De busigaste björnungarna har störst chanser att överleva till vuxen ålder. Men forskarna kan än så länge inte förklara vad sambandet beror på.
Bild: Daniel Cox / IBL Bildbyrå

Djuren vill ha roligt

Lamm, hackspettar och jätteödlor – leken finns inom nästan alla djurgrupper. Men hittills har ingen lyckats förklara varför. Den vanligaste teorin, att leken tränar viktiga färdigheter inför vuxenlivet, tycks inte hålla.

Publicerad

På en liten gård utanför Norrköping blev jag en varm sommardag vittne till en intressant episod. I en hage gick en flock får och betade. Lammen hade bildat en egen liten grupp som sprang runt och utforskade världen. Plötsligt fick ett av lammen en idé: han kutade uppför en brant stenhäll, och efter en kort tvekan kastade han sig utför och gled elegant ner på alla fyra benen. Han hade uppfunnit en rutschkana för får, och efter en stund deltog alla lammen i leken.

Om du har sett dina naturprogram så vet du ungefär hur speakerrösten skulle beskriva busstrecken:

– Genom lek utvecklar lammen färdigheter som behövs i en hård värld, där bara de bäst anpassade överlever och får reproducera sig.

Forskarna är överens på den här punkten: djur måste ha en giltig orsak för att ha roligt. Det beror på att leken kostar värdefull energi som skulle kunna användas till andra ändamål, som att växa eller föda upp ungar. Dessutom kan det vara farligt att ha roligt: en brittisk studie visade att 85 procent av alla dödliga attacker mot pälssälungar skedde medan de lekte. Lek kan också vara kostsamt för föräldrarna: en gepardhona som smyger sig på ett byte misslyckas ofta med jakten om hon har sina ungar med sig. De busar runt så mycket att det tilltänkta offret upptäcker geparderna och flyr fältet.

Under de senaste tre decennierna har ekologer och etologer, som studerar djurs beteende, försökt ta reda på exakt vilka fördelar som lek medför. Man har till exempel undersökt om de mest lekfulla rovdjursungarna, de som älskar att brottas, jaga och anfalla sina syskon, också blir de bästa jägarna när de blir stora.

Men det har visat sig svårt att finna stöd för en sådan teori. De mest lekfulla ungarna hos prärievargen blir inte bättre på att fånga möss än sina mindre lekfulla syskon. Busiga kattungar blir inte heller bättre på att fånga möss. Och vad gäller möss som själva är jägare, finns det en ovanligt modig musart i Nordamerika som äter stora gräshoppor och till och med skorpioner. Ungarna leker våldsamt; de boxas, brottas och kastar sig över varandra. Men inte blir de bättre på att fånga gräshoppor för det.

På samma sätt som rovdjursungars lek anses hjälpa dem att lära sig jaga, så förklaras ofta växtätande djurungars lek med att de tränar sig på att undvika rovdjursattacker.

Man har faktiskt lyckats visa att de föl av vildhästar som leker mest har störst chanser att överleva det första året. Men de fölen hade också bäst kondition, vilket gjorde att de orkade leka mer än föl i sämre skick. Det var alltså svårt att avgöra om det var leken eller deras goda hälsa som ökade chansen att överleva.

Men, en tio år lång studie av brunbjörnar i Alaska lyckades visa att, om man räknade bort effekterna av björnungarnas kondition, tillgången på mat samt hur bra mammor de hade, så var lek en betydande faktor som ökade chanserna att överleva till vuxen ålder. Men på vilket sätt leken ökade överlevnadschanserna, det kunde inte forskarna svara på.

Vi återvänder till fåren i hagen. När lammungarna hade åkt rutschkana nerför berget ett tag, så spred sig leken till några av de gamla tackorna. De kämpade sig uppför backen för att sedan hasa sig ner på vingliga, pinnsmala ben. Det såg riskabelt ut, men de verkade tycka att det var väldigt roligt.

Tackorna trotsar alla teorier om lekens funktion, gamla djur ska inte leka på det viset.

Hos däggdjur som lever i flockar med stark sammanhållning är det relativt vanligt att både vuxna och ungar leker tillsammans. Man tror att det kan minska aggressioner, reda ut rangordningen och skapa vänskapsband mellan individer inom gruppen. Men, som vanligt är det dåligt med bevis som stöder de här teorierna.

Surikater är små livliga däggdjur som lever i familjegrupper i södra Afrikas öknar. Det är en mycket lekfull art där både ungar och vuxna brottas och låtsasfajtas med varandra. Men hur mycket de än leker, så ryker de ändå ihop med jämna mellanrum. Leken minskar alltså inte aggressionerna i gruppen. De ungar som är bäst på att brottas och fajtas når inte heller högre positioner i flocken, så leken påverkar inte rangordningen. Och inte heller bygger leken upp några bestående vänskapsband mellan olika individer i flocken. Kort sagt, det är ett mysterium för f

orskarna varför de här krabaterna är så lekfulla.

