Conquistadoren som slog larm

Som nioårig pojke såg Bartolomé de las Casas Christofer Columbus för första gången. Det var våren 1493, och amiralen passerade Sevilla med ett följe av några indianer samt papegojor och märkliga okända växter på väg mot Barcelona, där han skulle rapportera till Ferdinand och Isabella om sina kontakter på andra sidan det stora havet i väster.

På Columbus nästa långa resa västerut samma år följde Bartolomés far och farbror med. Vi vet inte vem som tog hand om Bartolomé då – hans mor hade dött när han var ett par år gammal – men vi vet att han började studera latin och teologi vid prästseminariet i Sevilla.

När Bartolomés far och farbror kom åter efter fem år på andra sidan havet år 1498 fick den fjortonårige Bartolomé för en kort tid en egen slav från den nya världen: indianpojken Juanico, som hans far hade fått av Columbus. Juanico var en av de trehundra slavar som Columbus hade lovat de män som följde med honom på hans andra resa. Juanico fick dock inte stanna länge. När drottning Isabella hörde talas om utdelningen av slavar rasade hon: ”Med vilken rätt delar Amiralen ut mina undersåtar som slavar?”. De trehundra sändes tillbaka till Nya världen.

Bara ett par år senare reste Bartolomé själv över Atlanten för första gången – han skulle komma att göra den seglatsen åtskilliga gånger i sitt liv. För honom, liksom för så många andra, innebar ankomsten till Nya världen att livet fick en ny start.

Bartolomé följde med kolonisatören och riddaren Nicolas de Ovando som sändes över Atlanten 1502 med 2 500 man i ett dussintal skepp – den största flotta som någonsin sänts över Atlanten.

Efter åtta veckor på havet steg den 18-årige Bartolomé iland på Hispaniola, som en del i den styrka som hade kommit för att fortsätta Columbus kolonisation (se kartan på sidan 61). Dessa kolonisatörer var allt från riddare och adelsmän till dömda fångar och kriminella. Andra var före detta soldater, äventyrare, utstötta, lycksökare. Många saknade öron eller näsa – ett tydligt tecken på att de var straffade tjuvar och ogärningsmän. Männen skulle få behålla en tredjedel av allt guld de fann, deklarerade kronan för att uppmuntra dem. De sökte snabba rikedomar för att kunna återvända till Spanien som världsvana rikemän.

När männen höll på att lämna skeppen i hettan fick de höra två nyheter som gjorde dem upphetsade: En indianflicka hade hittat ett guldstycke på uppåt 15 kilo i en gruva. Den andra nyheten var att en grupp indianer på en annan del av ön hade inlett en revolt mot de spanska erövrarna. Detta var just vad de behövde – en juridisk förevändning för att angripa indianerna och ta dem som slavar. Så redan på stranden var de förhoppningsfulla inför utsikterna att få guld och slavar. Bartolomé själv var inget undantag; han hade sökt sig till Nya världen med förhoppningen om att snabbt bli rik.

Men snart konstaterade han hur gästvänliga och välkomnande indianerna var. ”De mottog oss som om vi var deras bröder”, mindes han långt senare. En annan sak som slog honom var öarnas skönhet. Växtligheten, grönskan, de ljumma vindarna, de märkliga och färggranna fåglarna – allt påminde om en lustgård.

Trots den lovande starten på livet i den nya sköna världen så infann sig inte rikedomarna omedelbart. Nykomlingarna fick snart själva arbeta i gruvorna på jakt efter guld, som inte var så lätt att hitta: ”Guld växer inte på träd”, konstaterade Bartolomé torrt. Många av de nyanlända var ovana vid kroppsarbete, och sjukdomarna grasserade. Snart hade hälften av dem dött, och hundratals var svårt sjuka. Prästerna hann knappt begrava dem.

Även om jakten på guld gick trögt, så kunde straffexpeditionen mot de upproriska indianerna ta fart bland de kvarvarande conquistadorerna. Omkring 400 av dem inledde ett kort fälttåg. Spanjorerna hade skjutvapen, tränade jakthundar, vapen och rustningar av stål samt beväpnade ryttare. Nej, fälttåg är fel ord. Enligt Bartolomé var det inte krig, utan det hela liknade mer en lek eller en sport. Spanskt stål mot indianernas nakna hud kunde inte liknas vid vad som brukar kallas krig. Sex- eller sjuhundra indianer dödades, och lika många togs som slavar. Bartolomé fick sin andra slav under denna expedition.

Efter denna dramatiska upptakt vet vi inte mycket om hans första år i den nya världen. Bartolomé beskrev sig själv som en vanlig kolonisatör i tjugoårsåldern – som tog för sig av vad den nya paradisiska världen verkade ha att erbjuda: ”Det började med att européerna tog sig infödda kvinnor och barn som tjänare och för att tillfredsställa sina lustar”, skrev han senare. De tog inte bara vad indianerna erbjöd dem, utan snart även mer – med hjälp av sin övermakt. Snart insåg indianerna att dessa män inte var gudar som de först trott. De försökte då gömma sig, och skickade i väg sina kvinnor eller flydde in i regnskogen. Kolonisatörerna straffade dem som hittades – och en spansk officer våldtog hustrun till en av öns hövdingar. Detta ledde till ännu ett misslyckat upprorsförsök som slogs ner obarmhärtigt.

Bartolomé bekräftade på sin ålders höst att han som ung kolonisatör varken var bättre eller sämre än sina landsmän. Exakt vad han lade för betydelse i detta är svårt att veta, men han konstatede att det inte fanns en enda spanjor som inte förolämpade eller skadade indianerna: ”Den enda princip som gällde var att vara grym, men inte bara grym, utan extraordinärt grym. Tanken var att den hårda behandlingen skulle hindra indianerna från att våga tänka på sig själva som människor – eller ens få tid att tänka över huvud taget.” För varje dödad spanjor dödade de hundra indianer, berättade Bartolomé.

Snart drev han själv en encomienda på Hispaniola. Det var en institution där ett antal indianer anförtroddes (på spanska encomendar) åt en kolonist som skulle skydda dem och sörja för deras omvändelse och kristna leverne mot att de betalade skatt. Det blev en kolonial version av feodalismen, som formaliserades genom ett beslut år 1503. Indianerna ställdes alltså alltid inför valet att antingen underordna sig den spanska kronan, betala skatt och låta döpa sig eller betraktas som fiender som kunde dödas eller förslavas. I praktiken utvecklades encomiendasystemet till rena slaveriet.

