Krönika: Nazihistorien erbjuder skarpast ammunition

Inte ens när kommunismen och Sovjetunionen försvann kring 1990 upplevde jag ett så aktivt historiebruk som nu. Orsaken är förstås den dramatiska utvecklingen i Ukraina. Inte så mycket den revolutionära Euromajdan och avsättningen av Janukovitj, som inte föranledde några stora historiska reflexioner, utan Rysslands påföljande folkrättsstridiga införlivande av Krimhalvön, och dess hot mot Ukrainas självständighet. Själv har jag, förutom att uppdatera Nationalencyklopedin, skrivit flera artiklar. Ett aktuellt ämne har varit den allra tidigaste historien om det så kallade Kievriket, alla ukrainares och ryssars gemensamma urhem, som existerade längs floden Dnepr för mer än tusen år sedan. Ett annat har varit staten Ukraina, ett gränsområde som inte blev en samlad politisk enhet förrän efter andra världskriget – och som även efter självständigheten 1991 framstår som en kartografisk förvillelse, vars invånare har en svag nationell identitet. Ett tredje favoritämne har varit Rysslands och Putins förankring i en imperialistisk rysk och sovjetisk tradition. Att utvidga imperiet i gränsområdet har varit populärt för ryska tsarer och sovjetiska partichefer i 500 år, inte minst för att populariteten ökar drastiskt på hemmaplan. ”Att expandera utåt är att konsolidera inåt”, enligt en gammal kremlologisk sanning.

Minst lika populära har historiska analogier varit. Några objekt för jämförelse och lärdomar är återkommande. Som alltid erbjuder nazihistorien skarpast ammunition. Är anslutningen av Krim en Anschluss? Är Putin en ny Hitler, som använder påstådd diskriminering av ”egna” minoriteter i förskingringen för att legitimera aggression? Är Krim bara ett första ”Sudet-område” i en upptrappad och vidgad konflikt? Och bemötandet från väst kläs som alltid i Münchenkrisens klädnad: Ska ”vi” lämna Krim och Ukraina åt sitt öde, för att till varje pris upprätthålla peace in our time, eller lär historien oss att vi måste möta illegitim utrikespolitisk aggression med bestämda motåtgärder för att hindra diktatorer från att störta världen i olycka?

I gränsområdet mellan utvecklingsperspektiv och analogi ligger de riktigt intressanta frågorna. När Putin försvarat aktionen mot Krim har han jämfört med att väst inte protesterade då Kosovo deklarerade sin självständighet från Serbien 2008. Frågan blir då om krimryssarna har levt under samma förtryck som kosovoalbanerna, och om omständigheterna kring utträdena är jämförbara. I min värld är skillnaderna långt mer framträdande än likheterna. Ännu mer intressant är Putins bruk av begreppet ”fascister” – det ryska ordet för ”nazister” – som beskrivning av de ukrainare som motsätter sig förryskningen av Krim i allmänhet, och representanter för extremhögern i Ukrainas nya regering i synnerhet. De senare bör utan tvekan motarbetas. Men Putin får inte bli oemotsagd. De ryska extremnationalister som backar upp hans politik ska också granskas kritiskt. Dessutom måste historien aktualiseras: den kollaboration med nazisterna som ukrainare bevisligen ägnade sig åt under krigsåren, och som Putin drar stora nutida växlar på, bör ses mot bakgrund av en föregående sovjetkommunistisk ockupation av östra Polen/västra Ukraina från september 1939, vars brutalitet inte stod nazisternas efter. Den sovjetmakt som Putin håller högt bidrog alltså till att driva ukrainska nationalister i Hitlers armar. Detta försvarar absolut inte deras antisemitism och medlöperi, men förklarar en del. Historien lever.