Romaner om översvämningar skildrar klimatkrisen

Klimatförändringar blir konkreta i skönlitteratur, menar litteraturvetaren Malin Löf Nyqvist som har skrivit en avhandling på ämnet.

Publicerad

I ekothrillern har ofta en geolog, parkvakt eller liknande den roll som exempelvis en detektiv, spion eller polis skulle ha i en deckare eller spänningsroman, säger Malin Löf Nyqvist.
Bild:
 Per Melander

Malin Löf Nyqvist har doktorerat i litteratur­vetenskap vid Umeå universitet med avhandlingen Hundra­årsflöden: Över­svämningsskildringar i svensk samtidsprosa.

Vilken roll spelar översvämningar i litteraturen i dag?

– Översvämningar i samtidslitteraturen sätter både mänsklighetens förhållande till naturen, och människors relation till varandra, under lupp. Genom översvämningen blir det som var bekant plötsligt främmande och gränser som tidigare var självklara utmanas. Sedan millennieskiftet har översvämningar fått ytterligare en roll i samtidslitteraturen – att skildra de ofta ganska abstrakta klimatförändringarna på ett konkret sätt.

Hur visar de klimatförändringarna?

– De kan visa hur klimatkrisen kan komma att påverka specifika platser. Översvämningarna i samtida romaner framställs ofta både som en konsekvens av klimatförändringar och en metafor för klimatkrisen som helhet. Det är inte heller ovanligt att översvämning används som en katalysator för handlingen i en berättelse, det vill säga att den sätter i gång berättelsens centrala händelseförlopp.

Du tar upp begreppet ekothriller – vad utmärker en sådan?

– Ekothrillers fokuserar ofta på en hjälte som möter en ekologisk fara eller katastrof av något slag, och som måste arbeta för att stoppa faran, eller fly från den, med hjälp av sin yrkeserfarenhet. I ekothrillern har ofta en geolog, parkvakt eller liknande den roll som exempelvis en detektiv, spion eller polis skulle ha i en deckare eller spänningsroman.

Vilka romaner tar du upp?

– Jag har fokuserat på svenska romaner utgivna under 2010-talet: Mikael Niemis Fallvatten (2012), Conny Palmkvists Vintern (2016), Nils Håkansons Ödmården (2017), och Mats Söderlunds Ättlingarna-trilogi (2018–2020).

Vad är gemensamt för de skildringar av översvämningar som du har analyserat?

– Det finns ett antal gemensamma nämnare mellan de verk som jag har undersökt. Genremässigt ser de vid första anblicken ganska olika ut, men de tar upp liknande teman, som till exempel människans och kulturens överlevnad, förlust, tidens gång, makt, och relationen mellan människa och natur. Katastroferna i de här verken kopplas också ofta samman med ett framtida blött och kallt klimat i Sverige. En annan viktig likhet är att det finns en sorts spänning i romanerna mellan olika idéer om vatten.

Vilka idéer om vatten har du sett?

– Å ena sidan finns det mytologiska, religiösa och andliga föreställningar om vattnet i de här berättelserna. Vattnet ges ofta mänskliga eller djuriska drag och tycks ha en egen vilja och agens. Å andra sidan finns en mer instrumentell, naturvetenskapligt grundad syn på vattnet som naturresurs. Denna spänning gör att översvämningen inte bara framställs som en katastrof för de mänskliga karaktärerna, utan också som en sorts befrielse eller ett uppror mot mänskliga konstruktioner ur vattnets perspektiv.

Syndafloden i Bibeln är kanske den skildring man först kommer att tänka på. Vilka andra berättelser om översvämningar har gjort bestående avtryck genom historien?

– Utöver de tidiga syndaflodsberättelser som finns i mytologiska epos och heliga skrifter, som till exempel Gilgamesheposet, Popol-Vuh, Shatapatha Brahmana och Bibeln, är det kanske främst Platons berättelse om den sjunkna staden Atlantis som har levt kvar i olika former i den västerländska litteraturhistorien.

Och i svensk litteratur?

– I den svenska skönlitteraturen är översvämningar ofta även kopplade till de stora älvarna i norra Sverige. I samtidslitteraturen finns till exempel anspelningar på verk som ”Keksis kväde om islossningen i Torne älv 1677” av Antti Mikkelinpoikka Keksi och Per Hallströms roman Döda fallet från 1902 om torrläggandet av Storforsen 1796.

Malin Löf Nyqvists boktips

  • Tove Jansson, Småtrollen och den stora översvämningen (1945) eller Farlig midsommar (1954)
  • J.G. Ballard: The drowned world (1962)
  • Amitav Ghosh: The hungry tide (2004) 
  • Maggie Gee: The flood (2004)

I vilken utsträckning handlar översvämningslitteraturen om det moderna samhällets miljöpåverkan?

– I min mening handlar den samtida översvämningslitteraturen i ganska stor utsträckning om det moderna samhällets miljöpåverkan. Frågor om var, hur och på vems bekostnad vi i modern tid har byggt vattenkraftverk, kärnkraftverk och städer – och om vilka konsekvenser detta kan komma att få i framtiden – är vanliga inslag i de här berättelserna. Överdriven tilltro till modern teknologi är också ett vanligt förekommande tema i böckerna. Översvämningarna i de skildringar som jag har undersökt utmanar också hur vi tenderar att se på vatten i det moderna samhället.

Hur skiljer sig litteraturens bild av vatten från den vi har i vardagen?

– Vi förknippar ofta vatten med renlighet och skönhet, och tänker kanske inte så mycket på vatten, så länge det fortsätter att komma ut ur kranen och inte svämmar över. I litterära översvämningsskildringar påminns läsaren om att vi människor inte bara är beroende av vatten för att överleva, utan även om att vattnet har en oerhörd kraft som vi i slutänden inte kan kontrollera helt och hållet, och som vi därför inte får glömma bort. Eftersom flera av de verk som jag har undersökt utspelar sig i framtiden ger de även upphov till frågor om vilken roll vatten och vattentillgångar kommer att få i en klimatförändrad framtid.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor