Låt vargen komma in

Den skandinaviska vargen är redan utdöd. När den fridlystes i Sverige 1966 var den så gott som utrotad. Men den återuppstod. Tre nya vargar kom vandrande från Finland under 1980-talet och grundade en ny skandinavisk vargstam. Nu finns det ungefär 240 skandinaviska vargar. De är mer släkt med varandra än om de vore helsyskon. Missbildningar och färre valpar i kullarna är tecken på inavel så allvarlig att den hotar stammens överlevnad. Riksdagen beslutade därför förra året att den svenska vargstammen ska förstärkas genetiskt. Till 2014 ska upp till tjugo nya vargar tillföras den svenska vargstammen. Det är en radikal åtgärd, och den kan bli synnerligen effektiv. Men hur ska det gå till? Naturvårdsverket fick i uppdrag av regeringen att ta fram förslag, och riksdagen har godkänt tre åtgärder för att få en livskraftig vargstam: 1. Underlätta för nya vargar som vandrar in i landet att självmant nå de svenska vargarna. 2. Flytta invandrade vargar från norr till Mellansverige. 3. Hämta vargar utomlands. Just nu pågår mängder av utredningar, seminarier och analyser med målet att komma fram till hur det hela ska gå till. Frågorna är många. Går det att förstärka skyddet av vargar som vandrar in i landet? Vilka vargar ska flyttas? Vart ska de flyttas? Kommer landsbygdens människor att acceptera vargflytt? Och vad gäller i fråga om karantän? Det kommer att dröja innan alla instanser har sagt sitt. Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt kan komma med tunga argument om smittskydd. Det gäller främst rabies och rävens dvärgbandmask som skulle kunna komma in i landet via vargar och sedan smitta andra arter, inklusive människor. Redan nu finns dock olika scenarier i form av förslag och modeller. I första hand vill man att vargarna ska komma på egna ben, och det behöver inte välla in vargar över gränsen. Storleken på dagens skandinaviska vargstam innebär att det räcker med tre nya reproducerande vargar vart femte år. Dessa genetiskt viktiga och nödvändiga vargar kan bara komma från ett håll, och det är över den svensk–finska gränsen. Under 2000-talet har tio östliga vargar registrerats i Skandinavien. Åtta av dem misslyckades med att nå vargreviren i mellersta Sverige. Tre dödades i laglig skyddsjakt. Resten har antingen försvunnit spårlöst eller dödats illegalt. Bättre gick det för två östliga vargar som passerade genom Sverige 2007. En vandrade oskadd genom Norrbotten, Västerbotten och Dalarna, och finns nu i Galvenreviret i Gävleborg. Hans två valpkullar är den första genetiska förstärkningen av den skandinaviska vargstammen sedan 1991. Den andra vargen tog sig till Hedmark i Norge. Det är troligen han som hittades skjuten och dumpad på bottnen av en sjö, tillsammans med en vargtik, i februari 2009. Men först hann de få fem valpar. En av dessa valpar har vuxit upp och vandrat in i Värmland. Den norra halvan av Sverige är renskötselområde. Där är vargen inte välkommen. Den kan ställa till stor skada för rennäringen. Förutom att renar blir bytesdjur, gör vargens blotta närvaro att renar blir rädda och hjordar skingras. I regeringens nya rovdjurspolitik framgår att den svenska vargstammen även i fortsättningen ska finnas utanför renskötselns året runt-marker. Men enstaka vargar på vandring bör accepteras. För att stärka skyddet för invandrande vargar, finns ett förslag om en fredad sträcka för vargen: en skyddad korridor längs Norrlandskusten där renarna har sina vinterbeten. Där gör vargen i dag minst skada. Utanför korridoren skulle skyddsjakt bara tillåtas efter dna-test. Skyddsjakt på invandrad varg medges enbart om den orsakar allvarliga skador. Att freda vandrande vargar uppfattas av många som en naturlig åtgärd. Det är inte något som staten ska mixtra och ordna med. Men det är rennäringen som får ta smällen. I förslaget ingår därför också olika sätt att samarbeta och kompensera. Det kan till exempel handla om hjälp med att flytta vinterhjordar till säkra områden. Den andra åtgärden som riksdagen har beslutat om, att flytta ner invandrade vargar till de svenska vargreviren, är tekniskt okomplicerad och det finns nödvändig erfarenhet. Inom det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv har man sövt drygt 115 vargar från helikopter. Veterinärmedicinskt kan det bli krångligare, men inte omöjligt. Det ska vara friska vargar som flyttas. Var ska de flyttade