Om tanter i tiden

”Tänk att få koppla av och vara tant.” Så säger en av de intervjuade kvinnorna i Marianne Liliequists och Karin Lövgrens (t)antologi, och ger uttryck för drömmen om det harmoniska livet som tant. Tanten tycks leva i ett parallellt universum, befriad från kraven på att vara ung, vacker och sexig. Eller? I ett annat kapitel beskrivs hon snarare som vissen och rent av patetisk i sina försök att kämpa mot åldrandets förfall. Texterna spretar åt olika håll och manar till eftertanke och skratt. Ett brokigt personporträtt växer fram när forskare inom olika områden reflekterar kring tanten. Litteraturvetaren Eva Söderberg tillägnar Astrid Lindgrens ”tantskap” ett kapitel. Lindgren, som utsågs till Sveriges pantertant av Expressen 1987 och hyllades som tanten med stort t i Elin Eks Supertanten (2011), försåg oss med ett galleri av fröknar, gummor och kärringar. Tanten är en central figur i Lindgrens berättelser och porträtteras som trygg och moderlig, men ofta med ett stänk av löje vilket speglar dåtidens könsroller. Om kvinnokroppens metamorfos när medelåldern träder in handlar litteraturforskaren Annelie Bränström Öhmans betraktelser. ”Nej, man föds verkligen inte till tant”, skriver hon och beskriver svårigheten att acceptera och anpassa sig till åldrandets förväntade mönster. Att tanten ligger i tiden råder det ingen tvekan om. Om det beror på att 40-talisterna nu är på väg att bli tanter, låter boken vara osagt. När man blir tant och hur det sker förblir ett mysterium, liksom tantens sanna identitet.