Ärligt om psykiatrins utmaningar

Lauren sväljer glödlampor, saxar och gafflar så att hon gång på gång hamnar på akuten. Colin upplever att kärlek strömmar från alla föremål i hans omgivning. Anna har gömt alla knivar i sitt hem för att hindra sig själv från att skada sin drygt årsgamla son.

Det är några av de svårt sjuka patienterna som psykiatrikern Christine Montross berättar om i sin nya bok. Hon gör det med mycket stor medkänsla, ständigt ansatt av tvivel på sin egen och medicinens förmåga att hjälpa.

Det ligger nära till hands att jämföra fallbeskrivningarna med texter av Oliver Sacks, neurologen som dominerat genren i närmare trettio år. Men Christine Montross har ett helt annat tilltal. Hon är mer intresserad av sin egen relation till patienterna och dess möjligen läkande krafter, än av att lösa vetenskapliga gåtor. Och hon skriver bättre.

Med tiden försvinner patienterna från den slutna avdelningen utan att man får veta hur allt slutar. Det känns lite frustrerande. Men det är förstås en ärlig bild av hur det är att vara psykiater, och för den delen av att vara människa i största allmänhet.