Inte utan min fru

Den militära organisation som vi oftast förknippar med krig, alltså 1900-talets enkönade manliga värnpliktsarméer, bör betraktas som en parentes. Både dessförinnan och senare har kvinnor varit ett självklart inslag i fält. Deras villkor var visserligen annorlunda än männens, men de fanns där, såväl i den svenska armén som i många andra arméer runt om i Europa. ###Vanliga men osynliga Den som vill forska om de kvinnor och barn som deltog i fälttågen står inför flera problem. De uppgifter som förekommer i tidigare forskning är rätt vaga. Kvinnor och barn har glömts bort, både av dåtidens militärledningar och av senare tiders historieskrivning. I Poltava konstaterar dock Peter Englund: ”I hären fanns även en annan ofta glömd grupp, kvinnorna och barnen. Speciellt bland officerarna var det vanligt att man hade med sig hela familjen ut i fält, med fru och barn, en stor stab med tjänare och ibland till och med hela möblemang. Även meniga soldater kunde åtföljas av sin familj.” Historikern Alf Åberg har i sin studie av de kvinnor som tillsammans med sina män hamnade i rysk fångenskap på 1700-talet lyckats hitta källor där några kvinnoöden kan spåras, och han noterar att kvinnor och barn aldrig registrerades i källmaterialet. Att ha hustru och barn med sig i fält verkar ha förekommit i alla tider, men det var typiskt främst för 1600-talets krig. Efter trettioåriga kriget, då plundringar och övergrepp på lokalbefolkningen hade varit vanliga, uppmanade Europas militära ledare manskapet att avstå från att ta med sig familjerna på fälttågen. Enligt dem var det denna svans av civilpersoner som gjorde plundringarna nödvändiga. I början av 1700-talet fanns visserligen fortfarande hustrur och barn i fältlägren, men i mindre omfattning än tidigare. Varför är det militära källmaterialet så tyst? Svaret är att kvinnornas närvaro var självklar. Krigsartiklarna från år 1621 kan utgöra en illustration. I denna rättsordning för den militära organisationen fastslogs att soldaterna hade rätt att ha sin hustru med sig. Bakgrunden var den skörlevnad som grasserade i lägren. Soldaterna umgicks alltså med kvinnor utan att vara gifta med dem, något som stred mot det lutherska Sveriges uppfattning om rätt och fel. Vad vore en enklare åtgärd än att tillåta soldaterna att gifta sig med de kvinnor som de ändå skulle umgås med, samtidigt som prostituerade förbjöds vid härlägren? Bestämmelsen säger dock inget om i vilken utsträckning som möjligheten praktiserades. Ett exempel kan vara överste Knut Posses skrivelse till kungen år 1700. Inför Svea Livgardes uppbrott österut ville översten veta hur mycket kvinnfolk han skulle få ta med. Knut Posse menade att kvinnorna behövdes för mathållning, bakning och för renlighetens skull. De han syftade på var de värvade gardessoldaternas hustrur, som riskerade att stå utan både logi och försörjning om de inte fick följa med. Kungen besvarade dock aldrig frågan. Rimligtvis följde ett antal kvinnor med på färden österut. ###Hushåll i fält De tydligaste spåren av kvinnors närvaro finns i enskilda skildringar. Under det nordiska sjuårskriget på 1560-talet noterades att bland de danska styrkorna som ryckte fram i södra Sverige födde en av landsknektarnas hustrur ett barn. Den dagbok som fördes av en legoknekt under trettioåriga kriget, Peter Hagendorf, är ännu ett exempel. Han gifte sig under fälttåget, och hans hustru och parets barn levde tillsammans med honom i fält. Krigsartiklarna från år 1621 talar för att kvinnor fanns med under 1500- och 1600-talens krig. Utan vidare motivering medgavs soldaterna rätten att ha hustru med sig . Varför skulle militärledningen komma på en sådan tanke om det inte var så det redan brukade vara? Den högadliga kvinnan Agneta Horns vistelse i fält skedde under en period då militärledningen försökte anpassa villkoren efter praxis. Att soldaterna, från hög till låg, ursprungligen hade familjen med sig i fält berodde på hur samhället var organiserat – i hushåll. I krig var försörjningen osäker och det var svårt att klara sig ensam. Vad vore naturligare än att tillämpa samma system som hemma, det vill säga hushållet? För soldaterna kunde lägret vara deras hem i decennier. Var skulle deras familjer vara om inte där? Vid 1600-talets slut och i början av 1700-talet tycks myndigheterna alltmer ha uppmärksammat kvinnornas närvaro. Nu började man ifrågasätta nyttan med detta. Soldaternas hustrur var kanske inte det främsta botemedlet mot osedlighetens gissel ändå. Först vid sekelskiftet 1800, då de officiella beläggen för kvinnors närvaro i fält på nytt börjar minska, finns det goda skäl för att tolka bristen på belägg som en spegling av att kvinnor faktiskt inte längre deltog i krigstågen. ###Statens betydelse Varför försvann kvinnorna från fälttågen? Militärhistorikerna pekar på att kommunikationerna blev bättre och stridsinsatserna kortare, krigsskådeplatserna blev alltmer åtskilda från hemländerna. Detta medförde svårigheter för civila att dra sig fram i härarnas släptåg, och trossfunktionerna reglerades så att mathållningen i högre grad sköttes av militärer. Andra pekar i stället på statens ökade betydelse. Under 1600-talet, då härarna skulle underhållas av dem som bodde där de drog fram, skötte kvinnorna mathållningen. Under 1800-talet, då soldaterna skulle livnäras av hemlandets resurser, kostade det mer att ha kvinnorna med än att ha dem hemma. Andra forskare har betonat förändringar i könsrollerna. Under 1600-talet var hushållet centralt för hur man organiserade samhället, medan 1800-talets rent manliga arméer speglade en allt större separation mellan könen. På 1600-talet var skillnaderna mellan könen en fråga om grad och inte art, medan det på 1800-talet förhöll sig tvärtom. Könen kom att uppfattas som varandras motsatser, och det blev otänkbart att kvinnor skulle vistas i de manliga miljöer som det militära livet nu hade utvecklats till. I slutet av 1800-talet, då en värnpliktsarmé kom till stånd i Sverige, var det aldrig aktuellt att åberopa den tradition inom det militära som fann det naturligt och självklart att kvinnor skulle följa med soldterna ut. Denna tradition hade då blivit helt otidsenlig.