Fisken som simmar
hos Gårdsfisk säljs som filéer men blir också till fiskköttbullar. Fisken simmar i ett slutet kretslopp där vattnet renas och återanvänds. Bild: Gårdsfisk

Här simmar framtidens fisk

Fiskodling på land hyllas ofta som hållbart medan odling i sjöar och hav stämplas som dåligt. Nu vill forskare nyansera bilden.

Premium
Publicerad

Bara några minuter efter avslutad föreläsning började marinbiologen Johan Ljungquist och civilingenjören Mikael Olenmark att skruva på sig. De unga skåningarna hade köpt en fallfärdig ladugård i Skättilljunga i Kristianstad och planen var att börja odla fisk i de gamla ko- och svinstallarna. Med begränsad budget hade såväl byggnadsmaterial, pumpar som odlingskar införskaffats via konkursauktioner. Nu deltog de på sin första vattenbrukskonferens. Vattenbruk – eller akvakultur – är samlingsnamnet för fisk, skaldjur och alger som odlas i vatten. På en storbildsskärm visade de bilder från ladugården. De kallade sig för Gårdsfisk och sökte samarbetspartner.

Forskarna och entreprenörerna i publiken tittade skeptiskt på de båda föreläsarna. När det blev frågestund undrade någon vem som skulle odla fisken. ”Vi”, svarade de. ”Jaha, men vem ska bygga?” Johan Ljungquist och Mikael Olenmark behövde inte fundera. ”Det är också vi.” Publiken lät inte övertygad. ”Och vem ska utforma odlingssystemen?” frågade en tredje, men svaret förblev detsamma.

Marinbiologen Johan Ljung-quist och civil- ingenjören Mikael Olenmark träffades under universitetsstudierna och driver nu fiskodlingsföretaget Gårdsfisk tillsammans.
Bild: Gårdsfisk

– Folk hade bränt flera miljoner kronor och fortfarande inte lyckats bygga ett fungerande system. Flera vände och gick, säger Johan Ljungquist.

Fiskodling – snabbast växande livsmedelsindustrin

Globalt äter vi människor i genomsnitt 20 kilo fisk och skaldjur per person och år. Många av världens fiskbestånd är fullt utnyttjade eller utfiskade, så om människan ska fortsätta äta fisk i samma takt måste mängden odlad fisk öka kraftigt. FN:s jordbruksorgan, FAO, pekar ut fiskodling som världens snabbast växande livsmedelsindustri. Ungefär hälften av dagens fisk och skaldjur kommer från odlingar, men 2030 väntas det öka till två tredjedelar.

I Europa är Norge störst, men nästan all världens fisk odlas i Asien. Det globala vattenbruket domineras av Kina. Bland topproducenterna finns också Indonesien och Indien. Fisken odlas huvudsakligen i dammar eller i kassar, men odlingarna får kritik för att läcka foderrester och släppa ut fiskavföring, vilket kan bidra till ökad övergödning. Fiskodlingarna kan också sprida sjukdomar och det händer att fiskar rymmer. Utanför Europa är överanvändning av antibiotika vanligt. I några länder har också mangroveskog skövlats för att ge plats åt den växande fiske- och räkodlingsindustrin. Trots att fisken inte alltid lever upp till våra stränga miljökrav får den ändå importeras och säljas i frysdiskar runt om i landet.

Forskning & Framsteg som ljud!

Här kan du höra inlästa versioner av våra reportage.

Lyssna!

Odlar fisk i ladugården

Johan Ljungquist och Mikael Olenmark tyckte att många av problemen borde gå att lösa i ladugården. I ett recirkulerande akvakultursystem, RAS, odlas fisken i inomhustankar. Vattnet går runt i ett slutet kretslopp där det renas och återanvänds. Eftersom odlingen är avskild från den yttre miljön riskeras varken rymmande fiskar eller sjukdomsspridning. Näringen från fiskavföringen, som kan orsaka övergödning i känsliga sjöar och hav, kan i stället samlas in och återanvändas som gödsel på närliggande åkermarker.

