I vetenskapernas värld

Janken Myrdal, professor i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet, är humanist på ett naturvetenskapligt universitet. Han har under lång tid brottats med de olika vetenskapsideal som präglar de ”två kulturerna”. Å ena sidan humanvetenskapen, det vill säga humaniora och samhällsvetenskaperna, å andra sidan de tekniska och naturvetenskapliga ämnena. Det handlar verkligen om två världar – som ibland missförstår varandra och ryggar tillbaka inför varandra, men som även har mycket att lära av varandra. Naturvetare, fastslår Myrdal, skriver gärna artiklar inom strikt avgränsade ämnen. Språket är mycket komprimerat och nästan formelartat. De skriver i regel på engelska med en strikt disposition. Humanvetare skriver hellre böcker i ämnen som behöver utvikningar och längre resonemang. Språket är inte lika komprimerat utan används som verktyg. Dessutom föredrar de flesta att skriva på svenska med en något friare disposition. Så ser huvuddragen ut vad gäller publiceringstraditionerna. Men mycket annat skiljer också. Naturvetare arbetar hellre i stora grupper, medan humanvetare ofta är ensamvargar. Naturvetare kan fråga sig om den humanvetare som ständigt publicerar sig ensam har samarbetsproblem, medan humanvetaren undrar om naturvetaren är helt osjälvständig, som hela tiden skriver ihop med sina kolleger. Naturvetare arbetar ofta längs en forskningsfront, medan humanvetare snarare ska betraktas som gerillakrigare som rör sig fritt, kanske vänder tillbaka, omprövar perspektiv och ibland vänder sig emot sin egen forskningstradition. Dessa olikheter bäddar för missförstånd och ibland konflikter. Naturvetare kan stötas bort av humanvetarnas tjocka böcker och ordmassor (”humflum!”). Humanvetare missar poängen i de strikt återhålla rapporterna (”naturvetarnördar”). När det kommer till konflikt, så summerar Myrdal attityderna i naturvetarens hybris inför humanvetenskap och humanvetarens förakt inför naturvetenskap. Samtidigt, det ska understrykas, finns många exempel på de båda sidornas företrädares ödmjuka nyfikenhet inför den andra kulturen. Janken Myrdal skriver kunnigt om dessa olikheter, och boken kan varmt rekommenderas alla som är intresserade av de olika grenarna på vetenskapens träd. Myrdal talar om ett ”äktenskap med förhinder” mellan de olika parterna, och är hoppfull inför ett ökat samarbete mellan de två världarna. Båda behöver dock mer kunskap för att förstå den andra, och Myrdals bok är en god hjälp på vägen. Han höjer dock ett varningens finger åt ett par tendenser i samtiden. Dels ser han tecken på att naturvetenskapen blir normerande för hur humanvetenskapen ska bedömas och förstås. Myrdal är kritisk till hur naturvetare som Edward O. Wilson eller Jared Diamond uttalar sig om humanvetenskapliga frågor utan att ha tillräcklig kunskap. Och det är alltid uppfriskande med myrdalsk polemik. Dels framhåller han att även humanvetare nu har börjat bedömas utifrån hur mycket de publicerar och refereras, och då framför allt i internationella tidskrifter. Det är som att låta fotbollsspelare möta handbollsspelare, och använda regelboken för fotboll. Humanvetare missgynnas av att bedömas utifrån naturvetenskapliga publiceringstraditioner. ”Om en Selma Lagerlöf-biografi inte citeras i Mexiko, så behöver det inte innebära att den är dålig”, sammanfattade en uppretad professor problemet med systemet nyligen. Ett mer pessimistiskt – och polemiskt – perspektiv anläggs i ekonomisk-historikern Ylva Hasselbergs bok Vem vill leva i kunskapssamhället? Hon är verksam vid Uppsala universitet och beskriver en forskningsvärld i förfall. Boven i dramat är de marknadsmekanismer som håller på att ta över initieering och utvärdering av forskningen. Även hon utvecklar en vältalig kritik över hur de nya mätsystemen för forskningsutvärdering drabbar humanister som hellre skriver böcker på svenska än artiklar på engelska. I mycket kan man hålla med om den dystra bild som tecknas, som dock främst gäller humanvetenskaperna, även om Hasselberg ibland målar lite väl snabbt med en lite för bred pensel. Hon slår fast att en avprofessionalisering av forskaryrket håller på att ske, och i förbifarten hävdar hon att även lärare, journalister och konstnärer håller på att deprofessionaliseras. Det kanske stämmer, men som läsare vill man gärna att sådana teser beläggs med mer än uppdämd vrede över sakernas tillstånd. Ylva Hasselberg klagar över att doktorsavhandlingar nu ska skrivas på fyra år, och att studentuppsatser ska bedömas också utifrån om de genomförs på utsatt tid. Detta kanske inte enbart är tecken på deprofessionalisering – att lära sig göra sina uppgifter på utsatt tid kanske rent av gör studenterna mer professionella ute i arbetslivet?