Här såldes svenska sjömän som slavar

Det här är en artikel från 2015.

År 1662 fanns ett hundratal svenska slavar i Alger i Nordafrika. Vi känner till dem eftersom de skickade en skrivelse till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie med begäran om hjälp. Skrivelsen är två och en halv sidor lång och handlar om deras nödläge som slavar hos ”blodh-hunden Turken”. De begär att bli friköpta. Brevet är undertecknat av personer med namn som Erik Hansson, Johan Aronsson, Anders Jonsson, Olof Bengtsson och så vidare.

Vi vet inte mycket om hur de hamnade i Alger. Kanske hade de tjänat som sjömän på skepp under utländsk flagg, eftersom de inte representerades av en svensk kapten, som i normalfallet hade fört deras talan. Eller kanske hade deras kapten dött. Vi vet inte. Skrivelsen är i vilket fall en av de tidigaste källorna vi har om svenska slavar i Nordafrika. Det finns några enstaka tidigare belägg. I danska arkiv finns till exempel uppgifter från 1646 om en svensk, Jonas Timmerman, som skulle ha flytt från Alger.

Anledningen till att vi känner till dessa fall är att historikern Joachim Östlund vid Lunds universitet precis har avslutat ett forskningsprojekt om dessa bortglömda svenska slavar. Resultaten är redovisade i den nyutgivna boken Saltets pris (Nordic academic press 2014), vars titel syftar på den lukrativa salthandeln i Medelhavet, som svenska sjömän engagerades i från mitten av 1600-talet.

– Jag hade från början en forskningsidé om att analysera närvaron av svenska soldater, handlare och lycksökare i Osmanska riket under 1600- och 1700-talen. Men jag kastade om planerna när jag läste om hur fornforskaren Johan Gabriel Sparwenfeld i slutet av 1600-talet hade stött på hundratals svenska slavar i Alger och Tunis, berättar Joachim Östlund.

– Jag blev väldigt överraskad – och det var där hela forskningsprocessen började, säger han.

Johan Gabriel Sparwenfeld var på 1690-talet på forskningsresa i Nordafrika på jakt efter götiska kvarlevor från antikens vandaler, ett folk som hamnade där under folkvandringstiden på 400-talet. Något stöd för göticismens storslagna teorier hittade Sparwenfeld dock inte – men väl ett antal svenska slavar. Han rapporterade om detta till Karl XI år 1694, och skrev också en detaljerad lista på 23 personer. Flera av dessa personer hade bytt ägare, vilket visar att de var just slavar och inte krigsfångar. Han kom även över en förteckning på drygt 130 svenska slavar i Alger.

– Sedan dess har jag grävt i arkiven och försökt skapa en bild av vilka det var som hamnade där, säger Joachim Östlund.

Man har tidigare sett små fragmentariska spår av slavarna i form av skrivelser från 1600-talet, ställda till församlingar där pengahjälp begärdes, men det är först nu som vi genom Joachim Östlunds forskning börjar få en helhetsbild. Och han har bara börjat – det finns mycket kvar att göra.

Upprinnelsen till att sjömännen förslavades var att allt fler svenska skepp började segla på Medelhavet, som ett led i den nya direktimporten av salt från Sydeuropa.

De svenska skeppen seglade allt längre under 1600-talet och stötte då på de sjörövare – korsarer – som i sin tur vågade sig allt längre ut från sina hemmahamnar i Nordafrika. Förutom i Medelhavet och längs den spanska och franska Atlantkusten kunde korsarerna även ses i Engelska kanalen och på Nordsjön. De nådde till och med Färöarna och Island i sina räder på jakt efter byte och slavar som kunde säljas i hemmahamnarna eller friköpas för stora summor.

Detta statligt sanktionerade sjöröveri hade rötter i konflikten mellan kristna och muslimer på Pyreneiska halvön, där man tidigare tagit fångar av varandra för att kräva lösen för. Länderna som låg bakom sjöröveriet kallades Barbareskstaterna och hade baser i Marocko, Alger, Tunis och Tripoli. Alla utom sultanatet Marocko var tidvis vasaller under det Osmanska imperiet, som samtidigt expanderade på Balkanhalvön. År 1683 belägrades exempelvis Wien av turkiska trupper. Ord som ”turk”, ”hedning”, ”barbar” och ”islam” hade förstås en mycket negativ klang i detta sammanhang.