Utomlands odlas tilapia ibland under smutsiga förhållanden. Mikael Olenmark och Johan Ljungquist bestämde sig för ett namnbyte. ”Vi började kalla den för rödstrimma. Man ser fiskens karaktäristiskt röda strimmor väldigt tydligt.”
Bild: Gårdsfisk

Traditionellt har landbaserade odlingar främst använts för kläckning och uppfödning av exempelvis lax, men så fort fisken är tillräckligt stor flyttas den ut i kassar till havs, eftersom det är dyrt att ha den på land. Johan Ljungquist och Mikael Olenmark var övertygade om att det borde gå att låta fisken stanna kvar inomhus. De såg framför sig en affärsmodell med kontraktsuppfödning. De skulle tillhandahålla all teknik och ordna så att lantbrukare kunde börja odla fisk som en extra inkomstmöjlighet.

Nio år efter den där första föreläsningen på vattenbrukskonferensen har Gårdsfisk tagit revansch. De har 30 anställda och är störst i Sverige på att odla fisk på land. Fyra olika lantbrukare föder upp fisken som sedan packas och distribueras till butiker och restauranger. Gårdsfisk samarbetar också med forskare från Danmarks tekniska universitet, Göteborgs universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, inom allt från reningsteknik till fiskvälfärd. De undersöker även hur fisken kan avlivas på skonsammast möjliga vis.

– Vårt system skulle kunna exporteras till vilket land som helst och om några år hoppas vi att fler kopierar oss. Vi har goda möjligheter att bli världens mest hållbara fiskodling, säger Johan Ljungquist.

Allt kontrolleras från land

Den stora fördelen med att odla fisk på land i ett slutet RAS-system är att det går att kontrollera allt från temperatur till syrehalt och pH-värde i vattnet. På så sätt kan förhållandena anpassas så att de blir optimala för fiskarten.

Nackdelen är att systemen är tekniktunga, kräver stora investeringskostnader och slukar energi. Eftersom vattnet återanvänds behövs avancerade reningsanläggningar. Odlingarna är också känsliga för strömavbrott. I värsta fall riskerar hela bestånd att dö om pumparna skulle slås ut. Större anläggningar tillverkas ofta av klimatdrivande material som stål och betong.

I Skåne lämpar sig det slutna systemet lite extra bra. Östersjön är så övergödd att fiskodlare aldrig skulle beviljas tillstånd att odla i öppna kassar.

Anders Kiessling är professor i akvakultur vid Sveriges lant­bruks­universitet, SLU, i Uppsala.
Bild: Jenny Svennås-Gillner / SLU

– Men debatten har varit lite för ensidig de senaste åren. Vi har bara tittat på det positiva med de landbaserade odlingarna och på det negativa med kassodlingarna. Alla medaljer har två sidor, säger Anders Kiessling, professor i akvakultur vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

Svensk fiskodlingsindustri producerar cirka 15 000 ton fisk om året, varav bara cirka 3 procent på land. I stället odlas fisken i huvudsak med hjälp av nätkassar i sjöar, i kraftverksmagasin och i Bottniska viken. Kassodlingar är förhållandevis billiga i drift och det krävs i regel inga stora klimatbelastande nybyggnationer, men det finns fall där näringsämnen från fiskodling har lett till övergödning och försämrad vattenkvalitet. I andra områden finns i stället stora fördelar med kassodlad fisk. Forskare har sett att näringen från kassodling kan göra nytta i skogsvatten i norra Sverige som i dag lider av näringsbrist. Även i försurade områden kan en kassodling vara det minst miljöbelastande alternativet, menar Anders Kiessling.

– Vi behöver nyansera debatten lite. Olika metoder fungerar olika bra på olika platser. I Skåne är landbaserade odlingar tveklöst bäst, för vi vill inte ha mer övergödning av Östersjön. I norra Sverige kan en kassodling till och med vara att föredra, säger Anders Kiessling.

Saknas djurskyddsregler för fisk

Att odla fisk i kasse är ofta lönsamt, men att få ekonomi i en fiskodling på land är inte lika självklart. Anders Kiessling har noterat att många inomhusodlare har lamporna tända dygnet runt för att öka tillväxten, men han oroas samtidigt över att det kan stressa fisken. Den som föder upp kor och fjäderfän måste tända och släcka lampor för att imitera gryning och skymning. På sikt tror han att vi kommer att få liknande djurskyddsregler för fisk.