När européerna några år efter Columbus upptäckt av landet i väster började förstå att de stod inför en ny och vidsträckt världsdel blev det en rent hisnande insikt. Den värld som de antika grekerna talat om bestod av tre delar: Europa, Asien och Afrika, och i skärningspunkten mellan dessa tre enheter hade världen sin mitt och kristendomen sin upprinnelse. Den bibliska, antika och medeltida geografin förutsatte tre världsdelar som Noas tre sönder Sem, Ham och Jafets ättlingar befolkade. När man efter hand började förstå att man stod inför något radikalt nytt förändrades synen på indianerna. De bodde uppenbarligen inte på öar utanför Asiens östra kust, utan på en tidigare helt okänd kontinent. Då blev också det mentala avståndet till dem större. Om de inte tillhörde Asiens befolkning – vilka var de då?

Insikten om existensen av en ny värld rubbade bokstavligen världsbilden. Och de första bosättningarna som européerna mötte i Västindien var så tätbefolkade att Bartolomé hävdade att allt tydde på att merparten av mänskligheten bodde i denna nya värld.

”Allt som hänt sedan den fantastiska upptäckten av Amerika – från de första spanska försöken att bosätta sig där, ända till i dag – har varit så extraordinärt, att hela historien måste framstå som helt fantastisk för dem som inte upplevt den”, skriver Bartolomé 1542. Och Europa dominerades generationen efter Columbus av en hänförd upplevelse av att stå inför något fantastiskt – hela den antika världsbilden kunde kasseras, och därmed föddes en känsla av att man stod inför en helt ny era.

Själva begreppet mundus, som förekom i de flesta texter om dessa nya områden, syftade på mer än bara land. Det betydde snarare värld, vilket antydde en rent kosmisk dimension i den förändrade världsbilden. Annars hade man talat om terra – land. Och ju mer kust man upptäckte under 1500-talets första decennier – längs Centralamerikas långsträckta kust, ner till Brasiliens regnskogar i söder och uppåt de skogiga stränderna i dagens Kanada i norr – desto mer ökade förvåningen.

Bland de första som insåg det revolutionerande var Amerigo Vespucci. I ett brev från den 10 mars 1503 deklarerade att han inte kunde tro att landmassorna var några småöar utanför Indiens eller Kinas kust – utan en egen, ny kontinent. Hans brev trycktes som bok året därpå med hans förnamn som titel, vilket gav namn åt hela kontinenten.

Indianerna som befolkade dessa landmassor sågs som naiva och okunniga, och deras öde anas redan i en av Columbus tidiga noteringar i sin dagbok: ”Jag visade dem våra svärd. De tog i dem på eggen, och på grund av sin okunnighet skar de sig.”

Efter Bartolomés första anonyma år som kolonisatör tog hans liv en ny riktning. Exakt varför är svårt att veta, men en första impuls skedde i slutet av år 1511 då en dominikanermunk vid namn Antonio Montesino predikade för bland andra Bartolomé om den mänskliga och mentala öken som höll på att ta form på de en gång så paradisiska öarna i Västindien.

Montesino gick i sin predikan till storms mot kolonisatörerna, och anklagade dem för att behandla indianerna som djur. Bartolomé återgav senare hans ord: ”Med vilken rätt, och i vilken rättvisas namn, håller ni dessa fattiga indianer i hårt och grymt arbete? Med vilken auktoritet har ni startat dessa fasansfulla krig mot människor som levt i fred och frihet i sina egna länder? Är de inte människor? Har de inte själar? Bör ni inte älska dem som er själva? Hur kan ni sova gott om nätterna efter era gärningar?”

De som lyssnade på detta radikala budskap reagerade alla olika – många med ren förvåning, några med ilska, ett fåtal med ånger. Bartolomé skulle bära dessa frågor inom sig under resten av sitt liv.

Följande söndag upprepade Montesino sin predikan, och nu hotade han med att inte längre ta emot bikt och ge syndernas förlåtelse om övergreppen fortsatte. Bartolomé själv fick inte syndernas förlåtelse eftersom han ägde en encomienda. Många ansåg att Montesino var en förrädare, och bråket mellan Montesino och de uppretade kolonisatörerna resulterade i de så kallade Burgoslagarna, som utfärdades i december 1512. De syftade till att reglera encomiendasystemet, men stödde i praktiken den praxis som existerade.

Bartolomé själv tyckte att lagarna var tandlösa; de behandlade mest detaljer och fastslog saker som att indianer inte fick kallas ”hundar”. De reglerade också indianernas arbetstider och garanterade att de skulle ha rätt att sova i sängar. Men grundproblemet – koloniseringen och slaveriet – hanterades inte utan fick i stället legitimitet genom Burgoslagarna.

Bartolomés ögon började sakta öppnas. Efter Montesinos predikningar inleddes hans verkliga omvändelse – och efteråt beskrev han sig själv som en människa som levt i blindhet.

År 1513 deltog han som fältpräst i kolonisationen av Kuba, och det han fick uppleva där inskärpte ytterligare Montesinos retoriska frågor. Återigen mötte han det koloniala projektets verkliga ansikte. Upplevelserna på Kuba återkommer han till många gånger senare i livet – han såg med egna ögon hur tusentals indianer dödades. ”Var allt en ond dröm?”, frågade han sig själv efteråt. Vid ett tillfälle vilade conquistadorerna upp sig i en uttorkad flodbädd, där de hittade stenar de kunde slipa sina svärd mot. I nästa indianby de nådde möttes de med gåvor och mat. På rent okynne drog en man sitt nyslipade svärd för att kontrollera hur vass klingan blivit. Testet utfördes på bar indianhud. Snart gjorde alla likadant. Flera tusen personer – män, kvinnor, barn – dödades på några minuter. Bartolomé ska ha döpt en döende indian som låg på marken med inälvorna framvällande ur buken.

Han är överlag rätt förtegen om sin egen roll i erövringen av Kuba. Detaljer skymtar fram, som när han lovade 21 indianhövdingar beskydd. Trots detta greps de, och man beslutade att bränna dem på bål dagen därpå, vilket han faktiskt lyckades förhindra.

