fall måste man nog omdefiniera vad man menar med upprättgående. Även en schimpans kan gå upprätt, men det verkar inte troligt att den här varelsen normalt gick på bakbenen, säger han.

Dokumentärfilmen om Ardi visar hur hon promenerar genom en skog. Filmteamet har parat ihop forskarna med konsulter från Hollywood som till vardags arbetar med datorspel och har gjort specialeffekter åt filmer som Spiderman och Titanic. De animerade bilderna har fått kritik för att gå långt bortom de slutsatser som går att dra av Ardis fossil.

Ett bekymmer är att skelettet var söndersmulat och tillplattat. Forskarna avbildade fossilen med hjälp av datortomografi och pusslade samman delarna i en dator, ett arbete som pågick under närmare sju år.

Yohannes Haile-Selassie medger att det inte är någon exakt vetenskap. Men han anser att väl bevarade muskelfästen i bäckenet talar för att Ardi brukade gå på två ben.

– Vi har presenterat våra data och försökt tolka dem. Sedan uppstår alltid en diskussion. Det är så vetenskapen fungerar, säger han.