– Jag tror inte riktigt på att bygga gigantiska lador på land. Jag är lite orolig att man gör om samma misstag som när man samlade för mycket gris och fjäderfä på liten yta. Gårdsfisk har valt en annan väg genom att använda befintliga byggnader och tänka lite annorlunda, säger han.

Kristina Sundell är professor i fiskfysiologi vid Göteborgs universitet.
Bild: Göteborgs universiteet

Kristina Sundell är professor i fiskfysiologi vid Göteborgs universitet. Hon är expert på hur fiskar tillväxer och tar upp näring, utan att samtidigt dra på sig virus och bakterier som gör dem sjuka. Det är kunskaper som behövs inom vattenbruket och hon ägnar sig därför åt en hel del tillämpad forskning mot vattenbruksindustrin.

Kristina Sundell och hennes kollegor försöker förstå vilka faktorer i dagens produktionsmetoder som kan verka stressande på fisken. Flera av deras studier visar att möjligheten att kontrollera vatten­kvaliteten, också efter arters specifika förutsättningar, faktiskt kan öka fiskvälfärden.

När det gäller fiskodlingssystem är hon dock helt överens med Anders Kiessling. Vad som är mest hållbart beror på vilken vattenomgivning fisken ska odlas i. Alla landbaserade odlingar är inte heller RAS, utan kan vara mer eller mindre stängda.

– Det finns genomflödessystem på land där man låter vattnet från omgivningen flöda rakt igenom anläggningen och ut på andra sidan. Många har olika typer av partikelfilter, men det är inte samma höga grad av rening som i ett slutet RAS-system, säger Kristina Sundell.

I Norge har det också utvecklats en tredje teknik, som kan beskrivas som ett mellanting mellan utomhuskassar och landbaserade odlingar. Det kallas för ett semislutet system. Norrmännen är i särklass de största fiskodlarna i Europa med över en miljon ton lax varje år. Det mesta odlas i kassar, men sedan odlarna fått problem med parasiten laxlus utfärdar norska myndigheter inga nya odlingstillstånd – koncessioner – för kasse. Det har gjort att norrmännen börjat undersöka nya alternativ.

Bild: Hauge Aqua
Semislutna system är nya och finns i dagsläget främst i Norge. Med detta system riskerar man inte att få in laxlus i odlingarna.
Bild: Hauge Aqua

Smittämnen dör på djupare vatten

Ett semislutet fiskodlingssystem sänks ner i havet i form av exempelvis en plastbalja, en presenningspåse eller en jättecylinder. Vattnet som pumpas in här kommer från 20 eller 40 meters djup. Smittämnen som parasiter, bakterier och virus lever vanligtvis i de översta fem till tio meterna närmast vattenytan. Därmed går det att undvika laxlusen.

– Det här vattnet är också stabilt i salthalt, syrehalt och temperatur, vilket är bra för fisk­välfärden, säger Kristina Sundell.

I dagsläget finns cirka 25 olika prototyper, varav några varit i drift i flera år och andra är helt nya. En annan fördel med det semislutna systemet är att man inte behöver pumpa vatten mot gravitationen. I landbaserade system är pumpkostnaderna en dyr utgift, men eftersom den här odlingen ligger nedsänkt i havet kan vattnet förflyttas tyngdlöst. Det är både klimatmässigt och ekonomiskt fördel­aktigt. Risken för att fiskarna ska rymma är också minimal.

Att systemet kallas för halvslutet beror på att det mesta av utflödesvattnet kan fångas upp och renas med hjälp av olika filter, men inte allt. De semi­slutna systemen samlar in mellan 80 och 90 procent av all fosfor och cirka 40 till 50 procent av kvävet. Resten spolas ut. Men om odlingen placeras långt ut i havet kan den faktiskt göra nytta, menar Anders Kiessling.

I en artikel från Nature i förfjol lyftes betydelsen av valar. I takt med att antalet valar har minskat i världs­­haven har mängden kräftdjur, växtplankton och mikroalger längre ner i näringskedjan också minskat. Det har i sin tur skapat en nedåtgående spiral.

