Mongolernas himlar var olika i öst och väst

Mongolernas storhetstid var på 1200-talet. De hade skapat ett rike som sträckte sig från Europa i väster till Stilla havet i öster. Från hästryggarna hade Djingis khan och hans ättlingar Batu, Möngke, Ögödei, Hülegü och Khubilai khan erövrat land efter land. Ryktet om mongolernas barbari spred sig över hela den kända världen. I dag vet vi att mongolerna var stora samhällsbyggare som gärna ville omge sig med de erövrade ländernas filosofer, vetenskapsmän, poeter och ingenjörer.

År 1267 anlände en persisk delegation till Khubilai khans hov i Kina. Denne var i full färd att erövra Kina och iklä sig rollen som ny kejsare i Mittens rike. I väster hade hans bror Hülegü khan intagit Bagdad och dräpt den sista kalifen av den månghundraåriga ätten abbasiderna. Den nya härskaren i de västra provinserna ville att Khubilai khan skulle få tillgång till den nya vetenskap som fanns att tillgå, speciellt inom astronomin, och därför sände han en delegation med astronomer från sitt nya observatorium i Maraghe.

Vid den här tiden höll Khubilai khan på att anlägga en ny huvudstad i sitt nya rike, Dadu. Han byggde stort och mäktigt, anlade kanaler och lät gatorna löpa i raka stråk – så raka, skriver Marco Polo i sina berättelser, att man kunde se hela vägen från stadens ena ände till den andra. Staden omringades av en mur och hade tolv portar. Varje port ledde till olika förorter, och det var i en sådan förort som de persiska astronomerna inkvarterades. När de fick audiens vid Khubilai khans hov och överräckte sina gåvor torde de ha mött den kinesiska astronomen och ingenjören Guo Shou Jing som hade fått i uppdrag att konstruera kejsarens nya observatorium. Det var två helt väsensskilda vetenskapliga kulturer som möttes i Khubilai khans palats.

Nio år tidigare, år 1258, hade Bagdad fallit, och den stolta stadens storhetstid var till ända. Hülegü khan hade mördat den sista kalifen av abbasiderna, och lugnet kom först när staden låg rykande i ruiner med hundratusentals döda på gatorna. Khanen besinnade sig och nu skulle han göra gott. I sitt hov hade han samlat några av dåtidens stora tänkare och en av de allra största var teologen, matematikern, medicinaren och astronomen Nasir al-Din al-Tusi.

Hülegü khan ansåg sig ha befriat al-Tusi från den mångåriga fångenskapen hos assassinerna i Elburzbergen, den bergskedja som skiljer dagens Teheran från kusten vid Kaspiska havet. al-Tusi hade tillbringat trettio år där, till en början som flykting från den första förödande mongoliska invasionen då Djingis khan här svepte över det som i dag är Iran.

Assassinerna har gått till historien som en våldsam, hämndlysten mördarsekt, och gett namn till det engelska ordet för lönnmördare, assassin. Men assassinerna som bodde i svårintagliga fort i bergen tillhörde en shiamuslimsk riktning och kallade sig ismailiter. Det var en på samma gång intellektuell och extremistisk sekt som ansåg sig ha tillgång till mystisk kunskap om kosmos genom närläsningar av Koranen. Den extremistiska sidan av ismailiternas tro var att de lät religionen sanktionera mord som en helig skyldighet mot religiösa fiender, därav den solkiga bilden av dem i världshistorien. Men ismailiterna förfogade även över stora bibliotek med både religiösa och vetenskapliga böcker.

Den gästvänliga akademiska miljön drog till sig många även utanför den stränga läran, och en av dem var al-Tusi som tillbringade drygt tjugo år av sitt liv bland assassinerna. Här skrev han böcker om etik, teologi, logik och dessutom en hel del kommentarer till klassiska grekiska verk. Han var väl insatt i den då 1 500 år gamla vetenskapliga världsbilden – att jorden var rund och låg i världens mitt.

