Hellre en giftig orm än en dålig konserv

Det är en intressant fråga som det inte finns ett enkelt svar på. För att göra det lite enklare så håller vi oss till naturliga gifter, toxiner som det också heter, sådana som finns i naturen. Hur giftigt ett ämne är beror på hur man får det i sig, om man får det direkt in i blodet eller om man sväljer det. Giftet får i regel kraftigare verkan om det kommer direkt in i blodet.

Ett av de allra giftigaste gift som finns är botulinumtoxin som produceras av en bakterie som heter Clostridium botulinum. Den tycker om en syrefri miljö, därför kan den finnas i dåligt konserverad mat. Störst risk för detta är i hemgjorda konserver. Den finns också i jord. För att döda en människa räcker det med cirka 3 nanogram per kilo kroppsvikt. Giftet verkar genom att förlama musklerna, och används i dag i kosmetikaindustrin för att ta bort rynkor, så kallad botoxbehandling. Det används även i vården, bland annat för att behandla personer med sjukligt spända muskler. I dessa behandlingar har man spätt ut giftet till en väldigt låg koncentration.

Ett annat naturligt förekommande starkt gift är tetrodotoxin, som finns hos flera giftiga djurarter, bland annat hos blåsfisk. Fisken, som i Japan anses vara en delikatess, kan ätas efter att speciellt utbildade kockar har tagit bort de organ som innehåller giftet. Cirka 25 milligram är tillräckligt för att döda en person som väger 75 kilo.

Skulle man råka få in toxinet direkt i blodet räcker ungefär ett halvt milligram. Det verkar genom att stänga av hjärtfunktionen.

Blåringade bläckfiskar (Hapalochlaena sp.), som finns utanför Australien, använder en giftcocktail där tetrodotoxin är en av flera komponenter. I Sydamerika finns så kallade pilgiftgrodor av släktet Dendrobatidae. Inom detta släkte finns 170 arter av varierande giftighet. Deras hudsekret innehåller flera andra giftiga substanser förutom tetrodotoxin. Grodorna kännetecknas av att de är mycket färggranna, som en varning till andra djur: ”Äter du mig så dör du!”. Giftet utsöndras på grodornas hud, och används av den lokala befolkningen som gift till blåspilar.

Bland ormar är mamborna kända för sin giftighet. Kanske speciellt den svarta mamban, som kan bli tre meter lång och röra sig snabbt. Den är aggressiv om den blir retad eller hotad. Dess gift är en blandning av många olika substanser, som påverkar hjärtat och nervsystemet. När den biter injicerar den 50–120 milligram gift. Man har uppskattat att det räcker med 10–25 milligram för att döda en vuxen person.

Andra mycket giftiga ormar är till exempel kobror och krait i Indien. Australien har också ett antal mycket giftiga ormar.

Bland spindlar är svarta änkan känd för att vara giftig, men det är trots allt inte så vanligt att människor avlider efter ett bett. Störst är risken för barn och äldre.

Avslutningsvis, hur giftigt ett ämne är beror alltså på dess specifika egenskaper, vilka organ och system som angrips och hur det kommer in i kroppen.

/Dennis Hellgren, toxikolog, Örebro universitet och Karolinska institutet