Helan går – men bara på svenska

Detta är en artikel från 2013.

Midsommarafton är höjdpunkten på sommarhalvårets fester. Det är nu den ljusa natten vänder och det är tid för fest och dans, romantik och erotik. Midsommarfirandet har som bekant gamla anor i Norden, och kanske frestas många att tro att vanan att sjunga visor till midsommarsnapsen har hundratals år på nacken. Så är det inte.

Snapsvisan är ett barn av 1800-talet men med trådar som löper bakåt i historien till den tillfällesdiktning som blev populär under århundradet dessförinnan. Att döma av den stora mängden bevarade tillfällesvisor från det sena 1700-talet var det inte svårt att göra en visa för den som hade verktygen – det räckte med några motiv och formelement och ett par välkända melodier. Det var en metod som var användbar och som anammades av en skara anonyma diktare som blev snapsvisans tidigaste upphovsmän.

Snapsvisan föddes vid brännvinsbordet. Särskilt hos de högre stånden kom brännvinsdrickandet att koncentreras till måltidens början och till det smörgåsbord som numera anses som så typiskt svenskt. Att lyfta glaset i höjd med hakan, se varandra i ögonen, klämma i med en snapsvisa, dricka ur hela eller halva snapsen och ställa ner glaset på rätt plats är fortfarande en del av det ritualiserade firandet, framför allt vid tillfällen då smörgåsbordet eller ett urval av dess läckerheter finns på menyn. Smörgåsbordet med sin solida förankring i svensk matkultur har varit mycket svårt att utrota.

Vid midsommarfirandet dricker svenskarna brännvin och sjunger snapsvisor, både gamla och nya. Det som en gång var en arbetsfest under jordbrukaråret har numera förvandlats till en internationell turistattraktion med kulmen i dansen runt den lövade majstången och måltiden med dillkokt nypotatis, matjessill och andra inlagda sillsorter med tillbehör av gräddfil, hackad gräslök och hårt bröd. Drycken är öl och snaps och efterrätten jordgubbar. Det är svårt att tänka sig något ”svenskare” än midsommar. Men även julbordet, påskmiddagen, surströmmingsskivan och kräftskivan – allt kräver en snaps gärna med tillhörande visa.

Vår vana att sjunga snapsvisor är en egenhet som utlänningar gärna lägger märke till eftersom motsvarigheten saknas i andra kulturer. Snapsvisan skapar en samhörighetskänsla såsom dryckessånger har gjort i många kulturer i hundratals år, men den snapsvisa som vi sjunger i Sverige i dag är unik för det svenskspråkiga området. Det är bara i Sverige och i svensktalande delar av Finland som vi fortsätter att skapa och sjunga snapsvisor enligt den modell som blivit förhärskande: en känd melodi med nya ord som passar till snapsarnas ordning. Att vi är ensamma om att sjunga snapsvisor blir ännu en anledning att hålla traditionen vid liv, att sjunga ännu högre och ännu kraftigare. Snapsvisorna förstärker vår identitet och tillhörighet, känslor som är viktiga och betydelsefulla och som skänker trygghet och kontinuitet i en föränderlig värld.

Säkert har också vår komplicerade relation till brännvin varit ännu en orsak till snapsvisans starka ställning. Vårt förhållningssätt till rusdrycker är en historia präglad av ytterligheter. Vid sidan av nykterhetsrörelsernas frammarsch fick statlig kontroll över tillverkning och försäljning också en icke önskad effekt: att motbokstidens brännvin dracks med särskild förtjusning. Snapsvisans stora genombrott sammanfaller i tid med införandet av motboken 1914, de första Systembolagen, den kontrollerade utskänkningen på krogen och förbudsomröstningen 1922. Den psykologiska pressen bör ha främjat snapsvisorna, som hade som sin viktigaste funktion att samla styrkorna i gemensam sång innan det eftertraktade brännvinet skulle avsmakas.

Ful eller vacker snapsvisa spelar mindre roll när funktionen är det viktiga. I allmänhet tål inte heller texterna någon närmare granskning. Det är helt andra kriterier som avgör om en snapsvisa är bra eller inte. Om visan fungerar vet vi först i det ögonblick då vi lyft glaset, sett varandra i ögonen och sjungit. Följaktligen går det inte heller att peka ut vilka visor som är bra. En visa som fungerar i ett sammanhang, fungerar kanske inte alls i ett annat. Möjligen kan den finlandssvenske snapsvisediktaren Bosse Österbergs generella karakteristik vara vägledande. En ”bra snapsvisa” är en kort visa, gärna med knorr som sjungs på en melodi som alla kan.

Ett gott exempel är hans egen text till melodin ”Memory” ur musikalen Cats. Snapsvisan sjungs i alla möjliga sammanhang, stundom kallad ”folkvisa från södra Sverige”, men skrevs 1986 till sällskapet Visans vänners femtioårsjubileum på Djurö utanför Stockholm. Texten berör finlandssvenskens kluvna roll i ett tvåspråkigt samhälle:

Minne – jag har tappat mitt minne.
Är jag svensk eller finne? Kommer inte ihåg.
Minne – är jag ut’ eller inne?
Jag har luckor i minne’,
såna små alkohål.
Men besinne –
man tätar med det brännvin manfår
fastän minne’
och Helan går.

Snapsvisan är en folkloristisk genre som uppfyller alla krav man kan ställa på en sådan. Liksom annan muntlig tradition genomgår den ständiga förändringar. Visorna förnyas hela tiden efter i huvudsak traditionella mallar. Gamla visor dör, nya visor föds och förs vidare till nya generationer.

Och därför kvarstår faktum: det är till sist ändå vi som ska använda och sjunga visorna som avgör om det kommer att finnas några muntligt traderade snapsvisor i framtiden, sedan spelar det ingen roll vad andra säger och tycker om denna unikt svenska visa.