Folk tror inte att det är sant när man visar bilder och berättar att vi har så här vackra fiskar i Sverige, säger Martin Falklind som är naturfilmare, aktuell med säsong två av serien Fiskarnas rike på SVT.

De flesta i gruppen läppfiskar hör hemma i tropiska vatten och även de svenska arterna påminner om korallrevsfiskar, fastän de går under de ganska flärdfria namnen snultror och gyltor. För många dykare och brygglekande barn har läppfiskarna blivit favoriter, inte bara tack vare sina färgglada uppenbarelser och pussmunnar utan också genom hannarnas omsorgsfulla bobyggande.

– De fixar och donar, tar bort skräp och gör boet fint. De är väl lite pressade av de kräsna honorna som kommer och inspekterar, och avgör var de ska lägga sina ägg, säger Martin Falklind.

Om honan väljer hannens bo stannar han kvar och vaktar rommen. Han håller rovdjur borta och fläktar med fenorna så att hans efterkommande får syre.

– Det är lite Disney över det hela, man kan inte annat än att känna för läppfiskarna. Vilket gör det lite extra sorgligt att se dem transporteras iväg för att dö i en laxodling, säger Martin Falklind.

2023 dog var sjätte odlad lax i Norge före slakt, enligt en rapport från norska Veterinærinstituttet. Största dödsorsaken var sjukdomar, bland annat vintersår som orsakas av bakterier och ger stora sår på kroppen. Näst störst var skador, som framför allt uppstår vid behandling av laxlus – en parasit som sätter sig fast i laxarnas hud och kostar den norska laxodlingen miljarder varje år. Laxlöss finns naturligt i havet men när laxarna hålls tätt blir det svårt att undkomma dem. Odlarna försöker hålla parasiterna borta med flera metoder, som kemisk bekämpning, värmebehandling och mekanisk avlusning.

Under 1990-talet började arten sjurygg och olika läppfiskarter att testas som så kallade putsarfiskar. De här fiskarna kan ta löss från laxar i det fria och marknadsfördes som ett grönt alternativ.

Men i takt med ökad användning växte också kritiken. Läppfiskar lever naturligt i små revir på botten och är dåligt anpassade för livet i stora odlingskassar på fritt vatten med starka, kalla strömmar. Odlarna är skyldiga att ordna tång av plast så att läppfiskarna har någonstans att söka skydd men deras tillvaro blir ändå stressfylld, enligt flera forskningsstudier. Odlarna registerar drygt 40 procent som döda under de 12 till 18 månader som en odlingssäsong varar, trots att några av arterna kan bli upp till 30 år i vilt tillstånd. Vanliga dödsorsaker är sjukdomar och skador vid avlusning av laxen. När laxarna sedan är klara för slakt avlivas i regel även de överlevande putsarfiskarna.

Norska Riksrevisjonen har pekat på att den höga dödligheten hos putsarfiskar inte är acceptabel. ”Både Havsforskningsinstituttet och Veterinærinstituttet, utöver Rådet for dyreetikk, anser att den nuvarande praxisen att använda putsarfisk inte är försvarlig ur djurskyddsperspektiv”, skrev Riksrevisjonen i en rapport 2023.

Hur kommer då svenska läppfiskar in i bilden? Jo, omkring 300 000 svenska läppfiskar exporteras årligen till norska laxodlingar. 2012 blev ålfiske förbjudet på Västkusten eftersom bestånden av ål minskat dramatiskt. Ålfiskarna hade tidigare fått läppfiskar som bifångst och svenska Havs- och vattenmyndigheten (HaV) gav dem dispens för att fortsätta att sätta ut burar, men med sikte på läppfiskar.