– Det pågick ett lågintensivt krig mot europeiska handelsskepp, kan man säga. Så fort det blev krig i Europa blev det utrymme för allt djärvare räder för att kapa skepp och ta slavar, säger Joachim Östlund.

Många av korsarernas skepp leddes av europeiska konvertiter till islam. Nordafrika befolkades då, när sjöröveriverksamheten var som mest framgångsrik, av en märklig blandning av turkiska soldater, beduiner, araber, europeiska konvertiter, judar och armenier. Här och där fanns kristna enklaver längs kusten, som portugisiska handelsstationer eller franska eller genuesiska handelsplatser. Sjöröveriet sågs som en legitim verksamhet, och staterna hade rätt till en andel av vinsten.

Slavjakten var ett välkänt fenomen i samtiden. I Daniel Defoes bästsäljare Robinson Crusoe från 1719 blir huvudpersonen slav i Nordafrika en tid innan han rymmer och så småningom hamnar på den ö som romanen är mest känd för. Och Don Quijotes upphovsman Miguel de Cervantes var slav i Alger i fem år på 1570-talet tills han friköptes.

Enligt vissa forskare togs uppåt en miljon européer som slavar under perioden 1520–1830, medan andra forskare menar att siffran är lägre. Men oavsett det exakta antalet måste det ha handlat om hundratusentals personer. Merparten var sjömän.

– Svenskarna var en liten, liten minoritet i denna grupp av slavar. Det handlar om drygt 500 svenskar under hela perioden 1650–1770. Minst hälften dog på plats, och bara en liten andel kunde ta sig hem, säger Joachim Östlund.

– Nordborna var extra utsatta på grund av de stora avstånden hem och okunskapen om friköpningsprocessen i början av perioden, fortsätter han. För exempelvis spanjorer var friköp en enklare affär, dels för att avstånden var korta, dels för att man hade lång erfarenhet av detta.

Slaveriet var också mycket välkänt i dåtidens Sverige. I svenska Post- och Inrikes Tidningar rapporterades ofta och utförligt om de ”turkiska sjörövare” som hotade sjöfarten, berättar Joachim Östlund. Uttrycket att ”bortsäljas i Barbariskt slaveri” var vanligt förekommande i dåtidens skillingtryck, vilket visar på ett kulturellt genomslag. Och i Olof Rudbecks Atlantica från 1677 figurerar en svensk slav i Alger (en östgöte som visste att berätta om Nordafrikas djurliv, som påstods ha uppenbara likheter med djurlivet i Lappland!). Begreppet slav associerades främst vid denna tid till en svensk sjöman i Nordafrika.

Även i kyrkans kollektinsamlingar var förslavningen av svenska undersåtar närvarande. Runt om i Sverige samlades kollekt in för att kunna friköpa slavar.

– Det var alltså framför allt anhöriga som vädjade om att man skulle utlysa insamlingar via kollekten i kyrkan för sina män eller söner som hade förslavats, säger Joachim Östlund. Så det började underifrån, med vädjanden om officiella utlysningar av kollekt.

Det var dock mycket dyrt att friköpa slavar. En vanlig sjöman kostade omkring 400 riksdaler. Till detta kom även kostnader för resa, översättning av dokument och avgifter till agenter. Den faktiska summan kunde landa på det dubbla. För en kapten kunde summan bli 1 500 riksdaler.

– Även om det är vanskligt att göra sådana beräkningar så motsvarar 800 riksdaler flera hundratusen svenska kronor i dag, säger Joachim Östlund.

Det finns till exempel en person som valde att sälja sitt hus för att få pengar för att friköpa en familjemedlem, och ofta var det en hel stad eller församling som fick samla ihop summan.

De flesta av de statliga initiativen för friköp under 1600-talet misslyckades, förutom en insats år 1682, då 6 000 riksdaler anslogs för att betala lösen för ett antal svenska sjömän.

– Efter hand växte kontakterna och kunskaperna om hur man skulle reglera problemet, säger Joachim Östlund.

Under början av 1700-talet förbättrades situationen i och med att svenska konsulat inrättades i Nordafrika samt av att staten tog över ansvaret att organisera kollektinsamlingar för friköp. Konsulerna skulle gynna handelsintressen, men de fick även administrera friköp av slavar, såväl svenska som andra europeiska. Det finns även exempel på hur de hyrde svenska slavar för att hjälpa dem i väntan på friköp.

När sedan Karl XII satt i fångenskap i Bender åren 1709–13 fick Sverige goda förbindelser med det Osmanska riket.

