Fokus på papperslösa skapar en paradox
Reva-projektet har öppnat debatten om så kallade papperslösa, människor som fått avslag på sin asylansökan och därmed ska lämna landet. En grupp som har fått fler rättigheter, samtidigt som de blivit mer utsatta.
Bild: Maja Suslin / Scanpix
– Sverige har legat efter i debatten, om man jämför med andra länder. Där har de papperslösas status diskuterats flitigt på senare år.
Det säger Erika Sigvardsdotter, kulturgeograf vid Uppsala universitet. Hon har i sin forskning levt med och intervjuat ett femtiotal personer som lever i Sverige utan tillstånd.
– Den principiella frågan har varit kapad av asyldebatten, så den mediala frågan har handlat om enskilda berättelser om individuella fall, säger hon.
I dag finns det sannolikt fler papperslösa än någonsin i Sverige, dels på grund av ökad migration överlag, dels på grund av avregleringen av den svenska arbetsmarknaden. Men säker kan man inte vara, eftersom statistiken är bristfällig. Enligt Erika Sigvardsdotter kan det handla om allt mellan 10 000 och 35 000 personer som bor i Sverige utan uppehållstillstånd.
– Dem jag kommit i kontakt med via min forskning har främst kommit från Mellanöstern, Kaukasus, Afrika, Balkan, Pakistan och Afghanistan, säger hon.
Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, håller med om att frågan om papperlösa inte har fått mycket uppmärksamhet i svensk debatt förrän på 2000-talet, och att den har politiserats av framför allt Miljöpartiet, medan Socialdemokraterna och Moderaterna länge haft en samsyn vad gäller vikten av att även i praktiken tillämpa Sveriges reglerade invandring.
Själva ordet papperslös kommer från 1970-talets Frankrike, men började användas i Sverige först i mitten av 2000-talet. Begreppet är från början initierat av aktiviströrelser, där man velat vidga rätten till migration. Tidigare talades det om illegala invandrare, och efter hand byttes detta begrepp mot gömda eller gömda flyktingar.
Förra gången denna fråga fick stort medialt utrymme var i början av 1990-talet, då utvisningarna ökade. Hösten 1993 fick till exempel en polisrazzia mot Alsike kloster stor uppmärksamhet.
Men under mitten och slutet av 2000-talet har gruppen papperslösa blivit mer synlig i samhället. Det menar Maja Sager, som är forskare i genusvetenskap vid Lunds universitet, och som tidigare har varit aktiv i asylrättsrörelsen i många år. Hon har i sitt avhandlingsarbete djupintervjuat sex papperslösa familjer.
Papperslösa har kommit att inkluderas i socialpolitiken. Exempelvis resonerar Socialstyrelsen i publikationen Social rapport utförligt om papperslösas situation och de förekommer i flera statliga utredningar. Papperslösa har nu också fått fler rättigheter, exempelvis rätt till skola och viss sjukvård.
– Det är en paradoxal utveckling, säger Maja Sager. De har fått fler rättigheter och därmed en ökad synlighet i samhället – men de är nu också mer eftersökta.