– Jag ser de semislutna odlingarna som den moderna valen. Om de här odlingarna ligger långt ut till havs skulle de kunna bidra med viss näring, som i sin tur drar till sig kräftdjur och annat, säger Anders Kiessling.

Att ta de semislutna anläggningarna till Sverige lär dock bli svårt. Golfströmmen håller det norska Atlantvattnet isfritt även vintertid, men på hemmaplan hade vi behövt ta hjälp av tekniken för att cirkulera vattnet. För att systemet ska fungera optimalt krävs också stora djup. Längs med den norska kusten finns sådana platser överallt, men i Sverige är de svårare att hitta. De svenska entreprenörerna har i stället valt att satsa på kassodling och nu också RAS-teknik, även om det går långsamt.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Producera i stället för importera

Varje år importerar vi 45 000 ton odlad lax från Norge. Mycket av den fisken borde vi kunna producera själva, menar Kristina Sundell. I vattenbrukets ungdom på 1970-talet var Sverige och Norge jämstora inom fiskodling, men efter ett antal uppmärksammade övergödningsfall fastnade Sverige i en ”utredningsfas” och det beviljades nästan inga nya tillstånd. Sedan några år tillbaka finns uttalade politiska mål att hållbart utveckla den svenska fiskodlingen, men branschen är splittrad. Den matfisk som i dag odlas är främst regnbåge och röding, där det finns några enstaka storföretag, men många som arbetar med vattenbruk är familjeföretag eller småföretagare.

– Den norska laxindustrin är gigantisk och det är nog svårt för oss att konkurrera prismässigt med den. Men som nybörjare har vi potential att utveckla odlingsteknikerna på hållbara sätt och satsa på många olika arter av fisk. Vi kan lära oss att göra rätt redan från början, säger Kristina Sundell.

En av de största hållbarhetsutmaningarna för all fiskodling är fodret. Många odlare kritiseras för att mata fisken med soja, fiskmjöl och fiskolja. Laxen är samtidigt ett rovdjur som behöver marina ingredienser för att må bra. Fisken är dock bättre på foderomvandling än många andra djurslag. 100 kilo foder ger 65–80 kilo laxkött, men bara 20–25 kilo kyckling eller 13–17 kilo fläskkött.

Utanför Sverige är dammar ett vanligt sätt att odla fisk. Här syns fiskdammar i Hongkong. Kina är överlägset världens största fisk-odlarnation.
Bild: Getty images

Kristina Sundell och Anders Kiessling är båda involverade i forskningsprojekt som syftar till att hitta nya råvaror som inte används till mat för oss människor. Som till exempel restprodukter från ölindustrin eller insekter som odlas på sidoströmmar från tångodlingar. De har också experimenterat med halm och skogsråvaror.

Gårdsfisk vill själva inte odla rovfisk av miljöskäl. De har valt arterna tilapia och ålmal som till största delen är vegetarianer och bara behöver några procent marina ingredienser för att må bra. Tilapian har dock dåligt rykte utomlands eftersom den ofta föds upp i förorenade dammar, och man ville inte förknippas med den. I stället marknadsför de fisken som rödstrimma. Båda arterna är också varmvattenlevande sötvattensfiskar, vilket har visat sig passa utmärkt för odling i RAS-system. Mikroberna, som hjälper till att hålla vattnet rent från bland annat ammoniak, fungerar optimalt i varma och söta vatten.

– Men att få dessa mikrobiologiska filter att fungera i kalla och salta vatten är svårare och det finns flera forskningsprojekt för att optimera systemen. I kalla temperaturer behövs andra familjer av mikro­organismer och de arbetar långsammare, säger Kristina Sundell.

Konkurrens bland fiskodlarna

I fjol producerade Gårdsfisk 214 ton fisk och i år räknar de med 500 ton. De har beviljats tillstånd att odla 6 000 ton. Nu får de också konkurrens av fler fiskodlare. Två företag som har beviljats tillstånd för RAS-system i kalla vatten är Coldlake, som ska odla 4 000 ton röding i byn Kall utanför Åre, och Reocean, som ska odla upp till 10 000 ton lax i Säffle. Den sistnämnda blir Nordens första – och största – anläggning i sitt slag. Projektet stöds av både Axfood, Coop och Ica.