Men det var något som inte stämde mellan människans modell över himlen och stjärnornas faktiska rörelser. al-Tusi upptäckte det som många astronomer i den grekisk-islamiska astronomin hade upptäckt före honom: att det planetsystem som Ptolemaios hade skapat på 100-talet inte stämde med observationer. Saturnus kunde komma upp senare på himlen än vad beräkningarna förutsade – och Jupiter tidigare.

För att rätta till modellen hade filosofer och astronomer försökt korrigera felaktigheterna. Både Platon och Aristoteles har lagt sin hand vid modellen. Ptolemaios uppfann en nödlösning som kallas ekvant och som gjorde att allt såg bra ut, om man befann sig i en punkt utanför jorden. Men många astronomer klagade över att det som skulle vara så perfekt mest såg ut som ett fuskverk. Det blev al-Tusis livsmål att undersöka hur det egentligen stod till. Därför behövde han ett observatorium.

Hülegü khan intog ismailiternas fäste, förstörde biblioteken, mördade männen och skickade kvinnor och barn till slavmarknaderna. al-Tusi upphöjde han till rådgivare och därför kom det sig att denne reste med mongolernas här. När Bagdad hade fallit skulle Hülegü khan skipa fred och bygga upp landet på nytt. Han lät anlägga en ny huvudstad, Maraghe, i det som i dag är nordvästra Iran, på gränsen till Azerbajdzjan. Hülegü khan ville ge sin nyblivna rådgivare en belöning och al-Tusi fick ett påkostat observatorium i den nya staden.

Observatoriet i Maraghe blev en kreativ mötesplats för den tidens allra bästa matematiker, astronomer och hantverkare. En gammal förteckning över lönelistorna på observatoriet avslöjar att instrumenttillverkare kom ända från Kina – så berömt var observatoriet innan al-Tusi ens hade hunnit börja det mödosamma arbetet med att registrera stjärnornas positioner och färger. Biblioteket lär ha innehållit 400 000 titlar, ett ansenligt antal som måste vara överdrivet, men ändå säger något om Maraghes ryktbarhet.

På nätterna arbetade observatoriets astronomer med att färdigställa en stjärntabell till Hülegü khans ära – han var väldigt mån om en sådan så att astrologerna skulle hinna ställa hans horoskop innan han dog. Men al-Tusi själv arbetade med att försöka pussla ihop en ny modell över planetsystemet. Modellen löste vissa problem och blev känd som Maragheskolan. Men han lyckades inte riktigt, himlen klingade fortfarande falskt. Det löste sig först när en viss Nicolaus Copernicus placerade solen i världens mitt – i stället för jorden – men det är en annan historia.

På al-Tusis tid var Maraghe känt för sina bördiga fruktodlingar, men i dag är jorden torr och markens salt har krupit upp till ytan. De vita saltsjöarna glimrar vid horisonten när man står högt upp på den flacka platån väster om det nu ganska lilla samhället Maraghe där smederna, skräddarna och mattmakarna fortfarande sitter på gatorna med sina hantverk. Att vandra runt i Maraghe är en upplevelse väsensskild från att vandra runt i Dadu, den stad som Hülegüs bror Khubilai khan lät anlägga i de östra provinserna. För Dadu har växt sig över alla breddar och heter nu Beijing.

Varje ny dynasti i Kina lät sina astronomer införa en ny kalender. Kinas historia är nämligen en kamp om makten över tiden. Den första kinesiska kalendern konstruerades redan före vår tideräknings början. Redan då visste man att solens skenbara varv runt jorden inte går att dela upp i hela dagar. Det är därför vi vart fjärde år lägger till en skottdag, och ibland till och med skottsekunder. Om vi inte gjorde så skulle tiden snart komma helt i olag och vi fick fira midsommar när det egentligen är sen augusti. Kineserna kompenserade detta genom att vissa år lägga till skottmånader.