vargarna släppas? Nu börjar det bli svårt. Den svenska modellen att flytta vargar för att förstärka en befintlig vargstam är helt unik. Det har aldrig gjorts förut. I Nordamerika har man erfarenheter av att flytta varg till områden där den varit försvunnen. År 1995 fångades vargar i Kanada för att släppas ut i Yellowstone och Idaho. Kunskaperna om hur de nordamerikanska vargarna uppträdde och rörde sig används i planeringen av den svenska vargflytten. Det finns gott om bra vargrevir i Sverige. Frågan om var flyttade vargar ska släppas styrs av andra biologiska kriterier, enligt forskare vid Grimsö forskningsstation. Det gäller att minimera risken att varg vandrar in i politiskt olämpliga områden, som Norge och renskötselområden. Det gäller också att minimera risken att vargar dör innan de har hunnit etablera sig i ett revir. Tre dödliga risker är trafik, skyddsjakt på grund av rivna tamdjur och attacker av andra vargar. Och så bör den släppta vargen ha en rimlig chans att hitta en partner för parbildning. Den största utmaningen är att få vargarna accepterade av människor som bor och lever med dem tätt inpå. Det kan ta lång tid. Den omdiskuterade licensjakten på 28 vargar i vintras, ett maxtak på 210 vargar i landet och lokalt inflytande genom nya viltförvaltningsdelegationer är åtgärder som regering och riksdag har tagit till för att öka acceptansen för vargen. Men det som kallas förankring av regeringens vargpolitik ska också omfatta alla människor som bor nära vargar – inte bara jägare, lantbrukare, fäbodbrukare, skogsbrukare och andra som kan bli direkt berörda. Den tredje beslutade åtgärden, att hämta vargar utomlands, är kontroversiell även om den är praktiskt genomförbar. Att föra in djur från andra länder kräver juridisk hänsyn. Det kan också vara etiskt tvivelaktigt att hålla vilda djur i karantän, och det kan betraktas som ett onaturligt ingrepp. Ett förslag är att hämta små valpar i stället för vuxna vargar. Som många stora rovdjur, accepterar vargar en främmande unge om den är tillräckligt liten. De första veckorna kan de inte skilja sina egna valpar från andras. En förutsättning är att det finns vargar med sändare och att man vet var lyorna finns. En variant är att byta valp. Man tar en och lägger tillbaka en annan. Nackdelen med att flytta valpar är tiden. De små valparna kan bara vara mellan en och tre veckor gamla, så hela manövern måste klaras av inom ett dygn. De kan inte sitta i karantän, men möjligen räcker det med vissa vaccinationer. Ytterligare en nackdel är att alla valpar inte överlever till vuxen ålder, oavsett om de har flyttats eller inte. Det kan krävas fyra flyttade valpar för att få fram en vuxen varg som kan bidra med gener till den skandinaviska vargstammen. Det finns två möjligheter till när det gäller att föra in valpar. Den ena är att fånga vilda, vuxna vargar utanför Sverige och hålla dem i ett svenskt avelshägn. För alltid. De kan inte släppas tillbaka i det fria eftersom de kommer att bli vana vid människor. Den andra är att ta valpar från nordiska djurparker och placera dem i vilda valplyor. Djurparkernas vargar har mestadels sitt genetiska ursprung från Sverige-Finland och är betydligt mindre inavlade än den vilda stammen. Den finska vargpopulationen, som är mest aktuell när det gäller att hämta vargar till Sverige, består av ungefär 200 djur. Även om den har samma måttliga storlek som den skandinaviska vargstammen, har den inte samma inavelsproblem. Den är inte lika isolerad. Det finns flera tusen vargar i Ryssland. Vilket alternativ är bäst? I en remiss från Naturvårdsverket, SVA och Jordbruksverket i oktober konstateras att inget av alternativen ensamt kan klara uppgiften att genetiskt stärka vargstammen. Att sätta ut valpar från nordiska djurparker bedöms ändå som ett relativt snabbt sätt att minska inavelsgraden hos de vilda vargarna. De skandinaviska vargarna riskerar att ånyo dö ut. Utan tillskott av nya gener skulle den skandinaviska vargstammen behöva bestå av ungefär 1 000 djur för att vara livskraftig. En så stor vargstam är inte politiskt möjlig. Alternativet är att få fler vargar från de östliga populationerna att införlivas i den skandinaviska vargstammen. Gynnsam bevarandestatus kan då uppnås med färre djur. Rent krasst har vi i Sverige nu att välja mellan en liten och genetiskt frisk vargstam och en stor men inavlad vargstam.