På Kuba ledde Bartolomé snart en ny encomienda på samma våldsamma sätt som de andra äventyrarna och guldletarna: ”Han skickade sina indianer till gruvorna och fälten med samma grymhet som andra, och utan något medlidande”, beskrev han långt senare sig själv. Han blev rätt snart en välbärgad man som levde på att hans indianer letade guld och skötte jordbruket. Men inom honom grodde de frågor som hade väckts julen 1511.

Tre år efter den predikan som väckt hans tvivel kom hans verkliga kris och omvändelse. Allt han sett och varit med om började plåga honom – han liknade sig vid Paulus och Gamla testamentets profeter.

Den 15 augusti 1514, 30 år gammal, lämnade han sin encomienda och började kräva rättvisa åt indianerna. Det blev en chock för hans omgivning: ”Alla var förvånade eller till och med upprörda över att höra detta och några gick i väg i ånger, medan andra trodde att de drömde – tanken att det skulle vara en synd att använda sig av indianer framstod som lika otrolig som att säga att man inte kunde använda sig av husdjur.”. Han sålde sin encomienda för att leva på sina besparingar. Bartolomé övergav nu svärdet för pennan och ägnade indianerna all sin tid. Som ensam seende i en blind värld var hans uppgift självklar – att vittna.

Hans passion för Saken och hans nyvunna radikalitet var fast förankrade i hans djupa religiositet. Det var samma tro som hos de andra conquistadorerna, men han var nu förvissad om att hans gud även såg indianerna.

Bartolomé reste tillbaka till Spanien för att berätta om sina insikter. Världen måste få veta.

Kolonisatörernas arrogans grundade sig givetvis i den känsla av överlägsenhet som följde med navigeringskunskap, krigsskepp, skjutvapen, hästar, tränade hundar, stålrustningar och skrivkonst – och en entydig och religiöst sanktionerad ideologi om världsmission, ett uppdrag att förmedla den rätta tron till hela mänskligheten.

Columbus var, liksom Bartolomé, betagen i hur vacker den sköna nya världen var. Han återkom flera gånger i sina journaler – som Bartolomé senare redigerade och publicerade – till att ingen människa frivilligt skulle vilja lämna en så vacker värld som den han sett. Träden grönskade och var så intensivt gröna, ur den bördiga marken växte alla sorters växter. Han trodde sig ha nått det jordiska paradiset.

Det finns många vittnesmål om att indianerna såg de nyanlända som gudar, vilket gjorde att förundringen gick åt båda håll – spanjorerna såg ett nyupptäckt paradis, indianerna såg sina gudar komma i stora skepp, med svärd, hästar och skjutvapen.

Och visst var det på sätt och vis ett paradis för många av de soldater, sjömän och äventyrare som tog sig över Atlanten. I alla fall för dem som levde ut den mest unkna form av manlighet som tänkas kan – med våldtäkter, plundringar och förhoppningar (som ibland faktiskt infriades) om guld, silver och rikedomar. Och på en plats där man kunde skjuta djur, äta de finaste delarna av köttet och låta resten ruttna, där man kunde leka herre över liv och död för tusentals indianer. Unga män som varit fattiga och hunsade i den gamla världen fick nu möjlighet att förverkliga sina drömmar om makt och dominans.

Redan på Columbus andra resa, 1493, skedde den första dokumenterade våldtäkten; indiankvinnorna blev handelsvaror, som spelades bort eller vanns vid kortspel och hölls i hus för att hyras ut till uttråkade besättningar på de skepp som trafikerade Nya världen. ”Varje spansk man tog sig fem indianska kvinnor för att tillfredsställa sina lustar”, skriver Columbus.

Visst försökte kyrkan hindra den florerande synden och genomdrev vissa regleringar, men straffen var rent symboliska. En sjöman som försökte våldta en indiankvinna i Nicaragua tröttnade på hennes motstånd och satte eld på hennes hydda så att hon brann inne. Han dömdes till fem pesos i böter, en struntsumma.

Hösten 1515 seglade alltså Bartolomé till Spanien för att vittna – slå larm – inför kung Ferdinand II om vad han sett och upplevt.

Den påstridige men förhoppningsfulle Bartolomé lyckades julen 1515 få audiens hos den åldrade och sjuke kungen för att tala om förhållandena i Nya världen. De samtalade länge i ensamhet på själva julaftonskvällen. Bartolomé berättade om vad han sett och upplevt – det som en gång varit ett paradis var nu ett inferno av övergrepp, våldtäkter och plundring. Indianerna dödades, utan att ha blivit vare sig döpta eller fått sakramenten, vilket förstås bekymrade prästen Bartolomé. Han åberopade drottning Isabellas testamente, där hon framhållit att indianerna skulle betraktas som fria spanska undersåtar.

Kung Ferdinand hänsköt frågan till biskopen av Burgos, Juan Rodriguez de Fonseca, som själv ägde flera encomiendas. Fonseca frågade Bartolomé vad han hade med de påstådda övergreppen i den nya världen att göra. Biskopens känslokalla uttalande radikaliserade Bartolomé ytterligare. Han lyckades få kardinalen Francisco Ximénez de Cisneros att lyssna – och han fick stort gehör för sin kritik. Så stort att Fonseca avsattes och Bartolomé fick i uppdrag att ta fram reformer för att hantera situationen i den nya världen.

Förutom detta blev Bartolomé utnämnd till Procurador o protector de todas los indios de las Indias – ”universell beskyddare av alla indianer i Indien”, av kung Ferdinand innan denne dog i januari 1516. Det relativt stora gehör han – en ung och okänd präst med ett ovälkommet budskap – fick i hovet förvånar ännu i dag, men förklaringen ligger troligen i hans omvittnade envishet och förmåga att uttrycka sig övertygande. Han måste helt enkelt ha framstått som oerhört vederhäftig.

Men sin nya titel och med en garanterad ämbetsmannalön, återvände Bartolomé 1516 till Nya världen och inledde sitt eget korståg – mot kolonisatörerna, slavhandeln, girigheten, våldtäkterna, encomiendasystemet och dödandet.

Det gick så där.

