Därför ökar de kriminella gängens makt

Det här är en artikel från 2015.

– Vi håller på att tappa greppet. Den sista banken flyttade när någon skickade in raketer så att den brandskadades. Apoteket rånades gång på gång, och de tröttnade till slut. Försäkringskassan har flyttat därifrån. Det kastas sten på polis, ambulans och brandmän flera gånger i månaden – men det blir inga nyheter av sånt längre.

Orden är polisen Jacob Ekströms. Han talar om Rinkeby och Tensta.

– Om vi jagar en bil så kan den köra till vissa adresser i Tensta dit en ensam polisbil inte kan följa efter – för då blir det stenkastning eller upplopp. Det är no-go-areas. Vi når inte dit, fortsätter han.

Jacob Ekström har varit polis i över 20 år, och är i dag förundersökningsledare, gruppchef och ställföreträdande insatschef för operation Fenix. Det är en verksamhet som inleddes våren 2014, och som syftar till att komma till rätta med den grova brottsligheten kring Järvafältet i nordvästra Storstockholm. Operation Fenix jagar i nuläget 300 ”strategiska personer” som livnär sig på kriminalitet i Stockholmsförorterna Tensta, Rinkeby, Hjulsta, Kista, Akalla och Husby.

Hösten 2014 rapporterade Rikskriminalpolisen om 55 stadsdelar i 22 städer runt om i landet där ”lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället”. Det handlar om stadsdelar som präglas av ”öppen narkotikaförsäljning, kriminella uppgörelser som yttrar sig i grova våldsyttringar på allmän plats, olika former av utpressning och otillåten påverkan samt utåtagerande missnöje mot samhället”. Utvecklingen i områdena har medfört att det är svårt att utreda de brott som begås där.

Dessutom läser vi om fler och fler stadsdelar där poliser, brandkår, ambulanser, brevbärare, parkeringsvakter, budbilar och journalister har fått det svårare att arbeta. Hot och stenkastning har ökat.

Jag tar med mig denna lägesbeskrivning till Lars Korsell, som är forskare och enhetschef på Avdelningen för ekonomisk och organiserad brottslighet på Brottsförebyggande rådet, Brå.

– Ja, det är rätt sensationellt att det finns enklaver i Sverige där svensk lag inte längre gäller, säger han långsamt och eftertänksamt.

– Det handlar om socioekonomiskt utsatta områden där det finns många från andra länder. Polisen har mycket svårt att verka där. När det begås brott där så vill inte många vittna, vilket gör polisarbetet extremt svårt.

För att få reda på vad som har hänt får vi backa till tidigt 1990-tal. Då etablerade sig flera internationella mc-gäng i Sverige.

– Ja, det var ett stort misstag att vi inte tog mc-gängen på allvar när de etablerade sig, fortsätter Lars Korsell. Det ledde till en kedjereaktion där många kriminella tog efter eller tvingades gå ihop för att klara sig.

Häromåret kartlade han tillsammans med några kolleger situationen i Sveriges tre största städer, sammanfattat i rapporten Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg. Kronologin i städerna är rätt likartad, även om mönstren skiljer sig något åt.

Till en början fick så kallade brödraskap fotfäste i södra Sverige, alltså mc-gäng som uppträder synligt med namn och symboler, men vars betydelse ofta överdrivs. Sedan följde förorts- eller stadsdelsbaserade grupper, som sällan har något namn och som ofta är yngre. En tredje kategori är grupper som är knutna till en familj eller släkt – och de är vanligare i Göteborg och Malmö än i Stockholm.

Allt fler kriminella började söka sig till någon av dessa typer av grupper under slutet av 1990-talet, eftersom det helt enkelt var för svårt eller farligt att stå utanför och verka ensam i en allt tuffare konkurrens.

I Göteborg etablerades det första mc-gänget 1996, och sedan dess har man observerat mer våld och mer skottlossning inom gängbrottsligheten. Ungefär samtidigt började grupper med koppling till vissa förorter och vissa släkter etablera sig. Till en början dominerades den tunga kriminaliteten i Göteborgsområdet av personer från Balkan. På senare år har dock grupperingar med ursprung i Mellanöstern allt mer tagit över. Samtidigt präglas de släktbaserade nätverken ofta av en viss religiös tillhörighet, vilket gynnar ett framväxande parallellsamhälle. Ett annat nytt fenomen är den kompakta tystnad som polisen möter. De kriminella vägrar i regel att samarbeta med myndigheterna, vilket i viss mån kan ha att göra med att många kommer från länder där det inte finns något förtroende för polisen.

