Invandring bygger landet

Invandring är inget nytt fenomen, om nu någon trodde det, och om man hårddrar det hela är väl alla människor invandrare i någon mån. Mitt eget efternamn är troligen en försvenskning och förkortning av ortnamnet Hoyersworth i norra Tyskland varifrån mina anfäder ska ha flyttat eller flytt från under trettioåriga kriget. Jag skulle tro att om man letar sig några generationer tillbaka och skrapar lite på ytan så har många liknande historier. Författaren Anders Johnson har mer än skrapat på ytan, han har via befintlig historisk forskning och litteratur grävt sig tillbaka genom seklerna och hittat invandrare som byggt katedraler, startat utrikeshandel, effektiviserat förvaltningen och så vidare. Och boken är i sig rätt anakronistisk i den meningen att den verkligen gestaltar hur modern den nationella identiteten är. Det svenska riket före 1809 var, liksom så gott som alla förmoderna välden, ett mångnationellt mischmasch av olika landområden med folk med skilda språk, traditioner och ibland religioner. Därför var det för några hundra år sedan självklart att det ofta talades tyska i Stockholm, att det vetenskapliga språket var latin, att en avsevärd del av rikets befolkning talade finska. Först efter 1809 blev svenskan det nationella språket. Under den period som storsvenskt sinnade personer i efterhand brukade kalla ”fornstora dar” – 1600-talet – byggdes den svenska armén upp av invandrade holländska, franska, tyska, italienska, spanska och ungerska officerare, ja paradoxerna är många när man ser förbi efterhandskonstruktionerna. Garpar, gipskatter och svart­skallar är en lättläst och översiktl,ig bok – kul att bläddra och läsa i här och där. Den är full av bilder, intressanta faktarutor, korta personporträtt och konkret information. En värdefull sammanfattning av hur det vi brukar kalla ”svenskt” har formats genom invandring och kulturmöten.