Smältande glaciärer

Sommarens expedition till Svalbard övertygade Tyrone Martinsson om att mänskligheten nu på allvar måste ta sitt ansvar för miljön.

– Det är stora förändringar som skett på mycket kort tid, säger han.

I början av juli gav Tyrone Martinsson sig av till den norska ögruppen Svalbard i Arktis tillsammans med två assistenter. Uppdraget var att söka upp platser på Danskön där tidigare expeditioner dokumenterat landskapet. Genom att ta nya bilder från samma plats med samma vy kan man jämföra hur det arktiska vildmarkslandskapet har förändrats av den globala uppvärmningen.

Danskön är den plats där S.A. Andrée startade sin expedition i juli 1897. Tillsammans med Knut Fraenkel och Nils Strindberg lyfte han härifrån med en luftballong för att försöka nå Nordpolen. Ballongen störtade och männen påbörjade en vandring tillbaka över isen. Men de klarade inte påfrestningarna utan dukade under.

År 1930 fann man kropparna efter de tre på Vitön, en östlig utpost till Svalbard. Märkligt nog hade fem filmrullar med foton som Nils Strindberg tagit klarat de 33 åren i naturen. Bilderna framkallades och ger en god bild av hur Arktis såg ut för mer än 100 år sedan.

Tyrone Martinsson, universitetslektor vid Hög­skolan för fotografi i Göteborg, har länge intresserat sig för Nils Strindbergs bilder. År 2003 skrev han en avhandling om de återfunna fotografierna. Han har också gett ut en biografi om Nils Strindberg.

Tyrone Martinsson har samlat på sig ett mycket stort referensmaterial om Svalbard. Det är tecknade bilder, litterära beskrivningar, kartläggningar, fotografier från 1861 och framåt samt satellit­bilder.

– Man kan se att beskrivningarna från 1700-talet stämmer väl överens med hur landskapet såg ut i slutet av 1800-talet, säger han.

Under mer än 200 år tycks den arktiska miljön inte förändras nämnvärt. Men sedan händer något. Landskapet får ett nytt utseende. De stora glaciärerna minskar, faller ihop eller försvinner helt.

– Före 1920-talet är det små förändringar, svåra att se. Men sedan går det väldigt fort. I dag ser man att isarna smälter, det är tydligt att miljön är påverkad av den situation vi har i dag.

En bra referenskälla är den expedition som kom till området 1818, menar Tyrone Martinsson. Expe­ditionsdeltag­arna har berättat i både ord och bild.

– De hade ju ingen kamera men tecknade och gjorde akvareller. Det landskap de beskriver finns inte längre.

Samma sak gäller den svenska vetenskapsmannen Otto Torells expedition till ön 1861. Från den finns en beskrivning av hur man i Magdalenafjorden såg en isvägg som var så stor att det var svårt att landstiga där.

– I dag finns den inte längre. Det är bara bergen kvar; isen är borta.

Med bildens hjälp vill Tyrone Martinsson försöka göra förändringen konkret. Men han är inte naturvetare och samarbetar därför med flera glaciologer. En av dem är Per Holmlund, professor i glaciologi vid Stockholms universitet, som regelbundet studerar Martinssons material.

– Slutsatserna är rimliga, säger han. Men det handlar främst om att bilderna ger ett kvalitativt mått på förändringarna, inte ett kvantitativt.

Av glaciologer har Martinsson fått veta att det är lite vanskligt med Svalbards glaciärer då de kan röra sig väldigt snabbt. Han är dock övertygad om att det man nu ser i Arktis inte handlar om sådana naturliga rörelser.

– Det är en stor förändring som sker. Glaciärernas hela volym försvinner. De sjunker ihop och får ingen påfyllning uppifrån längre.

Alla platser som Tyrone Martinsson ville dokumentera har han hittat under sina resor. Överallt ser man att landskapet har förändrats, säger han. Gjøyavatnet är ett sådant ställe. Det ligger på Amsterdam­ön, norr om Danskön, och fotograferades av Nils Strindberg 1896 när Andrée-expeditionen var här för första gången. Strindberg döper då glaciären till ”Annas glaciär”, efter sin fästmö Anna Charlier.

– Det är en av de vackraste bilderna han tar, säger Tyrone Martinsson.

Vid expeditionen 1897, då de tre männen dukade under, var Nils Strindberg bara 25 år. Ingen hemma i Sverige visste vad som hade hänt ballongfararna. Det var först när kropparna hittades, som man fick vetskap.

De tre männen i Andrées expedition begravdes i en gemensam grav på Norra begravningsplatsen i Solna. Bredvid Nils Strindbergs urna i monumentet finns ett silverskrin begravt, med askan efter fästmön Annas kremerade hjärta.

I dag finns inte mycket kvar av Annas glaciär.

Nu planerar Tyrone Martinsson en bok och en utställning utifrån årets resa. Hans material kommer också att läggas in i Polarforskningssekretariatets databas.

– Jag tänker mig att det här projektet är en pusselbit i ett mycket större arbete. Det handlar om vårt förhållande till naturen, om det samhälle vi har byggt och den livsstil vi har.

Generationerna före oss kan inte klandras, menar han. Då var de här kunskaperna inte lika kända.

Men i dag borde vi veta bättre.

– För oss finns det inga ursäkter. Vi måste ändra vår livsstil. Vi lever i dag med en kreditnota för kommande generationer.