Artificiell intelligens – bakom Watson lurar helvetet

För ett tag sedan sopade IBM:s superdator Watson mattan med sina mänskliga motståndare i Jeopardy. Datorn förstod programledarens ledtråd, kunde leta reda på lösningen och presentera den som mänskligt tal. I sådana här extremfall blir det som en människa som väcks till liv, en riktigt intelligent varelse.

Men artificiell intelligens är mycket vidare än så och studeras kanske bäst i våra hjälpsamma vardagsföremål: kameror, projektorer, bilar och alla appar – småprogram – som vi laddar ner för olika ändamål.

Intelligens är ett begrepp med många sidor, men i princip alltid ett positivt omdöme. Vi gillar intelligenta prylar. Ibland innebär intelligens att systemet ger extra information just när vi behöver det, ibland att det lär sig av att vi använder systemet – som när en elektronisk shoppinglista lär sig hur ofta vi köper mjölk och påminner om när det börjar bli dags.

Den mänskliga intelligensen är fortfarande i grunden oförklarad, nästan magisk. Och vår lek med intelligenta maskiner blir också en lek med magiska krafter: ”Om vi gör den riktigt bra på förutsägelser, kommer vi att kunna följa dess profetior då?” Maskinen får tänka, så att vi kan slippa.

Trots att vi inom vissa områden redan har blivit omsprungna i själva intelligensloppet, kan det finnas andra faktorer som bromsar teknikens framfart. Ta exempelvis bilar som själva navigerar i trafik. Tekniken har funnits i åtminstone tio år. Jag har i min enfald tänkt att utvecklingen av sådana system tagit fasta på att människans körglädje måste tillfredsställas, och att man därför låter oss fortsätta styra. Men en viktigare faktor är säkert försäkringsbolagen. För den dagen det är en algoritm som kör bilen blir det svårt för biltillverkaren att hävda att det är föraren och inte bilen som är vållande i en trafikolycka. Så där får vi nog behålla kontrollen ett tag till, för det behövs någon att skylla på.

Kanske är det också med IT som med människor, att de mest intelligenta inte alltid är de som anpassar sig bäst. De stökar och säger ifrån för att uppfylla sina egna behov. För att dra nytta av de allra mest intelligenta lösningarna kan vi bli tvungna att rätta oss efter det som systemet säger, snarare än att vi som människor får sista ordet. Som att antikrocksystemet låter bilen styra undan trots att du själv håller i ratten.

Redan i dag är många människor detaljstyrda av IT-system. Men det är nog mest de som har dåliga IT-system som retar sig på det, eller ens märker det. Och för många av oss är situationen fortfarande den att vi själva har kontrollen.

I en rolig annons låter Samsung en dataprojektor vara både intelligent och ta till orda. Annonsen visar ett klassrum där klassläraren och barnen förstummade riktar sina ögon mot projektorduken. En pratbubbla visar vad projektorn tänker:

”Otroligt. Jag väcker medeltiden till liv i hög upplösning, bredbild och stereo, och ungarna tycker att det är fröken som är geniet.”

Dataprojektorn är ett exempel på hur den digitala produkten måste återskapa mycket av kunskapen från den vanliga världen. Det blir en evig kamp för datormodellerna att hålla takt med förändringar i funktionskrav, världsbild och ideal. Medan en gammaldags projektor bara ska sköta ljusgenomsläpp och förstoring av innehållet på filmen finns det många lager av modellering som måste fungera för att en datorprojektor ska bli ett användbart verktyg.

På samma sätt ger en digitalkamera med hjälpsam elektronik bilderna ”jämnare hudtoner, grönare gräs och blåare himmel”. Men det bygger ju bara på ideal som vi råkar ha just nu. Den dag vi vill att kameran ska avbilda verkligheten så troget som möjligt måste vi ändra på kamerans modell. Fast frågan är om det någonsin kommer att hända. Visst har vi väl alltid varit besatta av att framstå i så god dager som möjligt, i stället för att visa hur vi verkligen ser ut?

Utvecklandet av en artificiell intelligens hjälper oss att finna och förfina kunskapen om det som är unikt mänskligt – till exempel vårt omdöme, vår själ, vår empati och vårt känsloliv. Varje gång maskinen hinner ifatt oss inom något område kan vi hitta något nytt att utforska och diskutera, som går utöver maskinen. Men en dag kanske det inte längre är möjligt. Då har vi del för del blivit reducerade till maskiner. Den dagen skulle vi hamna i det närmaste jag skulle kunna kalla ett helvete.

***Simon Winter** är interaktionsdesigner och doktor i kognitionsvetenskap. Han skriver om digitaliseringens påverkan på samhälle och och kultur på [infontology.org](http://infontology.typepad.com/).*