Han första uppdrag var att agera rådgivare åt en kommission som skulle utreda indianernas ställning. Bartolomé tvivlade inte på det rätta i sin sak, och hans kompromisslösa hållning gjorde att hans vänner snart fruktade för hans säkerhet – och kommissionen lyssnade mer på kolonialisterna som talade i egen sak. Bartolomé ombads att inte sova ensam utan övernatta hos vänner. Hans reformförslag innebar att encomiendasystemet skulle upphävas och att indianerna skulle leva i samhällen på vardera trehundra personer med egna hövdingar. På så sätt skulle kolonialsystemet reformeras och humaniseras.

Administratörerna skulle avlönas av den spanska kronan, inte göra vinst på indianernas arbete. Präster skulle undervisa indianerna i den rätta tron. Indianerna skulle få längre pauser i arbetet, och i gruvorna skulle bara män mellan 25 och 45 år arbeta. Han hade också planer på att gynna blandäktenskap och gemensamma jordbruksprojekt mellan indianer och spanjorer.

Endast ett fåtal av reformerna genomfördes. Och inför hotet att alla encomiendas skulle stängas, exploaterade kolonisatörerna sin arbetskraft än hårdare – och Bartolomé kunde trots allt bara predika, prata, förkunna. Ställd inför detta faktum återvände han till Spanien.

I december 1519 lyckades han få audiens hos den nye kungen, Ferdinand II:s barnbarn Karl, som vid det här laget hade avancerat till tysk-romersk kejsare under namnet Karl V, knappt 20 år gammal. Bartolomé berättade återigen om vad han sett med egna ögon.

Bartolomé var en driven och radikal talare, som förde fram sina tankar övertygande – med såväl detaljskärpa som övergripande teser. Han var själv djupt övertygad om hur rätt han hade. Han talade – utan att avbrytas – i nästan en timme, inför kung och hov. Karl V lyssnade och gillade den rättframme och djärve prästen som sett så mycket av den Nya världen. Året därpå utverkade Karl V en skriftlig fullmakt för Bartolomé att leda koloniseringen av och missionsarbetet på det sydamerikanska fastlandet.

Bartolomés idé var nu att inrätta ett slags skyddszon för indianerna. Det gällde ett kustområde, i dagens Venezuela, som kallades Tierra firme. Sedan hade han två alternativ: Ett var att se till att området befolkades med hederliga, hårt arbetande bönder från Spanien, för att deras flit och religiositet skulle spridas bland indianerna. Tanken var rätt defensiv och byggde på att det inte fanns någon återvändo för Nya världen. Den skulle koloniseras, det gällde bara att se till att kolonisatörerna var goda människor, inte sådana ”rovdjur” som han tidigare sett i aktion. Det andra alternativet var mer radikalt och byggde på att området skulle skyddas från alla utom vissa präster och missionärer.

Samtidigt fortsatte den europeiska expansionen. Aztekernas rike i Mexiko erövrades 1521, och 1519–22 seglade Magellan för första gången jorden runt.

Vintern 1520–21 tog sig Bartolomé åter över Atlanten, återigen utrustad med ett brev från kronan om sitt projekt. Det blev dock ännu en gång ett fiasko – en katastrof, med hans egna ord. Han blev tvungen att samarbeta med några andra kolonisatörer, varför hans fokus på mission förfelades. Några enstaka bosättningar av dominikaner och franciskaner längs kusten i Venezuela fick finna sig i att slavhandlare och plundrare tog sig in i de områden som skulle vara fredade från kolonisation. Indianerna gjorde uppror – och hade svårt att se skillnad på olika grupperingar av spanjorer – varvid hans missionsstationer anfölls och brändes ner. Många missionärer dödades. Bartolomés projekt gick bokstavligen upp i rök. Ryktet spreds också att han hade dödats av indianer, vilket fick en och annan kolonisatör att roat konstatera att den naive Bartolomé hade fel om indianernas goda natur. ”Nyheten om min död gladde många”, konstaterar Bartolomé själv torrt.

Efter detta gled han in i en period av passivitet – i alla fall vad gäller yttre händelser. År 1523 blev han dominikanermunk. Från och med nu gällde ett fattigt och asketiskt liv. Hans ord fick tyngre teologisk förankring, och medlemskapet i orden gav honom ytterligare prestige – samt ett nytt och större kontaktnät. Han njöt av den vackra naturen som han skildrar i sina skrifter, för här inleddes också hans livslånga författarskap. Blommorna, alla sjungande vackra fåglar, porlande bäckar, grönskan, färgerna – alla som varit i Centralamerika kan vittna om en gudabenådad prakt, vilket han själv såg som ett tecken på Guds godhet. Kontrasten mellan den paradisiska prakten och de övergrepp som florerade ledde till att hans övertygelse djupnade.

Först i början av 1530-talet var han åter i hetluften. Han kallade senare 1520-talet för en ”lång sömn”. I början av 1530-talet tog expansionen åter ny fart. Nu var det Pizarro som hade fått korn på guld- och silverfyndigheterna i Inkariket i bland annat dagens Peru, Bolivia och Ecuador.

Bartolomé reagerade på de spanska erövringarna på samma sätt som tidigare – han försökte väcka opinion för indianernas sak genom böcker och predikningar. Själv tog han sig till Centralamerika för att påverka händelserna. Han stannade i Nicaragua tills han 1536 blev utkastad av guvernören. Orsaken var hans offentliga kritik av koloniseringen och slavhandeln.

År 1540 återvände han hem till Spanien. Han hade inte varit där på tjugo år.

Det var en åldrad och grånad auktoritet på koloniala frågor som 1540 nådde Spanien. Än en gång var hans uppdrag att berätta om vad han sett.

Vid en serie sammanträden under våren 1542 vittnade Bartolomé inför ett råd av jurister och teologer i Valladolid. Och han talade. Han berättade om epidemier och avfolkning. Och om att missionen drabbades eftersom indianerna knappast längre såg de kristna som gudar, utan som tyranner. Hans åhörare satt förstummade i timmar, dagar, ja veckor. Karl V deltog i vissa sejourer, och fick anteckningar från dem han inte var med på. Som en refräng återkom Bartolomés ord: ”Jag såg det själv.”

Hans vittnesmål var sensationellt. Och det kom i en tid då kunskap om världen främst hämtades från Bibeln, kyrkofäderna och de antika auktoriteterna. Bartolomé berättade i stället om vad han själv sett. Han lyfte fram sina empiriska observationer och jämställde dem med kunskapskällor av samma dignitet. Och detta ingick i en större mental metamorfos, där själva upptäckten av en ny kontinent, med nya människor, djur, frukter och växter utmanade all känd kunskap om världen.

