Bältesläggning av unga kvinnor ökar

”Den 24-åriga kvinnan gick halvklädd ut i korridoren på avdelningen. Hon hade lyckats krossa en glödlampa och hade glasskärvor i munnen. Hon gick in i köket och ställde sig där framför sina medpatienter och två personal med en glasbit mot armen. När personalen försökte hjälpa henne sparkade hon vilt omkring sig – det blev väldigt kaotiskt och dramatiskt, alla var skärrade.” Detta är en autentisk berättelse från en psykiatrisk vårdavdelning. Ett exempel på en situation inom slutenvårdspsykiatrin där man tvingas använda fastspänning i bältessäng för att rädda liv. Statistiken från Socialstyrelsen är alarmerande. Var tredje bältesläggning i dag görs på en kvinna som är under 35 år. Förra året utfördes 1 223 fastspänningar på kvinnor under 35 år – det är dubbelt så många som för män. En förklaring till den höga siffran är att den största gruppen av kvinnor som läggs i bälte är de som allvarligt skadar sig själva. Det är ett beteende som ofta förknippas med diagnosen borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning). I snitt är antalet bältesläggningar per patient i just denna grupp fem. Det är alltså ett begränsat antal individer som blir lagda i bälte många gånger. Det höga antalet bältesläggningar beror också på att antalet kvinnor i åldern 16–24 år som vårdats på sjukhus i samband med att de skadat sig själva eller försökt ta sitt liv har fördubblats de senaste tjugo åren. Dessutom bidrar ökad rädsla hos läkarna för att de ska bli anmälda vid självmord till fler inläggningar de senaste åren. Men problemet är att det ofta är kontraproduktivt att lägga in dessa kvinnor. – Patienterna mår ofta sämre av slutenvården i sig. Där kommer de i närmare kontakt med andra människor och råkar i konflikter som de har svårt att hantera, säger Johanna Broms, överläkare på en psykiatrisk akutmottagning i Årsta i södra Stockholm. – Fler inläggningar ger alltså fler bältes­läggningar. Enligt Johanna Broms kan man i allmänpsykiatrin inte helt undvika att patienter skadar sig på avdelningen och därför blir fastspända. – Patienter lyckas krossa lampor eller speglar, trots att det inte ska gå. Och trots visitering lyckas de smuggla in saker. På stora avdelningar är det i praktiken omöjligt att ha full kontroll. Och ju mera kontroll, desto flera försök från patienterna att bryta mot reglerna. Jag tror att det är bättre att ge dem mer ansvar. Herman Holm, överläkare vid en psykiatrisk akutmottagning i Malmö och aktiv i det landsomfattande projektet ”Bättre vård, mindre tvång”, anser också att man i så stor utsträckning som möjligt ska försöka få patienterna att ta ansvar för sig själva och vårdas frivilligt. Han tror dock att man ofta i den här gruppen kan undvika bältesläggning även om patienten har blivit inlagd för heldygnsvård. – Ibland bekräftar vården omedvetet den unga kvinnans självskadebeteende genom upprepade bältesläggningar, säger han. Men helst ska man alltså försöka undvika sjukhusvård och bygga upp en fungerande öppenvård. Här finns dock många svårigheter. Patientgruppen är inte enhetlig, den spänner från högpresterande och välformulerade yrkesarbetande kvinnor till personer med svåra psykosociala problem. Symtomen varierar också mycket. Det finns därför heller ingen given standardbehandling. I en del landsting erbjuds terapiformer som visat sig vara särskilt gynnsamma för patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning. De är dessvärre oerhört personalkrävande. I dagsläget uppstår dessutom långa köer till de få terapeuterna, vilket innebär en ohållbar situation för dessa patienter. Vi måste också enligt Herman Holm identifiera orsakerna till att allt fler unga kvinnor mår psykisk dåligt. – Hur är det att vara ung kvinna i dag? Och vad är det som gör att kvinnor vänder sitt illabefinnande mot sig själva? Män med motsvarande problematik riktar oftast aggressiviteten utåt.