Krönika: Genmodifierade grönsaker är eko

De har sagt ja till varandra, men också till att gifta samman två vitt skilda kunskapsrevolutioner, som kanske mer än något annat har påverkat jordbruket runt om i världen: den bioteknologiska och den ekologiska.

Förespråkare för genetiskt modifierade organismer (GMO) respektive ekologisk odling hamnade ju omedelbart på kollisionskurs och intar fortfarande motsatta positioner inom det spektrum av jordbrukstraditioner som praktiseras. För ekologiska bondeorganisationer är genetiskt modifierade grödor paria, och det är svårt att klandra dem. Den första generationens storsäljande GMO lierade sig främst med kemikaliejordbruket.

Men Pam och Raoul låser inte fast sig i gamla tankefållor. Deras gemensamma engagemang – som bland annat utmynnat i den läsvärda boken Tomorrow’s table – är smått unikt. Att skala upp deras nyktra förståelse av sakernas tillstånd, som kombinerar tjugo års praktisk erfarenhet av ekologisk odling och lika många års erfarenhet från labbet, är dock inte lätt. Vad som gick fort för kemi- och bioteknikjätten Monsanto att rasera – miljörörelsens förtroende för en hel teknik – tar lång tid att bygga upp.

Sanningen är emellertid att ekologisk odling är mycket mer beroende av utsäde som är motståndskraftigt mot allehanda sjukdomar, svamp- och insektsangrepp än det konventionella jordbruket. Ekobonden kan ju inte ösa på med kemikalier för att bli kvitt skadegörare, eller kompensera skördebortfallet med handelsgödsel för att öka produktionen.

Framgångsrikt ekolantbruk är ett precisionsjordbruk – och där passar genetiskt skräddarsydda grödor utmärkt.

Ett välkänt svenskt exempel på en genmodifierad gröda som borde bejublas av det ekologiska certifieringsorganet KRAV är den bladmögelresistenta potatis som Plant Science Sweden har tagit fram. Den drabbas inte av brunröta, ett problem som orsakar stora skördeförluster och en viktig anledning till att den ekologiska potatisodlingen står och stampar på tre procent av den totala potatisarealen i Sverige. Potatis har inga vilda släktingar i Europa, så någon genspridning är inte att befara.

Samtidigt som GMO-debatten har svärtat allmänhetens syn på växtförädling, menar många forskare att växtförädlarna har gjort mer än någon annan yrkesgrupp för naturvården och den biologiska mångfalden under det senaste århundradet. Att förbättra utsädet har varit det mest miljövänliga sättet att öka skördarna. Mindre ytor krävs för att odla mat. Mark frigörs för vilda växter och djur. Gentekniken kan bidra ytterligare till denna utveckling.

Tekniken ändrar dock inte det grundläggande faktum att ingen resistens varar för evigt, vare sig den är framtagen med genteknik eller med traditionell förädling. Bonden måste vara skicklig på att växla grödor och odla buffertzoner för att, så länge som möjligt, bevara grödornas motståndskraft mot skadegörare. Ekologiska bönder kan detta bättre än de flesta.

Allvarligare är att ekolantbruket brottas med lägre skördar än det konventionella. Det dilemmat löses inte av en stängd dörr mot gentekniken. Men utan efterfrågan från de europeiska ekobönderna, konsumenterna och miljörörelsen flyttar utvecklingsarbetet till andra delar av världen.

Processen är snart fullbordad. BASF lägger ner all utveckling av GMO för den europeiska marknaden. Plant Science Sweden, som ägs av BASF, dras med i raset, och den ekologiska potatisodlingen får fortsätta sin kräftgång. Det är synd. När ska bröllopet stånda mellan det kretsloppsinriktade jordbruket och modern växtförädlingsteknik?