Vad som komplicerade de kinesiska kalendrarna var att de inte enbart baserades på solens bana, som vår gregorianska kalender, utan också på månens. Månen är en nyckfull himlakropp att ta hänsyn till, eftersom den rör sig över himlavalvet med varierande hastighet. Det innebar att de kinesiska astronomerna inför varje nytt år var tvungna att räkna ut hur årets kalender skulle se ut och hur många dagar varje månad skulle ha.

Den komplicerade kinesiska sol-månbaserade kalendern innebar dock att kejsaren, genom sina astronomer, fick makten att räkna tiden. Astronomerna i sin tur utvecklade sina beräkningsmetoder och förfinade instrumenten. Det gav varje ny dynasti en möjlighet att ge astronomerna i uppdrag att konstruera en ännu bättre kalender än den som fanns förut. Genom sin skicklighet i att förutsäga tiden visade kejsaren att han var himlens son med legitimitet att styra riket. Därför var det också strängt förbjudet för andra än kejsarens astronomer att studera stjärnorna.

På 700-talet kom en uppfinning som utmanade kejsarens informationsmonopol på himlens rörelser, årets indelning och rätten att se in i framtiden: tryckpressen. Konsten att karva ut tecken och bilder i stora träblock, måla över färg och sedan trycka på papper gjorde massproduktion möjlig och privata kalendrar kunde helt plötsligt säljas för en ringa penning.

Den nya uppfinningen hotade den härskande tangdynastin som redan var på fallrepet. De sista tangkejsarna förlorade makten över väldets yttre delar samtidigt som de såg hur de förlorade greppet över själva tiden när billiga tryckta almanackor florerade bland folket. År 835 kom det allra första tryckförbudet i världshistorien. Den kejserliga ämbetsmannen Feng su berättar så här om problemet med kalendrarna:

”I Szechwan och Huai-nan trycktes kalendrar för att säljas på marknaderna. Varje år, precis innan det kejserliga observatoriet hade fått sina nya kalendrar godkända och fått dem officiellt kun-

gjorda, hade de tryckta kalendrarna spridit sig över hela imperiet. Detta strider mot principen att kalendern är en gåva från hans majestät.”

Att just Guo Shou Jing kom att bli Khubilai khans hovastronom och kejserliga tideräknare berodde ursprungligen på att han var duktig på att reparera broar och bygga dammar, och att han också hade studerat avancerad matematik. Ett av de allra första uppdragen som Khubilai khan tog på sig var nämligen att förbättra landets vattentillgångar. Regelbundna översvämningar orsakade stor skada och förtvivlan i landet, och därför behövde floderna regleras med hjälp av dammar och slussar.

Khubilai khan blev rekommenderad att anlita den duktiga ingenjören och gav denne som första uppdrag att konstruera en kanal som skulle föra vattenflödet till huvudstaden. Vattnet rann ut i de stora sjöar som Guo Shou Jing lät gräva ut. I dag är sjöarna en oas mitt i Beijing.

Guo Shou Jing placerade sitt första observatorium på en plats där kinesiska astronomer hade observerat stjärnorna under tusentals år. Det låg nära Dengfeng, i Henan, i det som kinesiska astronomer hade definierat som den absoluta mitten i Mittens rike. Guo Shou Jings observatorium var ett torn som reste sig nio meter upp ovanför det platta jordbrukslandskapet. Tornet var en klassisk gnomon som kastar en skugga på marken vars längd astronomerna mäter för att ringa in årets längd. På sommaren står solen högt upp på himlen och pinnen bildar en kort skugga på marken. På vintern faller skuggan längst. Årets längd är det som flyter mellan två vintersolstånd.

