**Flygspaning**. Sanna Saunaluomas kamera arbetar flitigt under en flygtur över geoglyferna vid Fazenda Atlântica.
Bild: Alf Hornborg

Svensk expedition undersöker Amazonas uråldriga geoglyfer

När regnskogen avverkas i Amazonas avslöjas uråldriga figurer ristade i marken. De tyder på att området var tättbefolkat långt före Columbus ankomst.

Det lilla propellerplanet tar fart på den ojämna startbanan och lyfter sig till slut över det öppna landskap som till för några år sedan var täckt av regnskog. Vi befinner oss i delstaten Acre i västligaste Brasilien, nära gränsen mot Bolivia. Acre har fortfarande kvar mycket av sina regnskogar som hyser några av Amazonområdets mest isolerade indiangrupper, men längs Iquirifloden har kalhyggena och boskapsrancherna brett ut sig.

Men det är inte regnskogen vi vill beskåda, utan vad som i många sekler har dolt sig under den. På den frilagda markytan har man nämligen funnit hundratals enorma figurer bestående av grävda diken och vallar som bildar geometriskt perfekta cirklar och fyrkanter upp ti

ll flera hundra meter i diameter. Ingen har ännu kunnat fastslå vem som har grävt figurerna, eller varför. Det är detta vi vill försöka förstå, min kollega Love Eriksen och jag.

Med oss i det lilla planet har vi Sanna Saunaluoma. Hon är doktorand i arkeologi vid Helsingfors universitet och en av de mycket få arkeologer som börjat utforska figurerna. Under ledning av professor Martti Pärssinen har hon i samarbete med finländska och latinamerikanska kolleger genomfört utgrävningar på båda sidor om bolivianska gränsen. Även om de första vetenskapliga beskrivningarna gjordes redan på 1970- och 80-talen var det inte förrän år 2000 som man förstod hur gamla fynden var. Lokalt hade många uppfattat dikena som skyttegravar från tidigt 1900-tal, men nu visade dateringarna att de äldsta figurerna hade grävts under årtusendet före Kristi födelse. Det var paleontologen Alceu Ranzi vid universitetet i Acre som döpte dem till geoglyfer, jordritningar, och påpekade att de var jämförbara med nascalinjerna i Peru. Sedan 1980-talet har han med hjälp av flygplan och satellitbilder identifierat ett stort antal tidigare okända figurer. Nu känner man till mer än 250 geoglyfer i gränsområdet mellan Brasilien och Bolivia men misstänker att dessa bara utgör 10 procent av det verkliga antalet. De flesta ligger ännu så länge gömda under regnskogen.

När vi tittar närmare på geoglyferna inser vi att det måste ha fordrats oerhörda arbetsinsatser, en relativt tät befolkning och en sammansatt samhällsorganisation för att skapa dem. Dikena är i genomsnitt elva meter breda och fortfarande, efter sekler av erosion, upp till fem meter djupa. Som tätast har man räknat 4,4 geoglyfer per 100 kvadratkilometer, vilket kan betyda att det bodde omkring fem personer per kvadratkilometer. (Beräkningen utgår från att bara en tredjedel av geoglyferna var i bruk samtidigt och att det fanns omkring 300 personer per geoglyf.) Det är en siffra som ligger långt över vad forskarna tills nyligen förväntat sig i Amazonområdet. Den förhärskande uppfattningen har varit att Amazonas regnskogar är en ogästvänlig vildmark som omöjliggjort komplexa samhällsformer. Sedan 1990-talet har den bilden förändrats i grunden. På olika håll i Amazonas har man upptäckt rester av stadsliknande samhällen som aktivt formade sina landskap med intensivjordbruk, vägar, kanaler och fördämningar. Djupa lager av mörk, människoskapad odlingsjord vittnar om den täta indianbefolkning som levde här fram till 1500-talet, då europeiska epidemier dödade omkring 95 procent av urbefolkningen långt innan européerna själva koloniserade området. En enda spansk krönika från 1542, författad av prästen Gaspar de Carvajal, ger ögonvittnesskildringar av den täta bebyggelsen längs Amazonfloden. Hundra år senare låg stränderna öde, och Carvajals berättelse avfärdades som bluff.

I dag vet vi att Amazonas före Columbus inte var vildmark utan ett kulturlandskap. Själva regnskogens sammansättning är till stor del en produkt av mänsklig aktivitet. Längs Iquirifloden i Acre är regnskogen uppenbarligen yngre än människorna. När de sista geoglyferna övergavs i slutet av 1200-talet var landskapet till stor del öppet. Förutom jordbruk och fiske var förmodligen palmnötter en viktig del av försörjningen. Iquirifloden är en biflod till Purús, en av Amazonas större floder, som började utforskas av européer först under 1800-talets senare hälft. Då påträffade européerna så kallade pano-indianer i området vid geoglyferna, men det mesta talar för att det inte var deras förfäder, utan deras fiender, som byggde dem.

Vem grävde då dessa enorma cirklar och fyrkanter, och varför? Den geometriska precisionen antyder att konstruktionerna hade en viktig symbolisk betydelse, troligen som arenor för ceremonier eller rituella tävlingar. De cirkelformade dikena har även tolkats som vallgravar kring befästa byar, som i andra delar av Amazonas. De flesta figurerna har byggts på höjder med god överblick över flodtrafik och omgivande terräng. Utifrån den jämförande arkeologiska och lingvistiska databas som Love Eriksen har byggt upp i sin doktorsavhandling föreslår vi att geoglyferna grävdes av så kallade arawak-indianer, för att ömsom inbjuda vänligt sinnade grannar till festligheter och ceremonier, ömsom försvara sig mot sina fiender pano-

indianerna. Med stor sannolikhet hade dessa arawak-samhällen även långväga handelsförbindelser både med centrala Amazonas (längs Purúsfloden) och med Andernas högländer.

Det finns forskare som tror att de människor som årtusendet före Kristus lämnade cirkelformade ruiner vid Titicacasjön faktiskt talade ett arawakspråk. Sanna Saunaluoma tycker att vår tolkning är intressant och väl värd att undersöka, men som arkeolog vill hon vänta med slutsatser tills keramik och andra lämningar har analyserats ytterligare.

I århundraden har regnskogen skyddat geoglyferna och bevarat sin hemlighet. Nu hjälper de oss att förstå Amazonområdets miljöhistoria, som i så stor utsträckning har formats av människor.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor