En rysk litterär gåta – även för Putin

Det här är en artikel från 2009.

Den ryska litteraturens största mysterium är Igorkvädet. Kanske skrevs det i slutet av 1100-talet, kanske är det i stället en förfalskning från slutet av 1700-talet.

Många hyllmeter har skrivits som hävdar den ena eller andra ståndpunkten, men ingen har ännu lyckats övertyga sin motpart. Under de senaste åren har debatten än en gång tagit fart. Två nya verk har kommit till motsatta uppfattningar – den ena att det är en förfalskning och den andra att det är äkta.

Igorkvädet är en kort text som i tryckt form omfattar ungefär 20 sidor. Det handlar om furst Igor från den lilla staden Novgorod Severskij vid floden Desna i nuvarande Ukraina och hans härnadståg år 1185 mot ett turkfolk, polovtserna, som bodde vid Svarta havet.

Efter ett första framgångsrikt slag förlorade furst Igor och hans här och blev tillintetgjorda nästan till sista man. Fursten hamnade i fångenskap hos polovtserna. Efter en tid lyckades han fly och begav sig hem.

Orsaken till att Igor led ett sådant förödmjukande nederlag var, enligt kvädet, att han inte samordnade sitt fälttåg med övriga furstar utan genomförde det självsvåldigt och med endast en mindre här. Landet bestod vid den tiden av en mängd stadsstater styrda av olika furstar som oftast låg i fejd med varandra. Syftet var likaså tvivelaktigt: att vinna ära och berömmelse. Det fanns inga andra mer konkreta mål.

Varför skrevs kvädet? Vad fanns det för anledning att ihågkomma ett nederlag?

Händelseförloppet i Igorkvädet är i stort sett känt från de medeltida krönikorna. Manuskriptet upptäcktes så sent som i slutet av 1700-talet av boksamlaren Aleksej Musin-Pusjkin, en släkting till Rysslands nationalskald Alexander Pusjkin. Man gjorde en avskrift till kejsarinnan Katarina den stora, och sedan publicerades också kvädet. År 1812 förstördes originalmanuskriptet i Moskvas brand. Snart väcktes misstankar om att hela kvädet var en förfalskning av Musin-Pusjkin eller någon i hans omgivning. Mycket av språket verkade vara av långt senare datum, kanske från 1500-talet. Sådant som handlar om vapen, folkslag och geografi är också felaktigt. Kvädet passade dock som hand i handske i Katarina den storas utrikespolitik, som just innebar erövring av de områden som en gång styrts av polovtserna. Hon förde krig mot turkarna om trakterna norr om Svara havet, vilket resulterade i att ryssarna erövrade regionen. Ryssarna fick här sexhundra år senare sin revansch.

Kvädet har sedan legat till grund för en av de stora ryska operorna, Furst Igor av Aleksandr Borodin, färdigställd av hans vänner år 1890 efter kompositörens död. I operan får berättelsen tydliga rysknationalistiska drag: en munk välsignar Igor inför slaget, och verket slutar med att Igor står beredd att hämnas sitt nederlag.

Aleksandr Solzjenitsyn ägnar Igorkvädet ett helt kapitel i sin roman Första kretsen (1968). Fångarna i ett av de särskilda fångläger för forskare som fanns under Sovjettiden sätter en kväll upp en skämtpjäs byggd på kvädet. Fångarna kan det utantill och dömer Igor för att han varit i fångenskap hos fienden, precis det som hände med sovjetiska soldater under andra världskriget i Sovjetunionen. Det var ett mycket allvarligt brott att ha suttit som krigsfånge i Tyskland, och det innebar nästan automatiskt lägerstraff när man kom tillbaka till Sovjetunionen.

Efter andra världskriget fortsatte den vetenskapliga striden om Igorkvädet, och diktverket blev också en del av den sovjetiska propagandan, ja rent av en ingrediens i det kalla kriget. Igorkvädet var ännu ett av många bevis på hur högstående den ryska kulturen var. Flera utländska forskare, som fransmannen André Mazon och engelsmannen John Fennell, hävdade däremot att kvädet var en förfalskning. Ryska forskare som medeltidsspecialisten Dmitrij Lichatjov, men också emigranten och lingvisten Roman Jakobson, har med lika stor bestämdhet förfäktat dess äkthet.

En sovjetisk forskare, Alexandr Zimin, menade dock att det var en förfalskning. Han ventilerade under Brezjnevtiden i stort sett alla de argument mot verkets äkthet som anförts här. För att vederlägga hans påståenden sammankallades ett möte med femtio forskare, och ärendet hamnade i kommunistpartiets centralkommittés ideologiska avdelning. Man anklagade också Zimin för att vara sionist. Han fick dock publicera en artikel där han kunde framlägga sina teorier, men han fick aldrig publicera sin stora monografi om kvädet. Han blev dissident under Brezjnevtiden i och med att han hävdade att kvädet var en förfalskning. Först år 2006 fick Zimin postum upprättelse genom att hans bok, som vill bevisa att Igorkvädet är en sen förfalskning, kunde ges ut.

Det är ofta historiker (som Zimin) som är skeptiska till Igorkvädets äkthet. Han hävdar att det inte fanns någon som helt anledning att skriva ett kväde som manade till kamp mot polovtserna på 1100-talet. De flesta polovtser var redan kristna, och de utgjorde inte längre något som helst hot mot furstarna i Kievriket. Det var meningslöst att skriva ett kväde som manade till hämnd eftersom konflikten var överspelad. Ett uttryck i kvädet som väckt stort tvivel bland forskarna är ”den ryska jorden”, ett begrepp som med sin klara nationalistiska politiska tendens uppkom först långt senare.

Det är i stället litteraturvetare och språkvetare som hävdar verkets äkthet. En av dessa är Dmitrij Lichatjov. Hans bok, som kom först 1950, har nyligen delats ut till samtliga skolor i Sankt Petersburg. Kvädet passar in i Putins expansiva utrikespolitik och i det nutida ryska sökandet efter nationell stolthet. Presidenterna i Ryssland, Ukraina och Vitryssland möttes för några år sedan i Novgorod Severskij för att stärka de slaviska folkens enhet och bedyra varandra vänskap, helt i den anda som Igorkvädets författare uttrycker.

Språkforskaren Andrej Zaliznjak visar i en annan ny bok med hjälp av hela den ryska språkhistoriska forskningens arsenal att kvädet är äkta. I texten finns till exempel en korrekt användning av småord som ”ju” och ”sig”, liksom också 1100-talets bruk av dualis (särskilda former på substantiven och verben för att uttrycka ”tvåhet”). President Medvedev har nyligen tilldelat honom ett av de finaste statliga priser som finns för hans arbete.

Inget avgörande slag har trots alla strider ännu stått. Det bästa argumentet för kvädets äkthet har ändå anförts av Alexander Pusjkin, som hävdat att den litterära kvaliteten är för hög för att det ska kunna vara en förfalskning. Det fanns ingen rysk poet på 1700-talet som hade förmåga att skriva något liknande.

För språkhistoriker och andra forskare är äkthetsfrågan ett huvudbry. För läsare av poesi ger den en extra estetisk dimension åt verket.