Han kallade conquistadorerna vargar, tigrar och vilda lejon bland indianerna, som han liknade vid oskyldiga lamm. Bartolomé kunde inte längre se kolonialisterna som människor när de avhumaniserade indianerna – de var förvildade och förblindade av vistelsen i den grymma, sköna nya värld som de var herrar över. ”De hade upphört att vara människor i någon betydelse av ordet”, menade han.

Om det han sett skulle han berätta.

Om den spanjor som inte hade mat till sina utsvultna hundar, och då tog en liten indianpojke från sin mor, högg av pojkens armar och ben, styckade dem och kastade till sina hundar.

Om en spanjor som hämtade en mycket ung kvinna, nästan en flicka, för att våldföra sig på. När flickans mamma ingrep högg han av hennes händer. När flickan fortsatte göra motstånd tröttnade mannen och stack ihjäl henne.

Om en spansk officer som ville ta med sig en lokal hövdings son som slav – men pojken ville inte lämna sina föräldrar. ”Följ med mig eller jag skär öronen av dig”, sade spanjoren. När pojken bönade om att inte tvingas lämna sin familj, tog mannen fram sin kniv och skar öronen av pojken. När pojken skrikande vägrade följa med skar mannen av pojken näsan, ”skrattande som om han hade dragit lite i hans hår på skoj”, berättade Bartolomé.

Om en spansk conquistador som högljutt och stolt skröt om att han arbetade länge och hårt för att göra alla indiankvinnor i trakten gravida, så att han sedan kunde sälja dem som slavar till ett högre pris.

Om hur han med egna ögon såg hur spanjorer av ren skadeglädje skar händer, öron och näsa av både män och kvinnor som kom i deras väg.

Om den indianhövding som skulle brännas levande på bål, varvid en munk försökte få honom att ta Jesus till sitt hjärta och komma till himlen, i stället för till helvetet. Indianen svarade att om himlen var den plats som kristna kom till, så föredrog han helvetet.

Om hur spanjorerna kedjade ihop indianslavarna vid halsen, och när någon blev för trött för att gå vidare, löste de det genom att helt enkelt hugga huvudet av honom så de slapp lossa på kedjorna.

Om hur spanjorerna regelmässigt inledde varje erövring med en offentlig massaker på ledare och hövdingar för att injaga skräck i och lamslå befolkningen.

Om hur spanjorerna ofta använde svärdsknappen, den övre delen på svärdsfästet, till att slå ut tänder på indianer som betraktades som slöa.

Och alla lyssnade med gapande munnar.

Bartolomé såg sig som ett vittne, som en gammaltestamentlig profet, som berättade om sanningen – hans ögon var ju de enda fullt seende. Och hans dom över Spanien var hård. Kanske hotades rent av Spanien av utplåning som straff.

För en profet var världen svartvit, utan nyanser. Bartolomé beskrev det han såg rätt allmänt. Ytterst sällan namngavs gärningsmän, och platser och händelser är rätt vagt beskrivna. Kanske för att den sortens vetenskaplig exakthet som vi begär av vittnen till brott inte var uppfunnen på 1500-talet, kanske för att han inte ville agera angivare. Åhörarna vittnade i efterhand om hans passion, hans retoriska elegans och hans livfulla framställning.

Våldet i förmodern tid kan för dagens betraktare te sig hisnande. Det var en farlig tid, där sannolikheten att dödas av en medmänniska var långt högre än i dag. Frågor om ära, heder och respekt var högt värderade, och i dagens ögon triviala tvister kunde leda till svåra våldsutbrott. Och de flesta människor bar vapen. De ännu ganska maktlösa kungarna och svaga statsmakterna kompenserade sin brist på våldsmonopol genom att vid behov ta till övervåld.

Män slog sina fruar och barn; adelsmän slog sina underlydande; mästare slog gesäller; kroppsstraff var en självklarhet i alla arméer; barn slog varandra eller plågade djur; bonden slog sina drängar – våldet var en alltid närvarande självklarhet. I en tid före fängelsestraff var dessutom kroppsstraffen dominerande – tortyr, stympningar och avrättningar hörde till vardagen och var uppskattade folknöjen. Även bortsett från de ständiga krigen var våldsnivån extremt hög i samhället. Vissa beräkningar antyder att mordfrekvensen för 500 år sedan var mellan tio och hundra gånger högre än i dag.

Varför detta våld? I en tid då staten var svag blev individen utlämnad på ett annat sätt än i dag, då vi kan lita på att polisen kan hjälpa oss. Man var tvungen att själv agera om man blev hotad eller förolämpad – annars visade man att man var ett enkelt offer för andra. Detta ledde till en kultur präglad av heder och respekt, och av blodiga vendettor, då varje tänkbar skymf måste bemötas för att inte visa svaghet, vilket kunde leda till undergång.

En annan faktor var en lägre värdering av livet: medellivslängden var flera decennier kortare än i dag, och människor dog i barnsäng, av pest och kolera, av enkla infektioner, av svält på grund av återkommande missväxt, i de ständiga krigen. När ett hårt, plågat och kort liv var det normala, blev steget till att ta en annan människas liv kortare.

Ytterligare en förklaring är att i en tid då människor ofta inte var läskunniga och varken journalistik, romaner eller reseskildringar existerade, så var förståelsen för det främmande och avvikande liten. Gruppen av ”vi” var ofta begränsad till en by, släkt eller klan, och resten av världen var en obegriplig massa av ”dom”, som man hade svårt att relatera till eller identifiera sig med. I en sådan värld är intoleransen större – och steget till övergrepp på främmande människor är kortare.

Bartolomé präglades redan i unga år av detta ständiga våld. När muslimerna i Granada revolterade mot sina spanska härskare som ville omvända dem, krossades de av kung Ferdinand år 1500 – ännu ett av världshistoriens bortglömda massmord. Kung Ferdinand II skröt själv över att i vissa byar och områden hade alla muslimer dödats. Bartolomé var då 16 år gammal, och deltog i den styrka (troligen tillsammans med sin far) som mobiliserades i Sevilla för att kväsa upproret.

