Beror ungdomsvåldet verkligen på kemikalier?

Jag kastar misstänksamma blickar mot soffan med tyget av mikrofiber. Ger den ifrån sig giftiga flamskyddsmedel, eller perfluorerade smutsavvisande ämnen? Det stämde ju som expediten sade, att om barnen drar med bläckpenna på den gräddvita härligheten så går det att sudda bort strecken med det speciella rengöringsmedlet och en liten svamp. Vips! Rent igen. Och hur är det med barnens rum – ”giftkammaren”? I tanken har jag redan börjat rensa bort plastdjur, plastserviser, plasttraktorer och plastdockor. Finns det några saker där inne som inte är gjorda av plast?

Jag känner skådespelaren Eva Röses uppfordrande och lite vemodiga blick på mig. De dystra stråkarna maler i bakhuvudet. Miljögiganten Theo Colborns ödesmättade ord svävar som en svart slöja över tillvaron: ”De kan göra slut på oss snabbare.” Hon menar kemikalierna. Och med snabbare menar hon att kemikaliehotet är mer akut än klimatkrisen.

nder det internationella kemiårets elfte timme har jag sett Stefan Jarls film Underkastelsen. Att se denna film är just att underkasta sig – en strid ström av obehagliga utsagor. Mänskligheten måste agera nu, innan vi som art utrotas på grund av förändringar i fortplantningsförmågan. Eller som forskaren Ana Soto säger i filmen: ”Det kanske inte är det värsta som kan hända oss.” (Att vi blir utrotade alltså!)

Trots att jag bänkade mig i soffan med vetenskapsjournalistens nyktra blick, svämmar ögonen över efter någon timme när en trött och osminkad Eva Röse håller sitt nyfödda barn i famnen. Vem vill ge sitt barn en giftcocktail som första gåva? Att amma är rena avgiftningskuren för mamman. Värst drabbas det förstfödda barnet, som får i sig mest av de kemikalier mamman lagrat i sin fettvävnad. Det är lätt att känna med Röse när hon avböjer ytterligare besked om halter av olika ämnen i sitt blod, eftersom det ”ändå inte går att göra någonting”.

Jarls konstnärliga inramning av kemikaliehotet förstärker den dystopiska stämningen. Han berättar om kränkningar i barndomen. Kanske vill han säga att vuxnas kränkningar av barn lär oss att underkasta oss alla möjliga saker senare i livet, även mer eller mindre ofrivilliga kemikalieduschar. Forskarintervjuerna varvas också med citat ur Franz Kafkas Förvandlingen, berättelsen som gjort många läsare illamående: Gregor Samsa blir utstött av sin egen familj för att han inte längre är nyttig, utan har förvandlats till en skalbaggslik, vämjelig varelse. I slutet borstar städerskan undan Gregor, som ligger torr och livlös på golvet, med sin kvast. ”Tack gode Gud för det”, säger pappan om sonens död. Men vad säger egentligen Stefan Jarl? Till oss? Kommer vi att föda barn med sådana problem att vi tacksamt välkomnar deras bortgång? Filmens budskap är nattsvart.

Efter denna professionella golvning får jag uppbåda vad som återstår av vetenskapskritiskt tänkande för att överhuvudtaget kunna ta mig upp ur soffan. Är samstämmigheten verkligen så total inom forskarsamhället som det framstår i filmen? Alla ökande hälso- och psykosociala problem kan väl inte bero på kemikalierna? Inte ett ord om att kopplingen mellan miljögifter och adhd är omdiskuterad. Fetmaepidemin och diabetes, ja, till och med ungdomsbrottsligheten förklaras med kemikaliernas intåg i människans liv. Jag pratar med en erkänd professor i toxikologi om filmen. ”Skrämselpropaganda”, säger professorn.

I eftertexten står det ”Med stöd av Formas”. Jag skruvar på mig i tv-fåtöljen. Det är okej att Stefan Jarl skrämmer mig. Men ska det statliga forskningsrådet Formas ge pengar till honom för att skrämma mig? I denna intressanta krock mellan konstnärlig frihet och vetenskaplig integritet förväntas ett forskningsråd alltid stå som garant för det senare. Deras medverkan skänker trovärdighet åt en produktion, oavsett om stödet är litet och sponsringsavtalet garanterar filmaren full rätt att hantera sitt material efter eget huvud.

I ”Naturens hämnd” från 1983 lanserade Stefan Jarl teorin att gifter i höet på grund av handelsgödsel kommer att bli ett stort problem . Så blev inte fallet. Med den miljödokumentären på meritlistan borde varningsklockorna ha ringt. Formas måste fråga sig om man vill stötta folkbildning eller folkskrämsel.

*Jenny Jewert är vetenskapsjournalist, ledarskribent på DN och arbetar med dokumentärfilmer. Dessutom sköter hon kor på den egna gården.*