Krönika: Blir det aldrig fler barn än så här på vår jord?
Hittills har höjd levnadsstandard lett till minskad nativitet. Biologen Staffan Ulfstrand menar att vi bör hålla tummarna för att sambandet håller i sig.
Bild: Istock
Människans populationstillväxt är unik, åtminstone bland ryggradsdjuren. På endast ett par hundra år, vilket motsvarar tio till femton generationer, har jordens befolkning ökat från ungefär en miljard till över sju miljarder, och om ytterligare fem generationer skulle det med den takten finnas 10 miljarder människor på vår planet. Denna makalösa befolkningsökning jämte den höjda resursförbrukningen per individ är orsaken till de klimatförändringar som hotar vår framtida existens.
Klart är att vårt effektivare utnyttjande av jordens naturresurser och de många medicinska framstegen är de avgörande orsakerna till den globala befolkningstillväxten. Gåtfullt är däremot att denna i vissa delar av världen, trots fortsatt välståndsökning, på senare tid bromsat in och till och med vänt. Normalt växer en population om resurstillgången ökar, men människan utgör ett undantag. Ju rikare ett land eller en region är, desto färre barn kommer till världen. Demografisk transition är facktermen för denna märkvärdiga kullerbytta. Livlig diskussion pågår bland både natur- och samhällsvetare om dess orsaker.
En hypotes som ofta framförs är att vi människor som en anpassning tillkommen genom naturligt urval har en inneboende strävan att klättra mot samhällstoppen. Hög social status har inneburit ökad fortplantningsframgång. Men i dagens värld går effektiv social klättring inte att kombinera med stora barnkullar, därför att barnen kräver en synnerligen kostsam uppfostran och utbildning för att i sinom tid själva blir skickliga sociala klättrare. Den som skaffar många barn riskerar att lämna efter sig avkomlingar utan de förmågor och resurser som behövs för att också de ska kunna klättra på samhällsstegen. Bättre alltså med färre men mer påkostade barn.
En annan förklaring som har framförts till de i genomsnitt minskande barnkullarna är kvinnornas ökade inflytande över familjens livsföring i många av världens samhällen. Att producera barn är obestridligen mer påkostande för kvinnor än för män.
Att den demografiska transitionen nu sker i allt fler länder och regioner beror utan tvivel också på att allt fler individer fått möjlighet att använda preventivmedel och därmed begränsa barnantalet. Vissa beräkningar har lett till slutsatsen att så många befolkningar redan har reducerat sitt barnafödande så starkt att det aldrig mer kommer att finnas så många barn på jorden som det fanns under 2000-talets första decennium, om trenden fortsätter.
Är den demografiska transitionen något att beklaga eller bejubla? Det senare, eftersom den innebär ett steg mot ett stopp för den globala befolkningsökningen och på sikt rent av mot en minskning av jordens befolkning. I Sverige föder kvinnor i genomsnitt 1,6 barn, vilket är för få för att vårt lands befolkning ska ligga kvar på oförändrad nivå. Samma sak gäller för stora delar av Europa och även vissa asiatiska länder. Tänk när det blir så i hela världen!
Om detta verkligen inträffar, blir det givetvis nödvändigt för den tidens samhällen att justera sin kultur, så att den stora andelen seniorer i befolkningen inte blir en belastning, utan en tillgång. Ett land som Japan är redan på väg och visar att även en grånande befolkning kan hoppas på en ljusnande framtid.