Effekten av Bartolomés larm om övergreppen i Nya världen var omedelbar. Hösten 1542 utfärdades ”de nya lagarna”, signerade Karl V, som ersatte Burgoslagarna från 1513. Återigen var Bartolomé involverad, och sannolikt var detta en av hans viktigaste insatser. De nya lagarna från 1542 passade även in i Karl V:s ambitioner att hindra den avlägsna koloniala aristokratin från att bli alltför självständig.

Vad innehöll då de nya lagarna? Tonen är reformistisk, men huvudbudskapet var att utnyttjandet av indianerna skulle begränsas. Några tydliga principer var att indianerna skulle betraktas som spanska undersåtar, och slaveriet skulle avskaffas. Inga nya encomiendor skulle få grundas, och de befintliga skulle läggas ner när ägaren dog. De encomiendor som valde att upphöra med sin verksamhet skulle ersättas av kronan – och erövringskrig skulle förbjudas. Till stora delar sammanfattade de nya lagarna en något urvattnad version av Bartolomés program, där just encomiendorna var roten till mycket av det onda som drabbade indianerna.

Men nyheten om de nya lagarna sände chockvågor över Nya världen. I Peru utlöste de ett uppror och vicekungen avrättades. Bartolomé fick klä skott eftersom han kallades de nya lagarnas upphovsman. Kolonisatörer i Guatemala blev rasande över att förhållanden på Kuba och Hispaniola, som Bartolomé främst vittnat om, skulle ligga till grund för restriktioner i deras områden, som Bartolomé knappt hade vistats i. Kolonisatörerna uppfattade de nya lagarna i allmänhet och Bartolomé själv i synnerhet som ett angrepp på hela deras livsstil. Massor av protestbrev skickades till kronan.

Men även Bartolomé själv var missnöjd – lagarna var en bra början, men de hade inte tillräcklig udd. Han fick heller inget stöd av kyrkan i Nya världen. År 1543 blev Bartolomé dock utnämnd till biskop av Chiapas i södra Mexiko, och reste ännu en gång till Nya världen. Nu väntade de mest dramatiska åren i hans liv.

När han sommaren 1544 som biskop anlände till Chiapas följd av 40 missionärer stötte han snart på svårt motstånd från kolonisatörerna. Orsaken var de nya lagarna. Han betraktades som en djävul av många kolonisatörer och encomiendaägare, och blev snabbt paria, ovälkommen och avskydd. Han svarade med att kräva återlämnande av indiansk egendom. De som vägrade fick ingen absolution – som han själv inte fått på 1510-talet, före sin omvändelse – vilket ledde till att en mängd kolonialister slutade bikta sig.

Situationen höll på att urarta. Samtidigt blev det uppenbart att de nya lagarna inte efterlevdes särskilt bokstavligt, snarare knappast alls. I upprorets Peru blev de som försvarade lagarna dödade. I andra delar avspisades lagarna offentligt, och i ytterligare andra tillämpades de endast milt. Många ämbetsmän vägrade, eller vågade inte, genomdriva reformerna.

Bartolomés egen inspektionsresa i sina biskopsområden blev kaosartad. Några kolonisatörer kallade honom antikrist, och flera av hans anhängare drunknade vid ett skeppsbrott. Han möttes av upplopp, revolter, upprörda torgmöten och fientlighet.

Bartolomés radikalism höll på att isolera honom – och han måste ha funderat över om detta egentligen gynnade hans sak. Kanske var små och genomförbara reformer bättre än radikala reformer som gick om intet. I vilket fall höll förtroendet för honom som biskop på att rinna ut. Illasinnade rykten om hans härstamning spreds; det antyddes att hans anfäder varit judar eller muslimer som konverterat.

En natt blev hans hem i Chiapas beskjutet med en hakebössa efter en kväll av upplopp och ryktesspridning. Biskopen som skyddade ”indianhundarna” måste försvinna, ropade stadsborna. Inte ens hans egna präster lydde honom längre, utan gav syndernas förlåtelse till kolonisatörer och slavägare.

När Bartolomé sände en av sina tjänare att gripa en präst som gav förlåtelse utbröt en svärdsstrid, varvid stadsborna fritog prästen. Upplopp utbröt och en beväpnad mobb tog sin in i Bartolomés hus. Flera av hans vänner drog sina vapen för att skydda honom. Rop på att döda den radikale biskopen hördes, men efter hand lugnade sig situationen.

Men detta innebar trots allt en vändpunkt. Situationen var ohållbar. År 1545 backade Karl V från kravet att encomiendasystemet skulle upphöra. Ett hårt slag för Bartolomé – systemet skulle fortgå till långt in på 1700-talet. Han stannade i Nya världen till 1547. Sedan seglade han för sista gången över Atlanten till Spanien.

Tack vare sin envisa natur upplevde han trots allt inte händelserna som ett nederlag. Han kanske hade förlorat ett slag, men inte kriget. Och detta skulle fortsatta, fast med andra vapen. Ytterligare en debatt väntade – om indianernas sanna natur.

En av Bartolomés samtida, krönikören Gonzalo Fernández de Oviedo, kom till Nya världen samtidigt med honom 1502. Oviedo hävdade att indianerna hade tjockare och hårdare skallben än européerna – han varnade följaktligen spanjorerna för att använda svärden mot deras huvuden: han hade nämligen åtskilliga gånger sett fina svärd brytas av när de svingats mot indianernas hjässor.

Oviedo tangerade i och med denna observation huvudfrågan efter mötet med den nya världen – var indianerna människor? Och om så var fallet, vad hade de för relation till Adam och Eva?

Vid folkmord och övergrepp är det vanligt att de som ska elimineras måste avhumaniseras för att skapa distans – medmänniskor måste mentalt omvandlas till skadedjur, ohyra, undermänniskor. I detta fall behövdes det knappast, eftersom många från början över huvud taget inte såg indianerna som människor. En relativt vanlig föreställning var att de tillhörde en helt annan människoart.

Den schweiziske läkaren och filosofen Paracelsus menade år 1520 att indianerna inte kunde vara ättlingar till Adam och Eva, och gjorde sig till en tidig förespråkare för den polygenetiska skapelseteorin. Andra framhöll att indianerna var skapade enkom för att bli de kristna människornas slavar. Och som stöd framhölls att Aristoteles hade skrivit att vissa människor var födda till slavar. Andra debatterade om huruvida indianerna var apor eller människor, och en vanlig folklig föreställning var att de varken var människor eller djur utan en tredje art som skapats av Gud för att tjäna människan.

