Madame Bovary i ny spåkdräkt

Det har tagit Anders Bodegård fem år att översätta Madame Bovary, boken som orsakade stort rabalder när den skulle ges ut 1856. Författaren Gustave Flaubert anklagades för sedlighetsbrott, men friades av domstolen. När Madame Bovary till slut gavs ut i april 1857 blev den omedelbart en bestseller, och än i dag beskrivs boken som ett mästerverk. Även Anders Bodegård hyllas nu för sin översättning.

Vad är det som är så speciellt med Flaubert?

– Texten är oerhört intensiv, den liknar inget annat jag någonsin har gjort. Flaubert har hållit på med denna sin första bok i 56 månader. Han har ändrat och ändrat och flyttat om och satt in semikolon och tagit bort semikolon, och satt dit semikolon igen. Jag har också skrivit om den helt och hållet tre gånger.

Så du har också filat på texten och flyttat om?

– Jag är inte en översättare som hittar på något utöver det som står i texten, jag vill vara så nära originalet som möjligt. Fast det är ju omöjligt, eftersom det är ett annat språk. Men det ska vara så likt som möjligt.

Hur gjorde du då?

– Jag imiterade Flaubert. Flaubert själv anlitade rösten för att få höra vad han hade skrivit. Hur det lät. Allt läste han högt. Helst för någon vän, men det sägs att han också hade ett speciellt ställe, som han kallade le gueuloir, från det franska ordet för käft. Där stod han och vrålade ut texten över Seinefloden, la Seine, så hon fick höra hur det lät.

Skriker du också ut?

– Ja, jag skriker ut. Nu läste jag inte högt för så många andra, för jag har varit skamsen för att översättningen drog ut så på tiden. Men jag spelar alltid in och lyssnar av. Allting hänger på hur ljuden låter, hur de möter varandra. Hur rytmen är. Och så handlar det om andningen, en text andas och den kan andas på olika sätt.

Hur andas Flaubert?

– Att andas är ofta på tal i boken. Och även att tappa andan, Emma ”kippar efter andan” när hon strax ska dö. Men boken tappar inte andan, den låter, viskar, ropar, mumlar, skriker. Den är väldigt rytmisk. Flauberts arbete med satserna närmar sig musikens frasering. Därför är han ytterst mån om sina skiljetecken, framför allt semikolon. De är många i originalet och vi behöll alla i översättningen. Folk avskyr semikolon i Sverige, tycker att de ser ut som taggtråd som man bara snubblar över. Men det är motiverat här för andningen, rytmen, logiken. När saker får mötas utan punkt hålls spänningen kvar, det blir mer spännande med semikolon.

Hur förhåller du dig till att det finns så mycket skrivet om Madame Bovary och Flaubert?

– Jag har läst ganska mycket, men ändå bara en bråkdel av det som finns. Flaubert själv förde dagbok, ja, han skrev faktiskt hela tiden – rapporterade – framför allt om vad han gjorde, skrev flera brev varje dag. Nu finns det en avdelning inom det franska forskningscentrumet CNRS som bara håller på med litterära manus, och Madame Bovary blev deras första projekt i en studie som de kallar hypertexte génétique, en genetisk hypertext. Med det menas att den givna texten, den färdiga boken, bara är ett resultat av en massa andra texter skrivna på väg till den slutliga. Så man spårar upp ursprunget, första gången det ena och det andra omnämns, som sedan återfinns i boken. Hela boken är inte så tjock, 360 sidor, medan hela denna hypertext, som nu finns tillgänglig, omfattar tusentals sidor. Det är en mardröm för en översättare att inte bara ha den färdiga texten. Jag hade kunnat sitta där och göra om texten igen till mina döddagar. Jag har ju i viss mån ändå gjort om den på eget bevåg.