Så hamnade Sverige i nätet

År 1994 skickade Carl Bildt, Sveriges dåvarande statsminister, ett brev till Bill Clinton, USA:s dåvarande president. Det kanske kändes högtidligt. Men det anmärkningsvärda var att brevet skickades med e-post. För första gången någonsin kommunicerade två regeringschefer via internet.

Trots att internet är mycket äldre – det har sina rötter i det amerikanska försvarets datornätverk från 1960-talet – så är det under de senaste tjugo åren som det har tagit riktig fart här i Sverige.

– Historiskt sett har vi i Sverige och andra länder i vår del av Europa alltid varit tidiga med att ta till oss ny teknik, säger historikern Lars Ilshammar. Han har intresserat sig för internet, och för hur ny teknik samverkar med politik.

På 1880-talet var Stockholm världens telefontätaste stad. Radion kom också tidigt och fick bred användning här. Däremot kom televisionen till Sverige ganska sent, men i gengäld fick den ett mycket snabbt genomslag. Nu leder de nordiska länderna statistiken över hur stor andel av befolkningen som har tillgång till internet.

– Det är ett tecken på att i vår kultur är tekniken en stark modernitetsmarkör. I vår del av världen ska tekniska prylar symbolisera modernitet, medan man i andra länder kanske uttrycker det på andra sätt.

År 1994 var ett speciellt år, inte bara för att Bildt mejlade Clinton. Medierna uppmärksammade internet på ett nytt sätt: det var inte längre bara en fråga om teknik för specialintresserade. En viktig händelse under detta år var rapporteringen av valresultaten, som gick ut per e-post direkt till redaktioner över hela landet.

Detta var en samordnad informationsinsats via internet i en ny skala. Internet blev synligt, och det framstod som uppenbart för många fler än ingenjörer och forskare att det var ett användbart verktyg för att sprida och dela information.

Men det var något annat som fick avgörande betydelse för att användningen av internet skulle få fäste bland privatpersoner, enligt Lars Ilshammar: tillkomsten av world wide web, eller webben som vi säger i dag, och utvecklingen av grafiska webbläsare.

Det var den brittiske fysikern och datakonsulten Tim Berners-Lee vid det europeiska laboratoriet Cern i Genève som 1989 uppfann world wide web. Idén med hypertext var inte ny, alltså att delar av ett dokument kan länka vidare till andra dokument och att information kan struktureras på det sättet. Det som var nytt med webben var att de länkade dokumenten knöts ihop till en ”väv” som blev åtkomlig över hela världen.

Samtidigt gjorde nya program internet lättare tillgängligt. Genombrottet kom 1993, då den första grafiska webbläsaren skapades: Mosaic. De textbaserade gränssnitt som gällde tidigare hade en högre inlärningströskel.

Men även om internet blev mer användarvänligt med Mosaic gick det ändå lite trevande. Många visste inte riktigt vad de skulle ha internet till. Lars Ilshammar beskriver det som en sorts sökande, av samma sort som med andra typer av ny teknik. Några var tidigt ute. Regeringskansliet fick en webbsida 1994. Aftonbladets kulturdel likaså. Sedan etablerades gradvis en användning som svarade mot de behov som fanns.

– Se på radions utveckling. Italienaren Guglielmo Marconi och andra tidiga radiopionjärer såg radion som ett medel för kommunikation mellan två parter, inte som ett massmedium. Denna användning utkristalliserades först när användare experimenterade sig fram och testade vad som gick att göra med den nya tekniken.

å liknande sätt är det med frågan om hur internet ska användas. Vi befinner oss fortfarande i en process av stabilisering, eller i en följd av olika processer som tar vid efter varandra.

– Se på hur sociala medier används i dag. Det leder till en nytolkning av vad webben är och hur den fungerar. Utvecklingen växlar mellan perioder då vi tror att vi förstår vad internet är, och perioder då det händer något nytt, så att vi måste omtolka begreppen.

Det är fascinerande dock, tycker Lars Ilshammar, hur fort utvecklingen har gått, och hur genomgripande nättekniken har infiltrerat vardagen.

– På kort tid har vi gått från fluffiga visioner av tekniken till att den blivit alldaglig.

Internet närmar sig en form av infrastruktur som vi helt enkelt tar för given. Ungefär som avloppssystemet, som finns precis överallt men som vi varken ser eller bryr oss om förrän det går sönder.

– Det är precis vad som kännetecknar mogen infrastruktur – den finns omkring oss men vi tänker aldrig på hur eller varför.

Det unika och mest kraftfulla med internet är att det inte är specialiserat för något visst syfte, eller någon viss typ av kommunikation. Det är alltså ett mycket flexibelt verktyg, som kan användas till alla upptänkliga ändamål. Häri ligger skillnaden jämfört med en del andra försök som hade gjorts för att uppfinna kommunikationsnätverk.

Redan under 1980-talet förekom till exempel i olika länder varianter av textbaserad informationsservice som liknar text-tv. I Sverige gjorde Televerket försök med sådan videotex-teknik, men den fick aldrig någon bred användning. Så 1991 gjordes ett nytt försök med den förbättrade tjänsten Teleguide, som användes från speciella terminaler med inbyggt modem. Det lades ner efter två år. Den franska tjänsten Minitel hade betydligt större framgång och användes även parallellt med internet, ända fram till 2012.

Internet består i grunden av en mängd datorer som är hopkopplade med varandra, så att de kan skicka information till varandra. För att koppla ihop maskiner av olika slag behövs ett gemensamt protokoll, de måste i någon mening tala samma språk. Det protokoll som internet baseras på heter TCP/IP. Det uppfanns för att datorer skulle kunna kommunicera via radio och satellit på samma sätt som kommunikationen går via telefonlinjer.

