Livet kommer att återvända

Den 20 april 2010 exploderade British Petroleums oljerigg Deepwater Horizon utanför den amerikanska delstaten Louisianas kust. Explosionen och efterföljande blow out – en sprutande oljefontän från havets botten – blev snabbt det mest omskrivna och mediebevakade oljespillet på årtionden.

President Obama varnade tidigt på plats vid den amerikanska kusten att spillet riskerade att utvecklas till den värsta miljökatastrofen i USA:s historia. Ribban blev därmed redan från början högt lagd för alla de politiker och representanter för miljöorganisationer som ständigt söker överträffa varandra i dramatiska beskrivningar och alarmerande prognoser för att få mediernas uppmärksamhet.

På den vägen är det. I skrivande stund toppas Dagens Nyheter av en artikel där en företrädare för en miljöorganisation uttalar allvarliga varningsord för att Europa och Arktis kommer att drabbas hårt. Exakt vad som kommer att hända får framtiden utvisa. Men historien lär oss att skador från oljeutsläppen tenderar att läka inom överskådlig tid.

I samma vatten men på den mexikanska sidan och på mindre djup skedde en annan oljekatastrof för drygt trettio år sedan. Den 3 juni 1979 inträffade en explosion med efterföljande blow out på borrplattformen Ixtoc 1, tillhörande det statliga mexikanska oljebolaget Pemex. Oljespillet, som pågick i nio månader innan man lyckades få stopp på det, blev det dittills största utsläppet i världen i fredstid.

De båda olyckorna med efterföljande oljespill i Mexikanska golfen har mycket gemensamt, trots att oljekatastrofer i allmänhet har ändrat karaktär en hel del under de tre decennier som har förflutit mellan olyckorna.

Oljelastade tankfartyg var länge den största källan till både små och stora oljeutsläpp förorsakade av människan. Tanktvätt – att skölja ur tankarna med havsvatten sedan oljelasten lossats – var länge en rutinåtgärd som gav otaliga små utsläpp, ofta i storleksordningen ett till tio ton.

Konsekvenserna varierade beroende på tid och plats. Så till exempel blev en tanktvätt utanför Öland en stormig vinterdag i februari 1976 katastrofal. En tredjedel av alla Östersjöns alfåglar slogs ut då den flyttande flocken landade i det till synes lugna vatten som oljan skapat.

Mycket stora utsläpp – på mellan många tiotal tusen och ett par hundra tusen ton – inträffade också då och då när oljetankrar kolliderade eller stötte på grund. Om medierna var på plats blev namnen på de förolyckade fartygen ökända världen över: Torrey Canyon, Exxon Valdez, Metula, S:t Peter. Effekterna blev ofta men inte alltid katastrofala – förutom tid och plats beror följderna även på vilken typ av olja som rinner ut: tunga oljor med mycket tjärämnen och så kallade asfaltener är mindre giftiga än lätta.

På den tiden var läckage från rörledningar bara en obetydlig orsak till oljespill, medan blow out från oljekällor inträffade ganska ofta också på 1970- och 1980-talen. De ledde dock sällan till riktigt stora spill, eftersom oljekällorna låg på land eller i grunt vatten och som regel kunde tillslutas ganska snabbt.

Sedan dess har tanktvätt till havs förbjudits, och förbuden efterlevs i huvudsak. Läckage vid mindre olyckor hindras numera av att tankfartygen byggs med dubbla skrov. Dessutom delas oljetankarna upp i mindre sektioner så att bara en del av lasten rinner ut om det skulle bli en större skada.

Antalet kollisioner minskade också starkt i och med att hårdtrafikerade farvatten som Engelska kanalen och Malackasundet enkelriktades och att man införde speciella körbanor för fartygstrafiken. Och slutligen – och viktigast av allt – nu har vi GPS. Den gör att även mindre erfarna fartygsbefäl, som tvingas tjänstgöra under storhelger när deras mer seniora kolleger kan välja att vara lediga, vet var fartyget befinner sig även om de till äventyrs tröstat sig med några glas. (Desto mer märkligt var det att en kinesisk tanker i april i år kunde komma långt ur kurs och ränna upp på Stora Barriärrevet.)

Sammanlagt har utsläppen från oljetankfartyg minskats till en rännil jämfört med den flod de utgjorde för tre fyra decennier sedan.

Oljepipeliner har å andra sidan med tiden blivit en allt större källa till oljespill. Dels finns det mycket fler av dem i dag, dels har många oljeledningar hunnit bli gamla. På sina håll, som i en del länder i det forna Sovjetunionen, är underhåll av rör och pumpstationer starkt eftersatt och läckage vanliga. På andra håll, som i Västafrika och västra Amazonas, ses rörledningar för olja som militära mål i väpnade konflikter, och därför utsätts de för sabotage. Den läckande oljan hamnar då ofta på land och i floder.

