Krönika: Därför kan den stora bilvägen rädda Serengeti

Ändlösa kolonner av gnuer på marsch över Serengetis vidder – den synen glömmer ingen som sett den. ”Den stora migrationen” omfattar över en miljon gnuer och därtill en halv miljon thomsongazeller och ett par hundratusen savannzebror. Under skuggande akacior ligger lejon och fläckiga hyenor och betraktar hur maten vandrar i väg. För köttätare stundar kärva månader.

Under torkans tid är det knapert med föda för växtätarna i Serengeti. Men i reservatet Masai Mara, på andra sidan gränsen till Kenya, finns det frodiga ängar. Det är dit de vandrande hjordarna är på väg. Efter några månader sker sedan återmarschen till Serengeti. Där ska gnu-korna föda sina kalvar, allesammans inom ungefär tio dagar.

Att Serengeti är en av jordens mest berömda nationalparker, etablerad 1950, är obestridligt. År 1972 blev den utsedd till världsarv, vilket understryker att ansvaret för dess välbefinnande inte är nationellt utan globalt.

Redan tidigt uppstod en rad olika problem och konflikter kring Serengeti. Men inte minst boken Serengeti får inte dö av Bernhard och Michael Grzimek (i svensk översättning 1960) gjorde parken världsberömd, vilket kanske blev dess räddning.

Hot mot Serengetis fortsatta existens finns även i dag. Tanzanias befolkning ökar i snabb takt, och de människor som bor runt Serengeti upplever inte nationalparken som en odelad fördel. Ekonomiska och politiska faktorer har med åren fått allt större tyngd.

År 2010 hände något som Serengetis vänner uppfattade som ett dödligt hot mot parken: Tanzanias regering presenterade planer på att dra en stor väg tvärs igenom norra delen av Serengeti. ”Den stora vandringen” skulle tvingas korsa denna väg två gånger om året. Bortsett från en ökad risk för trafikolyckor kunde vägen underlätta för lystna tjuvskyttar att ta sig djupare in nationalparken. Även många andra nackdelar beskrevs i de protester som strömmade in från hela världen.

För något år sedan väckte emellertid en grupp på tretton professionella ekologer, samtliga tanzanier utom gruppledaren, den norske ekologen Eivin Røskaft som i många år arbetat i Serengeti, en enorm internationell uppmärksamhet när de hävdade att den planerade vägen inte skulle skada Serengetis ekosystem allvarligt, utan tvärtom sätta igång en nödvändig process av anpassning till en omvärld stadd i snabb förändring. Om lokalbefolkningens ekonomiska utveckling förhindras, kommer Serengeti inte att överleva in i framtiden. Med klok planering skulle den nya vägen kunna bidra till en ljusare framtid för nationalparken, argumenterar de tretton författarna.

Att naturvårdens mål och metoder fortlöpande måste granskas och ibland justeras med hänsyn till alla förändringar som sker i omvärlden är ett påpekande som bör tas på största allvar. Naturen är inte ett ”monument”, som måste ”konserveras” för att behålla sitt värde. Är det dags att ersätta ord som naturskydd och naturvård med exempelvis ekosystemskötsel? Kanhända skulle större lyhördhet för tidens krav ge bättre förutsättningar för att det även om hundra år ska existera ett Serengeti, om än med vissa olikheter jämfört med dagens version – som i sin tur skiljer sig i en lång rad hänseenden från hur området enligt rapporter nertecknade av upptäcktsresande och storviltsjägare såg ut för hundra år sedan.