– Man försökte förstås utnyttja detta, men det gick inget vidare, säger Joachim Östlund. Framåt mitten av 1700-talet kunde man dock se en tydlig avmattning vad gällde kapningar och tillfångataganden av svenska sjömän.

 Enligt Joachim Östlund var ungefär hälften av de förslavade svenska sjömännen privatslavar i hushåll.

– Som husslavar levde de ungefär som tjänstefolk i Europa. Ägaren hade inget intresse av att de blev sjuka eller undernärda – i så fall skötte man ju sin investering dåligt. Men för dem som blev galärslavar blev livet i regel hårt och kort. Några blev till och med palatsslavar, vilket kunde vara ett rätt bekvämt liv, även om det inte var ett fritt liv.

Slavarna var handelsvaror, och flera av dem bytte ägare flera gånger. Ofta var lösensummor mer lönsamt än själva slavarbetet. Därför gjorde de som fångats som slavar allt för att framstå som enkla och fattiga. En högt uppsatt person – kanske utan valkar i händerna och med fina kläder – kunde förstås inbringa en större lösensumma. Därför såg man i regel till att slavarna fick mat och sjukvård. Döda slavar var värdelösa, både som slavar och som friköpsobjekt, ändå dog många i sjukdomar och olyckor.

Joachim Östlund berättar att det finns exempel på svenska kvinnor som velat skilja sig när de fått reda på att deras män blivit tillfångatagna. Det uppfattades ofta som en dödsdom, särskilt under 1600-talet, eftersom så få kunde räkna med att komma hem.

Många skrev brev hem, även om det var svårt med postgången. En Jonas Thorson kunde i ett bevarat brev från 1707 berätta om hur han sju år tidigare hade tagits av ”en turk” på Medelhavet och sedan blivit såld till högstbjudande på torget i Alger, och att priset blev högt eftersom han var timmerman. Han såldes sedan vidare en andra gång, till ännu högre pris. Han berättade om dålig mat och plågor, och att man försökte få honom att konvertera till islam. Vi vet genom Joachim Östlunds forskning att en insamling för att lösa ut honom initierades av landshövdingen i Karlskrona, där hans föräldrar bodde. Sedan slutar spåren av sjömannen från Blekinge.

– Ett stort antal svenskar fick alltså långvariga erfarenheter av Nordafrika, det var välkänt på 1600- och 1700-talet. Men i dag är det nästan helt bortglömt, säger Joachim Östlund.

– Många var mycket negativa till turkar och muslimer. Men under 1700-talet började man tala om att den transatlantiska slavhandeln ändå var mycket värre än den nordafrikanska. Då växte det fram en debatt och man blev självkritisk till den europeiska slavhandeln, delvis som en del av upplysningen.

Samtidigt som svenskar var förslavade, så gick även svenska skepp med en last av slavar.

– Jag upptäckte det av en ren slump, säger Joachim Östlund. Jag har synat många skeppslistor med förteckningar över last. Helt plötsligt stötte jag på att det stod ”Negrer” på förteckningen. Jag blev förstås förvånad, eftersom jag inte alls hade räknat med detta. Det handlade om en slavlast.

Svenskflaggade skepp seglade mellan Tripoli och Konstantinopel med last av bland annat afrikanska slavar under 1740-talet. Det finns inga belägg för att den svenska staten uppmuntrade skeppare att ta del av denna slavhandel i östra Medelhavet. Det rörde sig i stället om skepp som fraktade afrikanska slavar köpta av svenskar, och svenska skepp, som var uthyrda till handlare i Tripoli för frakt till hamnar i Osmanska riket. Slavarna var alltså en vara bland andra varor. Det handlade inte om slavskepp – som var byggda för att ta många människor – utan om handelsskepp som även fraktade slavar.

Vi vet dock inte mycket om detta, så här finns det plats för mer forskning.

– Vi vet rätt lite om i vilken omfattning som svenska och europeiska skepp deltog i denna typ av slavhandel, säger Joachim Östlund. Men jag hoppas kunna ta reda på mer i min nuvarande forskning.

Slutligen – vad hände med Erik Hansson, Johan Aronsson, Anders Jonsson, Olof Bengtsson och deras skeppsbröder; de som skrev ett desperat brev hem till de svenska myndigheterna på 1660-talet? Av allt att döma blev de flesta av dem kvar i slaveri livet ut. Några enstaka tog sig hem, som Mats Börjesson, som startade en insamling för att friköpa sina skeppskamrater. Men sedan sviker oss källorna.