Detta svenska fiske är tillåtet från 15 maj, vilket betyder att det pågår under läppfiskarnas lektid, då hannen vaktar rommen. Bara ett fåtal fiskarter tar hand om sin avkomma på det här sättet, och de blir särskilt känsliga för fiske under lektiden, enligt Kim Halvorsen vid norska Havforskningsinstituttet. Han och hans kollegor publicerade en studie 2016 som visade att rommen i stor utsträckning dör om den vaktande hannen försvinner. De fick snabbt gehör från norska fiskare och myndigheter, och det blev förbjudet att fiska under lektiden. Varför gäller då inte detsamma i Sverige?

– Fisket är så pass litet att vi räknar med att det inte har någon större påverkan på bestånden, säger Martin Karlsson som är utredare på HaV.

Han säger också att alla fiskare ska släppa tillbaka hannar i lekdräkt och honor med rom, och burarna ska vittjas en gång om dagen. Men vad händer om en hanne är borta från rommen under ett dygn? Kim Halvorsen har filmat hannar och sett att rommen snart faller offer för andra fiskar när hannen lämnar sin post.

– Om äggen lämnas ett dygn antar jag att det mesta av rommen kommer att ätas upp eller dö av syrebrist.

Martin Karlssons svar på detta är att yngelvårdande hannar sällan lämnar sin rom, så det är nog liten chans att de går i fällorna. Kim Halvorsen har dock provat att sätta ut burar nära hannarnas revir och sett att de ofta går in i burarna. Som svar på detta säger Martin Karlsson:

– Det här är ett forskningsfält som utvecklas hela tiden, så har man kunskaper som det du beskriver är det ju inte omöjligt att man ändrar på det.

Men varför är det inte redan ändrat, när norska forskare har studerat detta under flera år och förbjudit fiske under lektiden?

– Det finns olika förvaltningsaspekter. Det svenska fiskare har att konkurrera med här är att vi kan starta fångsten tidigare, så man får väga olika intressen mot varandra.

Martin Karlsson pekar återigen på att det svenska fisket är småskaligt. Bara 14 fiskare på Västkusten har dispens för att fånga läppfiskar. Därför finns heller inga kvoter på hur många som maximalt får fiskas upp.

– När ålfisket förbjöds och det hade blivit snurr på läppfiskarna i Norge så gjorde vi detta som ett test, ett smart sätt att låta ålfiskarna fortsätta fiska.

I framtiden skulle det kunna bli aktuellt att skala upp läppfiskefisket om det går att göra på ett hållbart sätt, enligt Martin Karlsson.

Men frågan är om det här fisket har framtiden för sig.

Både myndigheter och forskare har lyft problem med importen från Sverige. Varje år rymmer stora mängder läppfiskar från odlingarna och de kan sprida ”fel” gener i de norska bestånden. Våra sydliga svenska läppfiskar växer snabbare och blir större, men är inte lika väl anpassade till nordliga förhållanden, som exempelvis kallt vatten.

När svenska läppfiskar kommer ut i mellersta och norra Norge är de att betrakta som främmande arter eller som främmande varianter på existerande arter, enligt Ellika Faust som i sin doktorsavhandling vid Göteborgs universitet tittade på konsekvenser av att förflytta putsarfiskar. Hon kunde konstatera att en stor del av fiskarna överlever och fortplantar sig, och på så sätt kan föra in sämre anpassade gener i det naturliga beståndet.

För svenska HaV slutar dock ansvaret vid gränsen. 

– Vårt förvaltningsansvar ligger i våra vatten. Men hade du frågat mig om jag ville ha in norska läppfiskar i svenska vatten hade jag varit tveksam, säger Martin Karlsson.

Läppfiskarnas tillvaro i laxodlingarna ligger också utanför HaV:s ansvar, anser han.

Under arbetet med serien Fiskarnas rike vid svenska Västkusten stötte några i filmteamet på en bur med levande snultror och gyltor. Detta gjorde Martin Falklind uppmärksam på den svenska fångsten. Som många andra hade han hört talas om läppfiskarna som en ny metod mot laxlus och hoppats att detta skulle ta laxodlingen i en mer hållbar riktning. Men bilden av en berggylta som tittade ut genom stålgallret fastnade på näthinnan. För att berätta deras historia anlitade Martin Falklind en norsk filmare och bad honom fånga en sekvens när en läppfisk tar en lus från en lax. Det visade sig dock oväntat svårt.