Visserligen hade påven Paulus III år 1537 deklarerat att indianerna faktiskt var fullvärdiga människor med rationella själar, men debatten hade böljat i över ett halvt sekel då Karl V år 1549 beslöt att gå till botten med frågan om legitimiteten för verksamheten i Nya världen. Samtidigt utfärdade han ett förbud mot anfallskrig utan tillstånd. Detta ledde till den stora debatten om indianernas natur sommaren 1550.

Mycket tyder på att attityderna till indianerna hårdnade under 1500-talets gång. Columbus första rapporter om indianerna präglas av nyfikenhet och till viss del beundran inför vad han såg som ett oskyldigt och generöst leverne. Men bilden av denne idealiserade ”ädle vilde” i paradisisk miljö förändrades till en stereotyp bild av en djurisk barbar som levde naken, okunnig och i synd, praktiserande kannibalism och häxkonster. Indianerna begick till och med självmord, något som visserligen förekom, men var tabu i det kristna Europa.

Den stora debatten – disputationen – om indianernas plats i skapelsen ägde rum i Valladolid i augusti 1550. Bakgrunden var att Bartolomé hade fått höra talas om en skrift om indianerna av en Juan Ginés de Sepulveda, som han fann full av fel och lögner.

Nu skulle frågan om indianernas ställning utredas pro et contra – för och emot. Vilka var egentligen indianerna, och hur skulle man hantera dem?

Disputationen tog omkring en månad, och fördes inför ett råd av 14 jurister och teologer. Återigen var Karl V där ibland för att lyssna till indianernas stridbare försvarare. Sepulveda inledde med att tala i flera timmar, sedan tog Bartolomé vid. Han läste ur sitt manuskript om indianerna, och så fortsatte debatten, då och då avbruten av rådets frågor. Bartolomé läste högt ur sitt 500 sidor långa manuskript i folioformat, vilket ska ha tagit fem dagar.

Bartolomés argumentation gick ut på att indianerna var människor som de själva. Till skillnad från Sepulveda hade han levt länge i Amerika, och kunde exemplifiera och återigen berätta om vad han själv sett och hört. Indianerna hade samhällen, städer, lagar, förklarade han. De var inte barbarer som var födda till slaveri. Bartolomés långa etnografiska skildringar av indianernas liv var dock relativt schabloniserade, eftersom han undvek alla olikheter mellan olika indiangrupper och tenderade att betrakta dem som ett enda folk. Han beskrev dem som oskyldiga, öppna, enkla, trofasta, anspråkslösa, undergivna, utan ondska eller baktankar.

De var dock svaga och sköra; de klarade inte av hårt arbete och insjuknade lätt i allehanda sjukdomar – det senare förstås på grund av brist på immunitet mot européernas sjukdomar. De var fattiga, ägde nästan ingenting – och hade inga krav på världsliga egendomar. Deras mat var lika enformig som enkel, och många levde nakna eller med bara en tygbit till klädsel.

Men de var intelligenta och hade lätt att lära, berättade han. Så fort de fått ta del av den kristna läran ville de veta mer och hade lätt att förstå. ”Genom åren har jag mött otaliga spanska missionärer som häpnade över deras naturliga godhet till den grad att de hördes utbrista: ’Dessa människor vore de mest välsignade i hela världen om de bara fick möjlighet att konvertera!’”, berättade Bartolomé.

Och de var dessa oskyldiga lamm som spanjorerna kastade sig över. En gång tätbefolkade och blomstrande öar var nu övergivna och tomma på folk; på bara några decennier hade miljontals indianer dött. De som överlevt erövringskrigens övervåld levde i slaveri och behandlades sämre än djur – av människor som de trodde kommit nedstigande från själva himlen!

Alla epoker har sina rättänkare och opportunister och Sepulveda var en av dem. Hans argumentation var rakt motsatt, han åberopade vittnesbörden om indianernas kannibalism, deras brist på moral, deras självmord, deras okunnighet och så vidare. Därför måste indianerna böja sig för européerna, deras liv i synd gjorde att de inte förtjänade frihet. De var knappt människor, de påminde honom mer om apor. Sepulveda menade att indianernas underlägsenhet gentemot spanjorerna var lika naturgiven som barns gentemot vuxna och kvinnors gentemot män.

Debatten ledde inte till något avgörande – både Sepulveda och Bartolomé ansåg att de hade haft tyngst argument och avgått med segern, men rådsmännen gav inget utslag. En kortare avslutande debatt ägde sedan rum 1551, utan någon egentlig segrare. Men 1556 upphävdes Karl V:s erövringsförbud, vilket ledde till nya övergrepp.

Bartolomé sammanställde sedan sin mest kända skrift, som tillkom efter besvikelsen över hans misslyckade tid som biskop i Chiapas, då de nya lagarna havererade. Kanske tog han i lite extra för att kompensera för sin besvikelse, och efter den oavgjorda debatten om indianernas natur mot Sepulveda. Men Brevissima relacion de la destruction de las indias (ungefär En kort beskrivning av ödeläggelsen av det indianska folket), publicerades 1552, tio år efter att den sammanställts.

När man läser vittnesmålen från dåtiden ska man dock vara medveten om hur djupt präglat språket och synen på det som skedde var av religionen och den bibliska världsbilden. Och historiska dokument är sällan fönster till det förgångna, utan snarare texter som lånar formuleringar och föreställningar från andra texter. Columbus beskrivningar lånar drag av antika paradiskskildringar och medeltida pastoraler, och han slår fast att de människor han såg var nakna och talade alla samma språk – de tycktes inte, liksom inte heller Adam och Eva i Edens lustgård, blygas över sina kroppar.

Bartolomés skildringar lånar, tvärtemot Columbus, drag av medeltida helvetesskildringar, där kroppsliga plågor rabblades och noggrant refererades, och där hans ofta astronomiska siffror knappast hade någon demografisk innebörd, utan snarare en rent symbolisk.

Spanjorerna sökte guld, men fann framför allt silver. I gruvorna i Peru fann man stora mängder silver som skeppades till Spanien i en ström som blev allt stridare ju längre in på 1500-talet man kom. Men priset för rikedomarna var omätbart. Nutida forskare har dock försökt beräkna effekterna av det indianska folkmordet, som är världshistoriens största och mest långdragna.