Morten Malle är vd på Reocean.
Bild: Reocean

Morten Malle är vd på Reocean. Produktionsstarten var planerad till 2023, men han berättar att den har blivit framflyttad till 2025. På sikt är visionen att exportera systemet utanför Sverige.

– Vi kommer att vara de första i Norden att producera stor fisk i så stor skala på land. Det gör man i exempelvis USA, så på det sättet är vi inte unika, men det speciella är tillgången på så rent vatten i Sverige. Detta är dock en investeringstung verksamhet, och det tar lång tid innan man får avkastning på kapitalet. Ungefär som när man satsar på skogsbruk. Det är en av det största utmaningarna med landbaserat, säger Morten Malle.

Ytterligare tre företag och organisationer som har sökt tillstånd för att få odla fisk i RAS-system är Ljungdahls fastigheter i Strömstad (10 000 ton lax), Hushållningssällskapen i Norrbotten och Västerbotten (4 000 ton röding) och Smögenlax i Kungshamn (6 000 ton lax).

Smögenlax planerar en cirkulär anläggning i anslutning till fiskföretagen Marenor, Orkla och Leröy. Smögenlax tillverkar ett eget foder av restprodukter från fiskindustrin, och slammet från odlingen ska användas som jordförbättring av lantbrukare i området. För att optimera vatten­reningssystemet har de fått hjälp av Kristina Sundells forskarlag och de jobbar också med fiskhälsofrågor. I december fick Smögen­lax nej på sin ansökan från mark- och miljö­domstolen. De har nu överklagat till Mark- och miljööverdom­stolen, som i ett tidigare skede av den bitvis snåriga processen gett grönt ljus.

– Vi har startat det här projektet av hållbarhetsskäl. Vi söker tillstånd för att driva världens renaste laxodling, men ändå fick vi nej. Vi har nog varit lite naiva, säger Joel Oresten, styrelseordförande i Smögenlax.

Att odla fisk i kassar är en vanlig metod världen över, så även i Sverige. Enligt Kerstin Sundell finns det två seglivade myter inom svensk fiskodling. Hon slår hål på båda: ”Det används så gott som ingen antibiotika alls, men det tror många. Fisken äter heller inte fiskmjöl i så stor utsträckning.”
Bild: Getty images

Planen är att samodla laxen tillsammans med alger. De senaste tre åren har Smögenlax samarbetat med Swedish algae factory med gott resultat. Tidi­gare studier har visat att om man odlar regnbåge tillsammans med alger gör kemiska signaler mellan arterna att fisken mår bättre och algen växer snabbare.

Det finns också andra anläggningar där exempelvis tomater samodlas med fisk. Det kallas för akvaponi. Sveriges äldsta akvaponianläggning ligger i Härnösand. På sikt tror Anders Kiessling också att man skulle kunna utnyttja spillvärmen från vätgasfabriker, batterifabriker och liknande för att odla fisk och tropisk frukt. Som till exempel avokado, mango, passionsfrukt och banan som annars flygs in till Sverige.

Så vad är egentligen bäst, att odla fisk på land eller i sjöar och hav? Den frågan får både Anders Kiessling och Kristina Sundell ofta, och de är rörande överens. Det finns ingen universallösning. Kassodling kan till exempel vara en katastrof i redan övergödda områden, men en utmärkt lösning i näringsfattiga vatten där odlingen rent av ger ekosystemet en välkommen boost. På samma sätt kan landbaserade lösningar vara både bra och dåliga.

Bild: Johan Jarnestad

Tre sätt att odla fisk

– Myndigheter vill ofta att jag ska säga vilken metod som är bäst, men det går inte. Det här tycker jag är viktigt för det finns inget sådant svar. Det beror helt på vilket vattenområde man tittar på, säger Kristina Sundell.

Anders Kiessling håller med. Han tror att framtidens fisk kommer att simma i både öppna, slutna och semislutna system.

– Vi kan odla all världens vete i växthus. Då kan vi kontrollera hela processen från sådd till skörd, men rackarns vad dyrt! Det är samma med fiskodlingar. Vi kommer att behöva många olika metoder, säger Anders Kiessling.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor