Kusingifte går an – men inte som regel

Kusinäktenskap var förr vanligt i de högre stånden i Europa i syfte att bevara släktlinjer och arv. Ett spektakulärt fall är den spanske 1600-talskungen Karl II – utvecklingsstörd, impotent och tidigt åldrad – vilket man velat förklara med serier av ingiften inom huset Habsburg. Bland många andra släktband kan nämnas att hans mormor också var hans faster och att en tidigare drottning (med tillnamnet ”den vansinniga”) var både hans morfars farfars farmor, hans farfars morfars farmor och hans morfars mormors mormors mor. Hans syster gifte sig för övrigt med sin morbror och fick barn med honom. Även den blödarsjuka som i modern tid drabbat europeiska kungahus anses bero på ingiften.

I Gustaf Elgenstiernas klassiker Den introducerade svenska adelns ättartavlor kan man lätt finna giftermål som åtminstone med dagens ögon ter sig ovanliga, som äktenskap med svägerska eller svärmor.

Sedan dess har kusinäktenskapens sociala fokus förskjutits bort från överklassen. År 2008 vållade den brittiske miljöministern Phil Woolas uppståndelse genom att förklara den höga andelen medfödda defekter hos barn till pakistanska invandrare med att över hälften av alla pakistanska äktenskap är mellan kusiner. Han blev snart befordrad till invandringsminister.

De flesta människor tycks instinktivt vara emot inavel, och diskussionen om giftermål med släktingar är känslig. Många är övertygade om att det medför stora genetiska risker att gifta sig med nära släktingar. Ibland anförs själve Charles Darwin, som i sitt äktenskap med kusinen Emma Wedgewood – ett av flera kusinäktenskap mellan de båda släkterna – ibland påstås ha fått flera barn med olika handikapp. Enligt Sverker Sörlins bok Den blinde skaparen om privatpersonen Darwin var denne bekymrad över att de var kusiner och sökte tecken på att detta fått följder, vilket möjligen var fallet med något av de tio barnen.

Särskilt intresse bland forskare väcker relativt isolerade befolkningar som grundats av en ganska liten grupp, som franska Quebec, Sardinien, Island, nordöstra Finland, Färöarna, ashkenaziska judar, amishfolket i Pennsylvania och beduiner i Bekadalen. Allra mest känt är kanske antikens egyptiska kungafamiljer, som tillämpade familjegifte i extrem grad, även mellan syskon, vilket ledde till missbildningar och sjukdomar.

Forskare har visat att ärftliga sjukdomar är något vanligare i befolkningsgrupper med hög grad av ingifte, men de understryker också att det är mycket svårt att beräkna de genetiska riskerna vid ett visst kusinäktenskap. Bland annat beror riskerna på om giftermålet är en undantagsföreteelse eller en del av ett samhälleligt mönster. I en undersökning år 1947 noterade läkaren, genetikern och siste föreståndaren för Institutet för rasbiologi, Jan Arvid Böök, att andelen kusinäktenskap i tre norrbottniska socknar varierade mellan 1 och 7 procent. I jämförelse med icke-kusinäktenskap i samma socknar fann Böök att det tycks ha inneburit förhöjd risk för medfödda handikapp och sjukdomar, även när han tog hänsyn till att de som gifte sig med kusiner ibland själva hade sämre hälsa.

Giftermål i historisk tid mellan nära släktingar har studerats av Inez Egerbladh och hennes kolleger vid Demografiska databasen i Umeå. Kusinäktenskapen ökade starkt under 1800-talet, trots stor befolkningstillväxt som gjorde att det fanns fler människor att hitta en partner bland. På några håll i Norrland var släktgifte vanligt, exempelvis i i Kågedalen i Västerbotten. Andelen kusinäktenskap i Norrland trefaldigades från 1 till 3 procent i slutet av seklet. Forskarna fann fall där man gift sig med kusiner fem generationer i följd. Äktenskap mellan personer besläktade i sjätte led eller närmare – där kusinäktenskap utgjorde drygt hälften – stod för 21 procent av alla familjebildningar mellan 1720 och 1899 i Skelleftetrakten.