Med sina observationer och beräkningar kunde Guo Shou Jing presentera shoushi-kalendern som anses vara den allra bästa kinesiska kalendern någonsin. Till sin hjälp utvecklade han en matematisk metod, interpolation, som senare den franske matematikern Pierre Simon de Laplace imponerades av och som han också använde. Interpolationen behövdes för att kunna räkna ut hastighet och banor för solen och månen samt planeterna som rörde sig med ojämna hastigheter över himlen. Tack vare sin matematiska fingerfärdighet kunde Guo Shou Jing räkna ut årets korrekta längd på 26 sekunder när.

Det var alltså kvalificerade kinesiska astronomer som den persiska delegationen mötte när de kom till Khubilai khans hov med det senaste inom västerländsk instrumentteknologi. I mongolernas krönika, Yuan Shih, beskrivs de sju instrumenten sakligt.

Men det finns inget som tyder på att kineserna imponerades av instrumenten, eller började använda dem. Guo Shou Jing utvecklade nämligen egna, mycket bättre instrument. Bland annat anser man att det var Guo Shou Jing som uppfann den så kallade ekvatoriella monteringen som används av alla moderna teleskop i dag, och som den danska 1500-talsastronomen Tycho Brahe var först med i väst.

Persernas instrument var i själva verket helt oanvändbara för kineserna, eftersom perserna inte använde sig av samma koordinatsystem när de studerade himlen. De utgick från ekliptikan, som planeterna, månen och solen vandrar längs. Kineserna använde i stället himmelsekvatorn som bas, vilket moderna astronomer också gör i dag. Himmelsekvatorn är den tänkta linje som jordens ekvator projicerar på himlen. Två gånger per år korsar solen, som vandrar längs ekliptikan, denna linje, och det är då vi får vårdag- och höstdagjämning.

Kineserna använde inte heller samma gradtal som perserna. I stället för att dela upp en cirkel i 360 grader använde kinesiska astronomer en cirkel uppdelad i lika många grader som vi delar in ett år i dagar: 365 och en kvarts. Det var också därför som de astronomiska instrument de fått i gåva blev helt värdelösa.

Men bland gåvorna fanns det också något som kineserna inte hade och som de beskrev så här i Yuan Shih-krönikan: ”En glob gjord av trä, där sju delar föreställande vatten är gröna, tre delar föreställande land är vita, med floder och sjöar, etc. Små rutor gör det möjligt att läsa av storleken på olika regioner, och avstånd är markerade längs vägarna.”

Det var en jordglob som perserna hade med sig. Idén om att världen har en form, och att denna är en sfär, föddes på 500- talet f.Kr. Det var Pyhtagoras som först kom på det som sedermera skulle bli hela västerlandets världsbild. Men kineserna, som var avancerade matematiker och mycket bättre observatörer än perserna, kände inte till geometri. De funderade inte över världen på det sättet. Så vad kan Guo Shou Jing ha tänkt när han såg persernas jordglob? Såg han den som en matematisk konstruktion, en kuriositet eller en religiös föreställning? Hur som helst finns det inga källor som tyder på att idén att ge världen en form och krympa den till en miniatyr, som en jordglob, fick något som helst fäste i Kina.

Den kinesiska himlen låg som en spegel över landet och avslöjade om kejsaren eller hans ministrar misskötte sitt ämbete. Kejsaren regerade med himlens mandat och det gällde att veta vad som hände däruppe. Därför blev de kinesiska astronomerna bäst i världen på att fånga tiden och konstruera kalendrar. De höll noga ordning på himlens oregelbundenheter, som gästande kometer, exploderande stjärnor och solens fula fläckar som de västerländska astronomerna i århundraden inte låtsades om att de ens såg.

De persiska astronomerna vilade i en världsbild där jorden låg stilla i världens mitt insvept i sfärer där de sju himlakropparna – månen, solen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus – vandrade i harmoniska banor. När observationerna inte stämde överens med modellen justerade de detaljerna. För himlen skulle vara elegant. Kineserna hade vant sig att leva under en betydligt lynnigare himmel.