– Vi väntade och väntade men läppfiskarna höll sig så långt från laxen de kunde. De bara tryckte sig mot nätet och ville ut, säger filmaren som vill vara anonym.

Efter flera dagars försök gav han upp och det blev inga sådana scener i filmen. Men frågan hängde kvar: Varför var det så svårt att få se läppfiskarna göra sitt jobb?

En forskningssammanställning visar att anläggningar som använder putsarfiskar inte har färre laxlöss i genomsnitt. Däremot kan putsarfiskarna fördröja behovet av kemikaliebehandling med i snitt 5,2 veckor. 

Lena Geitung arbetade tidigare som ”putsarfiskkoordinator” åt en laxodlarförening men forskar numera vid Havforskningsinstittutet om djurvälfärd i laxodling. Hon berättar att en studie på sjurygg i laxodlingar hittade spår av laxlöss bara i 3 procent av putsarfiskarnas magar. Liknande undersökningar av läppfisk visar att inte mer än en tiondel faktiskt har ätit några löss.

Men om de inte är särskilt effektiva, varför används de då?

– Det finns många småskaliga studier som visar att putsarfiskarna äter lus. Men sedan blir det inte samma sak när man skalar upp det till stora odlingskassar. Det kan ha att göra med stress, starka strömmar som putsarfiskarna inte klarar, och att de håller sig på avstånd från laxen när de kan.

Ändå har de fortsatt att användas i många år. Kan det vara så att deras huvuduppdrag är att laxodlarna ska kunna peka på att de använder biologiska metoder?

– Det finns uppfödare som säger att de har goda resultat. Det kan variera lite med hur odlingarna ligger. Det kan också vara så att man har satt stort hopp till att det ska funka, för det är så positivt om man kan komma ifrån de andra, hårdare metoderna.

Seafood Norway är en intresseorganisation för den norska fiske- och vattenbruksnäringen. På deras kampanjsida laks.no kunde man 2023 läsa: ”Biologisk avlusning sker med hjälp av lusätande putsarfisk; en skonsam metod utan negativa konsekvenser för miljön.” Men numera nämns inte putsarfiskar på laks.no.

– Det du hittade om putsarfisk för en tid sedan är, ja, inaktuellt, svarar Øyvind Haram, som är kommunikationschef på Seafood Norway.

Sedan problemen med putsarfiskar började uppmärksammas har flera av de större producenterna slutat att använda dem. 2023 sattes 33 miljoner putsarfiskar ut i laxodlingar, vilket är en halvering jämfört med 2019.

– Det beror troligen på att bruket inte har lyckats tillräckligt bra. Dessutom har frågor rests om fiskens välfärd och återbruk. Ändå är det viktigt att poängtera att det fortfarande är ett viktigt verktyg för att få bort löss från lax för vissa företag, säger Øyvind Haram.

Mot denna bakgrund är det svårt att se det svenska läppfiskefisket som en framtidsnäring.

– Oavsett om det svenska fisket är småskaligt vill man ju alltid göra det som är bäst för fisken, säger Lena Geitung på Havforskningsinstittutet.

Filmaren Martin Falklind sammanfattar den svenska fiskeförvaltningen med ordet galenskap.

– I stället för att ha ett hållbart fiske på naturliga bestånd så tömmer vi Östersjön på strömming för att mata laxar som odlas i Norge. Det påverkar både deras och vårt havsekosystem negativt. Dessutom skickar vi dit de få fiskar vi har kvar – som snultror och gyltor – för att dö i förtid, när allt pekar på att de ändå inte gör någon nytta.

Anna Froster har arbetat som frilansresearcher i produktionen av Fiskarnas rike.