I kusinäktenskapen blev det både fler dödfödda barn och högre dödlighet bland spädbarnen, medan äktenskap mellan mer avlägsna släktingar inte påverkade barnens överlevnad. I nio av tio kusinäktenskap var båda parters föräldrar jordägare, att jämföra med hälften i icke-besläktade äktenskap. Syftet att konsolidera markegendom är med andra ord uppenbart.

Fram till 1930-talet var giftermålsåldern i Sverige hög, och andelen ogifta i befolkningen var stor och stigande. Att gifta sig med en kusin var kanske ett sätt för somliga att verkligen bli gifta.

Många tror att bibeln förbjuder kusinäktenskap, men något uttryckligt förbud finns inte där, bara några allmänna formuleringar. I vissa länder är det dock förbjudet för kusiner att gifta sig, exempelvis Kina och i drygt hälften av USA:s delstater. I sex av delstaterna är det faktiskt straffbart.

Kusinäktenskap är däremot tillåtet över hela Europa: i Sverige från 1845 (dessförinnan krävdes kunglig dispens), i Finland – där det är ovanligt – först från 1969. I Spanien och några andra länder får kusiner bara gifta sig civilt, inte i kyrkan.

I Danmark är kusinäktenskap en känslig fråga som förknippas med invandrare och har ventilerats i folketinget. Om en utomeuropeisk invandrare har gift sig med en dansk medborgare som är dennes kusin, nekas ofta uppehållstillstånd eftersom äktenskapet då anses arrangerat eller påtvingat. Den danska Familiestyrelsen har tillsammans med invandrings- och justitiemyndigheterna gett ut en broschyr om att kusinäktenskap kan leda till att barnen blir handikappade. Man åberopar forskning som visar att risken för medfödda handikapp och sjukdomar är 1–2 procent i normalbefolkningen, men dubbelt så hög i kusinäktenskap och ännu högre om medfödda sjukdomar finns i familjen eller om ingifte förekommit i flera led dessförinnan.

De varnande exemplen i broschyren bär arabiskklingande namn, utan att direkt peka ut någon nationalitet. En färsk artikel om kusinäktenskap i den danska tidskriften för sjuksköterskor bär titeln ”Familierne ved godt de har dårlig blod”. Vi börjar därmed komma i närheten av klassiska tankar om rashygien. Alla statliga ingrepp med syfte att påverka ärftlighet bör räknas dit, även om vi inte vill vidkännas termen.

Andra forskare har i stället velat tona ner riskerna med kusinäktenskap. Genetikerna Diane Paul och Hamish Spencer undrar således varför staten i vissa länder vill förbjuda något som åtminstone i vanliga befolkningar inte är mer riskfyllt än att få barn efter 40 års ålder? Och varför i så fall tillåta ännu mer riskfylld reproduktion, som bland bärare av vissa mycket allvarliga genetiska sjukdomar?

För dagens Sverige är det en omöjligt stor uppgift att kartlägga ingifte med släktingar generellt, men det går att titta lite närmare på kusinäktenskap, som ju är en sorts sinnebild för att gifta sig med släktingar. Statistiska centralbyrån har en ganska okänd flergenerationsdatabas, där det går att analysera familjerelationer, vem man är släkt med och var dessa bor. Eftersom databasen upprättades först 1947 är antalet generationer i den ännu få, men det är möjligt att granska just kusinäktenskap. För att undvika osäkerhet om släktskap i föregående generation, gäller det följande endast svenskfödda personer med svenska föräldrar.

Den första frågan är förstås om folk alls har någon kusin. Tvärtemot vad många tror har vi fler släktingar omkring oss nu än förr. I åldern 20–40 år, parbildningstid för de flesta, har omkring 90 procent en eller flera kusiner. Trots det finns det i åldersgruppen 20–39 år faktiskt bara ett femtiotal äktenskap mellan kusiner i Sverige, medräknat icke-gifta samboende kusiner med gemensamma barn. Det motsvarar 1 av 10 000 äktenskap/parbildningar i denna åldersgrupp. Det är inte känt om detta medfört några negativa genetiska följder, men sannolikheten för detta är inte så stor eftersom sådana giftermål både är ovanliga och inte ingår i ett kulturmönster.

Karin Lundström på Statistiska centralbyrån har bidragit till denna artikel med analyser av Flergenerationsdatabasen. Demografiska databasen i Umeå har också varit hjälpsam.