Hos ringsvanslemurer, som också lever i grupper med stark sammanhållning, så bråkas det däremot mindre i de flockar som leker mera. Men frågan är om man kan jämföra flockar på det viset. Det kan ju vara så att vissa familjegrupper helt enkelt är fredligare och mera lekfulla.

Några av de starkaste bevisen för att lek faktiskt ger mätbara fördelar kommer från laboratorieråttor. Man har kunnat visa att individer som växer upp utan lekkamrater får svårt att hantera konflikter senare i livet. Forskarna har därför dragit slutsatsen att unga råttor lär sig sociala spelregler genom att leka med varandra. Man har också bevisat att råttor som får leka i stimulerande miljöer utvecklar större hjärnor och lär sig saker snabbare. Så lek kan medföra fördelar, åtminstone hos labbråttor.

Så leker djuren

###Fåglar kastar lyra

Måsfåglar är kända för att släppa musslor från hög höjd så att de krossas mot stenar och klippor. Syftet är förstås att komma åt köttet i musslan. Men det finns observationer av gråtrutar som släpper musslor, störtdyker ner och fångar dem igen innan de krossas mot marken. Det har spekulerats över om trutarna vill kontrollera att det inte finns någon tjuv i närheten som kommer att norpa musslan när den slår i marken. Men det har visat sig att det inte alltid är ätbara föremål som släpps och fångas på det här sättet. Ibland gör trutarna samma sak med till exempel stenar. Det verkar som om trutarna helt enkelt tycker att det är roligt att kasta lyra.

###Busiga jätteödlor

Komodovaraner kan bli upp till tre meter långa och är världens största ödlor. Det händer att de dödar människor. Så de är inte att leka med. Eller är de? Det har visat sig att komodovaraner i fångenskap hittar på allt möjligt bus. Vissa gillar att föra oväsen och puttar gärna runt på föremål som skramlande plåthinkar. En komodovaran från en djurpark i Washington är känd för att roa sig med att stjäla anteckningsboken ur bröstfickan på sin skötare. Hon förstör den inte, men vill gärna bli jagad av sin skötare. Hon är också förtjust i att leka dragkamp, på samma sätt som hundar gör.

###Hackspettar leker kurragömma

En ornitolog som är expert på hackspettar har beskrivit att de här fåglarna verkar tycka om att gömma sig för ofarliga småfåglar. När till exempel en talltita slog sig ner på en gren hände det att en hackspett flög dit och gömde sig bakom trädstammen i närheten. Efter ett tag så kikade den fram och snodde ett varv runt stammen för att återigen gömma sig bakom stammen. Det såg ut som om den låtsades smyga på en farlig fiende, ungefär som när barn gömmer sig för vuxna och vill bli upptäckta och skrämda.

###Myror brottas

Flera framstående forskare, bland annat Darwin, har hävdat att myror kan roa sig med att brottas. Myrorna möts, vinkar åt varandra med antennerna, reser sig sedan på bakbenen och försöker få grepp om varandra med käkarna. Myrorna skadar inte varandra, men den som blir nerbrottad förlorar matchen och springer och gömmer sig.

###Fiskar hoppar

En zoolog från 1900-talets början gjorde en märklig iakttagelse i Floridas kustvatten. Han såg små näbbgäddor som roade sig med att hoppa över ryggskölden på en karettsköldpadda. Sköldpaddan hade somnat och låg och flöt i vattenbrynet. Fiskarna höll på med sina hopplekar ända tills en av dem missbedömde avståndet och landade på sköldpaddans rygg. Enligt zoologen väckte det sköldpaddan som såg ”både förvånad och förnärmad ut”.

###Retsamma krabbor

Vinkarkrabbor lever i tidvattenszonen där de gräver skyddande gropar i sanden. När krabborna drar sig tillbaka skyddar de sig genom att dra ett lock över gropen. En forskare har berättat att det verkar finnas unga ligister bland krabborna som gillar att roa sig på de äldre och större individernas bekostnad. De unga krabborna sprang runt i par och puttade av locken från de gamla krabbornas boningar, något som inte alls var populärt hos de drabbade.

###Uttråkade bläckfiskar

En ensam bläckfisk i ett akvarium brukade leka med hydrometern, ett flytande instrument som mäter salthalten i vattnet. Bläckfisken drog ner den till botten och släppte greppet så att den flöt upp till ytan igen. Den här leken tycks ha gett henne en idé: bläckfisken placerade sig över munstycket som blåste in luftbubblor i akvariet. Där samlade hon luft mellan tentaklerna tills hon flöt upp till ytan som en ballong. Det verkade roa henne, för hon gjorde om det gång på gång.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor