Krönika: Vad händer när maskinerna börjar se med dina ögon?
Vissa digitala tjänster tycks handla mer om att samla information åt en framväxande artificiell intelligens än om att underlätta våra liv, enligt kognitionsforskaren Simon Winter.
En till synes harmlös uppfinning – ett par glasögon med kamera och videoskärm – har väckt kraftiga protester och till och med förbjudits på vissa ställen.
Det rör sig om en ny produkt som testas av Google och som går under namnet Google Glass. Tekniskt sett är det en smartphone som man inte behöver styra med händerna. Vill man skicka ett meddelande så säger man det rakt ut i luften och glasögonen fångar upp meddelandet: Ok, glass, send a message to Lisa. Det går till exempel att söka på nätet, fråga efter vädret på olika platser och få vägbeskrivningar.
Men om detta är så harmlöst, varför denna proteströrelse? Och vem ligger bakom protesterna?
Nyckeln till att förstå Googles tjänsteutbud kanske ligger i företagets strävan att skapa en artificiell intelligens, AI. Redan 2005, strax efter att Google hade börjat sitt stora projekt att skanna in världens alla böcker, fick företaget besök av framtidshistorikern George Dyson. Han var fascinerad av projektet, men också lite undrande. I slutet av besöket ställde han rakt ut frågan om vem som skulle läsa alla de inlästa böckerna och fick svaret: de ska inte läsas av människor, de ska läsas av artificiell intelligens.
I december 2012 blev ambitionen att skapa en AI än mer tydlig, när Ray Kurzweil anställdes som teknikchef på Google. Han är en av förgrundsfigurerna i transhumanismen, en rörelse som går ut på att med bland annat tekniska hjälpmedel fullända människan, och hans senaste bok heter just How to create a mind.
Även om denna ambition inte används i marknadsföringen av företagets produkter är den inte heller direkt någon hemlighet. Alla indexerade webbsidor, inskannade böcker och vår – ofta omedvetna – hjälp i form av e-postmeddelanden, bilder och filmer som analyseras leder steg för steg närmare detta mål.
De smarta glasögonen kommer att ge ännu en viktig pusselbit i AI-projektet genom att visa vad vi tycker är viktigt. Med en videokamera monterad i pannan på många människor kommer AI:n att kunna se mönster i vår uppmärksamhet.
Vi vet inte i dag hur många som alltid kommer att ha sin kamera påslagen eller om den ens kommer att kunna slås av. Kanske blir det som i den ryska biltrafiken, där många har en kamera på vindrutan för att samla in bevis om det händer en olycka.
Men dessa kameror på vindrutan är oftast inte kopplade till central datalagring, utan videon tas i stället fram vid behov. Det är en avgörande skillnad jämfört med Google Glass, och en av de saker som upprör aktivistgruppen Stop the cyborgs.
Gruppen, som ännu bara består av tre aktiva, forskare och studenter i maskininlärning vid ett Londonuniversitet, har snabbt fått stort genomslag. Man säljer både protestmärken och t-tröjor, och försöker sprida protesterna över världen.
Aktionens genomslag kan tolkas som att många inte längre upplever att tekniken leder till en ökad frihet, som den har gjort de senaste tjugo åren. I stället ökar känslan av att många nya tjänster snarare fängslar människan i en utnyttjande struktur. Visst har vi fortfarande nytta av alla smarta tjänster, men ibland känns det som om tjänsterna har större nytta av oss.
Vi kommer nog att behöva någon form av riktlinjer som hjälper oss att styra en utveckling som ibland känns omöjlig att hejda – så att vi verkligen får glädje av den.