Generellt sett dröjde de olika telebolagen med att ta till sig internet. De hämmades till en början av en internationell standard som hette OSI (open systems interconnection) och som aldrig riktigt lyckades få luft under vingarna. I stället kom initiativen från initierade entusiaster, inte minst inom akademin.

Forskarna och studenterna som låg bakom detta började använda protokollet TCP/IP, eftersom det var vad som fanns och användes inom universitetsvärlden. Via kolleger och vänner i USA kände de svenska utvecklarna till att det var vad som gällde, och att internet var något viktigt.

En av dem som spelade en central roll för att lägga grunden till internet i Sverige var Yngve Sundblad, professor emeritus vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, och Institutionen för numerisk analys och datalogi (Nada).

– Det var fantastiskt att vara med, särskilt under åren 1989–90 då världen knöts ihop.

KTH blev 1988–89 knutpunkten i det svenska och det nordiska universitetsnätverket, som hette Sunet respektive Nordunet. Alla universitet och högskolor kunde ansluta sig via telenätet, och från 1990 kom de att användas brett inom universitetsvärlden. Ett tag var detta en av de mest centrala knutpunkterna i hela det globala internet.

Televerket (som sedan blev Telia) avrådde starkt från detta protokoll, eftersom det var den internationella standarden OSI som officiellt rekommenderades. I och med att det ändå byggdes upp omfattande nätverk som pratade TCP/IP fick Sverige och grannländerna flera års försprång jämfört med till exempel Tyskland och andra delar av Europa.

– Min roll i det hela var bland annat att jag gav personal och studenter här på KTH fria händer att utveckla saker, säger Yngve Sundblad. Vi hade några duster med universitetsledningen, som ville att verksamheten skulle regleras bättre.

Yngve Sundblad beskriver hur det snart började bli betungande för hans grupp på KTH när allt fler företag och institutioner började intressera sig för att få tillgång till internet. De försökte lämpa av sig den här uppgiften, som inte egentligen hade med deras forskning och undervisning att göra.

– Vi gick till Televerket och presenterade en färdig affärsidé som vi ville ge till dem. Men de tackade nej.

Televerket förstod inte riktigt vad det handlade om, menar Yngve Sundblad, och de var dessutom uppbundna i sina egna avtal. De accepterade fortfarande inte protokollet TCP/IP, utan höll fast vid OSI.

Bättre förståelse fanns hos Tele2 som grundade företaget SwipNet. De kunde erbjuda en av de alla första kommersiella internettjänsterna utanför USA, och fick överta de kunder som tidigare fått tillgång till internet via KTH och Sunet utan att höra till universitetsvärlden.

En annan funktion som fanns på KTH var hanteringen av domännamn under toppdomänen .se som sköttes av Björn Eriksen. Han var en av Sveriges tidigaste datapionjärer, och hade registrerat .se redan 1986. Då var det en av de allra första landsdomänerna i världen. Sverige var internationellt sett tidigt ute också när det gällde kommersialiseringen av internet, vilket i sin tur ledde till den it-bubbla som brast i slutet av 1990-talet.

– Det många inte riktigt förstod då var att det är skillnad mellan teknikutveckling och teknikspridning, säger historikern Lars Ilshammar.

et räcker inte med att tekniken finns, det behövs användare, och det tar trots allt tid för ny teknik att spridas till breda lager. I dag ser det helt annorlunda ut. En del mycket framgångsrika internetbaserade tjänster, som Spotify och Gapminder, har utvecklats i Sverige. Den stora majoriteten av befolkningen använder internet regelbundet.

Problemet nu är att en minoritet blir utanför. Trots att Sverige har legat i framkant och tillhör de mest uppkopplade länderna i världen är det fortfarande en miljon invånare som aldrig använder nätet.

– Det är ett stort problem. Det är till exempel svårt att komma in i det svenska samhället om man inte har kunskap om internet, säger Linda Sandberg från Digidelnätverket, som verkar för digital delaktighet.

Det krävs internet för att använda Försäkringskassans tjänster, att ställa sina barn i kö till barnomsorg och att söka jobb, eftersom det behövs en e-postadress i en ansökan. Ett digitalt utanförskap utgör ett hinder.

Många av dem som saknar kunskap om internet är äldre, men det handlar också om människor som nyligen kommit hit från andra länder. Dessutom finns det skillnader som har att göra med ekonomi och utbildningsnivå. Många av dem som inte använder internet anger själva att de inte är intresserade, men Linda Sandbergs erfarenhet är att det egentligen oftare handlar om okunskap och rädsla för det obekanta.

Samtidigt pågår en kamp om vad internet är för något och vad det ska användas till. Lars Ilshammar talar om tre olika spår i debatten. Ett spår kan kallas det ursprungliga internet, det öppna nätet där information utbyts helt fritt. Ett annat spår är det kommersiella spåret, där information betraktas som en vara eller tjänst. Det tredje spåret är att information är ett medel för stater och marknader att utöva kontroll, och även bedriva övervakning.

Ingen av modellerna ser ut att vara på väg att ta över helt, men ingen av dem är heller utrotningshotad. Vad som gäller om några år är det svårt att sia om. Utvecklingen just nu går mot alltmer mobil uppkoppling, och att internet finns med i alla saker och överallt.

– Det är svårt att forska på det som händer nu, säger Lars Ilshammar. Det är ett rörligt mål.