Det är svårt att vara allas hjälte

Frågan kan besvaras på flera sätt. Här är ett svar som har ett sociologiskt och kulturantropologiskt anslag. Jag vill först vara lite jobbig och påstå att det faktiskt inte är så att alla älskar en underdog, hur sympatiskt denna än framställs. Jag skulle i stället vilja hävda att underdogen älskas av de som inte är födda in i, eller sedan länge tillhörande, en samhällsgrupp med makt, ekonomiskt överflöd eller något annat som i kulturen betecknas som eftersträvansvärt. Jag hävdar också att de som lever i miljöer där det är självklart att man har inflytande och pengar, och bemöts med respekt, inte alls är lika benägna att ta till sig berättelser där underdogen är hjälte.

Vi möter underdogen i åtskilliga populärkulturella filmer och tv-serier och dessa är så finurligt utformade att människor oavsett kulturell härkomst kan hitta något relevant i dem. Om vi som exempel tar den globalt populära Katniss Everdeen i trilogin Hungerspelen, så verkar hennes revolt mot den auktoritära ledningen locka läsare och tittare som inte har det inflytande, den frihet eller de medel som de önskar. För dessa kan härmskrikan och de tre uppsträckta fingrarna utgöra en inspiration till uppror mot förtryck och orättvisa.

Katniss resa från att vara okänd till att bli en symbol för motstånd kan dock väcka en motsatt reaktion hos dem som har åtskilligt att förlora på att individer eller grupper beter sig som hon gör. I Thailand arresterades exempelvis nyligen en ung man för att han använde gesten från Hungerspelen för att protestera mot den auktoritära regimen. Regimen tycks frukta att gesten kan mobilisera ett uppror och försöker därför kväva protesterna i sin linda.

Sammanfattningsvis menar jag att underdogen ställer intressen mot varandra, och att det är de som inte har något att förlora på underdogens uppdrag som finner dessa berättelser attraktiva.

/Pierre Wiktorin, fil.dr i religionsantropologi, forskare vid Lunds universitet