På borr- och produktionsplattformar har tekniken utvecklats väsentligt under de senaste tre decennierna. Men samtidigt sker oljeletning och -utvinning på allt större havsdjup och i allt besvärligare väder och sedimentstruktur.

Resultatet är att antalet olyckor har minskat. Samtidigt har de utsläpp som sker blivit större då det särskilt på stora djup är mycket svårt få stopp på oljeläckagen och det ofta tar lång tid.

Utsläppet vid Deepwater Horizon pågick för fullt i drygt två månader. I mitten av juli meddelade BP att företaget lyckats placera en hätta över läckan och därmed tillsluta den. Förhoppningen är att det höga trycket under tätningen ska kvarstå, vilket i så fall visar att oljan inte har hittat några alternativa vägar ut i vattnet. Nästa steg är att borra avlastningshål, som möjliggör att man kan täppa till det skadade borrhålet slutgiltigt. Därefter kan de nya hålen användas för utvinning av olja.

Det som händer efter en explosion av detta slag är att gasblandad olja under högt tryck sprutar ut i vattnet vid havsbottnen. Då blandas olja, metangas och vatten ihop till en vätska, en så kallad emulsion, i vilken det dessutom finns sand och andra partiklar. Emulsionen har varierande täthet beroende på halten av de olika komponenterna. All oljeemulsion kommer alltså inte att stiga upp till ytan, utan olika delar kan komma att bilda plymer på olika djup i vattenmassan.

I Ixtoc-fallet år 1979 överraskades den amerikanska kustbevakningen av att oljan nådde Floridas kust trots att spaningsflygplanen inte kunnat se några annalkande oljebälten. Konstigt nog överraskades också denna gång marinforskare och BP-personal när oljeförande djupvattenskikt upptäcktes som resultat av utsläppen från Deepwater Horizon. Minnet är tydligen inte så långt i oljebranschen.

Dessa emulsioner långt under havsytan är svåra att stoppa med mekaniska bommar. Det går inte heller att använda skimmers, det vill säga anordningar för att sopa ihop eller skumma av oljan för att få upp den i någorlunda koncentrerad form.

Dessutom lämpar sig inte de standardmetoder som man använder med hjälp av flyg eller satelliter för att uppskatta storleken på ”vanliga” utsläpp för denna typ av oljeemulsioner. Oftast underskattar man till och med den oljemängd som flyter på ytan.

I Ixtoc-fallet använde mexikanska oljebolaget Pemex en sådan standardmetod (och hade naturligtvis inget emot att få ett så lågt officiellt värde som möjligt) och uppskattade det samlade utsläppet till strax under en halv miljon ton. Därmed blev Ixtoc det dittills största oljeutsläppet i världen i fredstid, trots den alltför låga uppskattningen. En expertgrupp i FN-regi som jag ledde kom till en väsentligt högre siffra.

Länge insisterade BP på att i det nu aktuella fallet, Deepwater Horizon, uppskatta utsläppen till åtta hundra ton om dagen trots att oberoende experter och lekmän kom fram till mångfaldigt högre tal. Det var inte förrän i maj, över en månad efter explosionen, som BP medgav att denna mängd var långt ifrån allt som strömmade ut. Då lyckades bolaget få in ett rör i ett av de tre hålen där oljan sprutar ut och suga upp ungefär åtta hundra ton om dagen.

Vid Ixtoc försökte Pemex sänka ner en stor behållare kallad sombrero över utsläppspunkten för att samla den sprutande oljan och pumpa upp den till ett fartyg vid ytan. Man lyckades emellertid inte placera sombreron rätt och hålla den kvar på plats. Så försöket gavs upp.

Vid större djup och högre tryck än vid Ixtoc-olyckan – som nu är fallet med Deepwater Horizon – bildas omfattande mängder metanhydrater: metanhaltig is som är stabil enbart vid låga temperaturer eller höga tryck. Det är möjligt att det i fallet Ixtoc inte hade blivit så mycket metanhydrater att det skulle ha stört uppsamlingen och uppumpningen av oljan, eftersom vattendjupet inte var så stort, bara 50 meter. Fast samtidigt var trycket i oljekällan osedvanligt högt. Vid Deepwater Horizon lyckades man sänka ner en jättecontainer och få den på plats trots det mycket större vattendjupet, cirka 1 500 meter, tack vare obemannade undervattensfarkoster och -robotar samt toppmodern positioneringsutrustning. Men försöket misslyckades i alla fall eftersom metanhydrat täppte till containerns öppningar.