Nya världen var mer tätbefolkad än man tidigare trott. En modern beräkning säger att Hispaniola, den första koloniserade ön, beboddes av minst 2,5 till 5 miljoner människor, vilket inte är förvånande då tillgången på fisk, majs och kassava var god och kunde föda en stor befolkning. Kolonisatörernas egna folkräkningar är talande i sig, och styrks av modern forskning. Hispaniolas indianbefolkning hade 1508 sjunkit från flera miljoner till omkring 92 000 personer. Fyra år senare var den nere i 26 000, och ett par decennier senare kunde indianerna räknas i hundratal. Utvecklingen i Puerto Rico, Jamaica och Kuba var likartad.

En stor del dog på grund av bristande immunförsvar mot européernas sjukdomar, men omfattningen av övergreppen är ändå hisnande. Moderna beräkningar gör gällande att hela Nya världen beboddes av uppåt 75 miljoner människor, kanske fler.

Hela regioner avfolkades när indianerna förslavades, dödades, slet ut sig i gruvorna eller dog i de sjukdomar spanjorerna förde med sig. Vid 1500-talets slut hade troligen ett par hundra tusen européer – främst spanjorer och portugiser – bosatt sig i Nya världen. Samtidigt hade uppåt 50 miljoner indianer dödats eller dött i epidemier. Indianerna hade knappt några tamdjur, till skillnad från européerna som levt intill djur i tusentals år och utvecklat en viss immunitet. ”Döda indianer ligger överallt, de går inte att räkna”, noterar krönikören Fernández de Oviedo under en resa. ”Stanken är mycket svår.”

Men även många spanjorer insjuknade efter ankomsten till Nya världen; Christofer Columbus själv blev svårt sjuk på en av sina resor. I dag vet vi att sjukdomarna som spred sig bland kolonisterna främst var malaria, syfilis och dysenteri. Och syfilis spreds till Europa redan i slutet av 1494.

Även om epidemierna av smittkoppor och influensa var den stora boven i dramat, så var dödstalen höga också under perioder då epidemierna inte härjade. Slavarbetet och spanjorernas ofattbara grymheter stod då för folkminskningen, där 80 till 90 procent av indianbefolkningen dog. Bartolomé var övertygad om att encomiendasystemet, den lokala feodalism man skapade, stod för en del av skulden, då den förstörde indianernas sociala struktur och invanda livsstil. Vissa av hans landsmän såg dock indianernas enorma dödstal i sjukdomar som ett straff mot spanjorerna för deras grymma behandling av indianerna. Guds straff var att ta ifrån dem deras stora mängder gratis arbetskraft.

Efter debatten om indianernas natur avgick Bartolomé formellt och lämnade sin biskopsstol i Chiapas. Från 1552 levde han i Valladolid i norra Spanien där han bevakade indianfrågor och organiserade missionen.

Under sin ålderdom ångrade han att han på 1510-talet hade argumenterat för att ta afrikanska slavar till Västindien. Det gällde ett antal muslimska krigsfångar, som betraktades som legitima slavar. Sedan tidigare hade portugisiska och spanska slavhandlare köpt in sig i den existerande afrikanska slavhandeln. Bartolomé argumenterade för att detta kunde utsträckas till Nya världen i syfte att kompensera förlusten av indianer. Han menade att de svarta slavarna var kraftigare och mer motståndskraftiga mot de dödliga epidemierna, varför de borde ersätta de svaga indianerna. Dessa afrikanska slavar skulle motverka avfolkningen av Nya världen, var tanken – som han senare beklagade.

År 1561 gick han i kloster utanför Madrid. Även där fortsatte han att ha korrespondens med sina kontakter i Nya världen livet ut. Han avled sommaren 1566, över 80 år gammal.

Bartolomés idéer betraktades länge efter hans död som alltför radikala. Men han blev en av världens första förkämpar för universella mänskliga rättigheter. En av hans argumentationslinjer var att försvara indianernas mänsklighet – mänskligheten är en, framhöll han. Alla människor är lika. ”Är de inte människor?”, utropade Antonio Montesino 1511 i den predikan som fick Bartolomé att börja tvivla – och plötsligt se sig själv i andra, även i indianerna.

Kanske överdrev han våldets omfattning i sina vittnesmål, och helt klart underskattade han epidemiernas roll i den indianska befolkningens dramatiska minskning. Hans larmrapporter kom efter hand att utnyttjas av Spaniens koloniala konkurrenter. Hans beskrivning av indianernas förintelse översattes till engelska 1583, och efter hand till fler språk. Budskapet om de spanska grymheterna spreds genom Europa, och de protestantiska länder som började tränga sig in i den lukrativa Nya världen kunde belåtet konstatera att de i alla fall inte var värre än de katolska spanjorerna, eftersom Bartolomés berättelse skrevs in i de pågående religionskonflikterna efter reformationen.

Forskningen om förintelsen och andra folkmord har visat att bödlar ofta kunde stiga åt sidan utan värre sanktioner än glåpord eller inbromsad karriär. Ytterst få var tvingade att döda. På samma sätt kunde Bartolomé hoppa av folkmordet i paradiset – och rent av försöka stoppa det – utan officiella vedergällningar. Samtidigt bör man vara klar över att Bartolomé var kolonisatör. Som djupt troende kristen ville han sprida läran och motsatte sig inte den spanska etableringen i den nya världen i sig. Det vara bara de brutala metoderna som var fel.

Bartolomé tillbringade mer än halva sitt vuxna liv i Amerika – och kämpade i ett halvt sekel för indianernas rättigheter. Han gjorde ett stort och omtumlande intryck på sin samtid – genom sin radikalitet, sitt kunnande, sitt mod, sin intellektuella skärpa och inte minst sin outtröttliga kraft. Han kunde framstå som aggressiv och oförsonlig, men är en av de verkligt tidiga som tänkte i termer av en internationell rättsordning. Samtidigt är hans skrifter starka vittnesmål till eftervärlden. Utan honom hade okunskapen om folkmordet i paradiset varit stor.

Olika varianter av hans porträtt pryder i dag frimärken i länder som Guatemala, Mexiko och Kuba. I Europa bör vi också minnas honom – för hans civilkurage och medmänsklighet.