Vid explosionen på Ixtoc-plattformen fattade den strömmande gasen eld, och Pemex valde att låta den fortsätta att brinna. Dels av säkerhetsskäl, dels för att bränna bort en del av oljan. Oljan vid Deepwater Horizon innehåller mindre andel gas, så den brann inte spontant. Men BP har valt att själva tända eld på oljan och att underhålla branden i syfte att också där elda upp så mycket som möjligt av oljan.

Även här tycks minnet i branschen vara kort. Vid Torrey Canyons grundstötning i Engelska kanalen 1967 napalmbombades fartyget och oljebältet på vattnet just i syfte att bränna bort oljan. Men man kunde bara konstatera att olja på vatten brinner mycket dåligt och att endast en liten mängd går upp i rök. Är oljan emulgerad brinner den nästan inte alls.

En klassisk strategisk fråga sedan man på allvar började försöka bekämpa oljespill på 1960-talet är om oljan ska dispergeras. Det innebär att man tillsätter kemikalier som bryter ner oljan och förvandlar den till små droppar i vatten, som fettdropparna i mjölk eller oljedropparna i salladsdressing. Detta ökar oljans kontakt med vattnet och leder till mycket snabbare utlösning av giftiga beståndsdelar. Dessutom kan dropparna fastna på gälarna hos vattenandande organismer. Många av dispergeringsmedlen är också giftiga i sig.

Frågan om att dispergera oljan eller inte beror på vad man helst vill skydda. Ser man stränder och sjöfåglar som prioriterade skyddsobjekt bör man dispergera. Om det är fisk, räkor, mollusker och andra organismer som andas vatten som man är mest rädd om bör man låta bli.

Både Pemex och BP har med de mexikanska respektive amerikanska myndigheternas medgivande valt att använda stora mängder dispergeringsmedel. Måhända har besluten också tillkommit därför att mediebilder av oljeskadade fåglar och stränder är usel pr, medan döda fiskyngel och räklarver till havs inte ses av några kameror.

Ett kvarstående frågetecken är vilken effekt oljan har på sköldpaddor. Att olja på stränder kan kväva sköldpaddornas ägg är klart. I Ixtoc-fallet flyttades därför flera tusen ägg från hotade mexikanska stränder till mindre utsatta områden i USA och på Kuba. Sköldpaddor har också hittats döda i samband med oljespill, men å andra sidan är uppmärksamheten och rapporteringsbenägenheten större då.

På vilket sätt olja skulle skada sköldpaddor vet vi fortfarande inte. De andas inte vatten och får inte som fåglarna olja på fjädrarna med överhettning alternativt nedkylning som följd. Kanske äter sköldpaddorna oljan, det är i alla fall en då och då framförd hypotes. Experiment med sötvattenssköldpaddor som fått simma i oljetäckt vatten visar snarast stor tolerans mot oljan.

Vad gäller valar och andra marina däggdjur har såvitt jag känner till inga skador på sådana bestånd påvisats. Dock skräms de ofta bort från området.

Effekterna av utsläppen från Ixtoc blev mycket stora. Åtskilliga mil av mexikanska stränder förorenades inklusive mindre delar av mangroveträsk, det som brukar kallas kustnära våtmarker. Även stränder i USA blev angripna av oljan. Trots dispergeringen dog sjöfåglar i tusental, och på grund av den drabbades fisk, räkor och bläckfisk hårt.

Ännu hårdare drabbades fiskerinäringen. Det beror på att de organismer som inte lyckas fly dör inom det område där oljekoncentrationen är hög. Inom ett mycket större område tar de smak av oljan och blir otjänliga som föda. Inom ett ännu mycket större område väljer konsumenterna bort fisk och skaldjur.

Efter Ixtoc visade sig dock det senare vara en välsignelse i förklädnad. Det starkt minskade fisketrycket under åren efter olyckan gjorde att havspopulationerna kunde återhämta sig. Fem år senare var det svårt att vare sig hitta rester av oljan, trots att huvuddelen av de drabbade stränderna aldrig sanerades, eller att se skador på nyckelpopulationer eller biologisk mångfald. I detta avseende hjälpte de höga vattentemperaturerna i Mexikanska golfen till. Återhämtningen går mycket fortare i varma vatten än i kalla, men oljans akuta giftighet är också högre.

Det tog nio månader att få stopp på Ixtoc. Borrade avlastningshål blev den tekniska lösning som till slut gjorde jobbet.

Det är ännu alldeles för tidigt att utvärdera de ekologiska skadorna av Deepwater Horizon i hav och på stränder, liksom de ekonomiska följderna för fiskeri- och turistnäringarna. Att räk- och bläckfiskbestånden kommer att drabbas som de gjorde i Ixtoc-fallet är dock högst sannolikt. Liksom att de nästan fullständigt frisknar till inom ett begränsat antal år.