Även i Malmö etablerades under tidigt 1990-tal mc-brödraskapen och så småningom andra gäng. År 2011 bedömdes Malmö ha 16 organiserade kriminella gäng. Många har rötter i det forna Jugoslavien eller i Iran, Irak och Libanon. Andra är etniska svenskar. Polisen kallar vissa grupper för ”klaner”, då de ofta bygger på släkter med ursprung i Libanon, Albanien eller Serbien. Sådana konstellationer är ”ofta genomsyrade av traditionella normer som innebär att uppfattade oförrätter och kränkningar måste besvaras för att gruppen ska upprätthålla sin heder och respekt”. Konsekvensen blir att rätt triviala händelser kan utlösa svåra våldsspiraler.

Samtidigt poängteras att det finns många exempel på människor som står emot släkt och strukturer och inte blir kriminella, liksom att merparten invånare i utanförskapsområden inte är kriminella.

Men tröskeln till att begå mord har blivit lägre, och under 2011 och 2012 drabbades Malmö av tio dödsskjutningar på sex månader.

I Stockholm etablerade sig det första mc-gänget 1997, varpå andra grupperingar organiserade sig. Även i Stockholm är heder en orsak till våld, snarare än marknadskonflikter, eftersom den kriminella ekonomin bedöms som primitiv och föga lönsam.

Av dessa tre storstäder är det Malmö som har störst problem. Det syns tydligt i Brå:s nationella trygghetsundersökning, en enkätstudie där det framgår att Malmöborna har lägst förtroende för rättsväsendet, att 18 procent av Malmöborna utsattes för brott under perioden 2005–10 och att andelen som känner sig otrygga är störst i Malmö. Malmö toppar även statistiken för brott som övergrepp i rättssak, utpressning och olaga hot – brott som i regel kopplas till organiserad brottslighet.

I Malmö är också grundsituationen sämst, med flest långtidsarbetslösa, störst barnfattigdom, lägst andel behöriga till gymnasiet, lägst inkomster, störst andel som lever på bidrag och så vidare. Undersökningen visar även att Malmö har flest antal anmälda utpressningsbrott per capita och den snabbaste ökningen av detta brott, som tydligt kan kopplas till organiserad brottslighet.

Den första stora kartläggningen av utpressning i Sverige gjordes först år 2012, vilket säger något om hur nytt fenomenet är. Anmälningarna har mer än femfaldigats mellan 1990 och 2010, och enligt Johanna Skinnari, projektledare på Brå, handlar det sannolikt om en faktisk ökning, inte bara en ökad benägenhet att anmäla.

– Grunden för utpressning är att man kan uppvisa ett skrämselkapital: att kunna ta till våld och att nästan verka lite galen och oberäknelig, berättar Johanna Skinnari. Därför är detta ett typiskt brott när man vill växla upp, när man blir mer kriminell. Man sätter det liksom på sitt kriminella cv, och ens rykte växer.

Men förutom att bygga sitt namn, kan det dessutom vara ett förhållandevis enkelt sätt att få tag i pengar. Ibland sker det genom ”bötningar” för vad som uppfattas som kränkningar, inte sällan mellan kriminella grupper.

– Det är ett mycket enkelt brott som kan ge bra utdelning till liten risk, fortsätter Johanna Skinnari. På senare år har det blivit svårare med rån, eftersom många affärer inte har så mycket kontanter längre, och i det läget blir utpressning både mindre riskfyllt och mer långsiktigt.

Utvecklingen av utpressningsbrotten stämmer enligt flera bedömare tydligt överens med utvecklingen av kriminella gäng. Restaurangbranschen, byggbranschen och småföretag är mest utsatta.

– Det handlar ofta om kontantbranscher, där risken är särskilt stor om det förekommer svartarbete, säger Johanna Skinnari.

– Ibland kan skulder säljas – och vissa utpressare ser sig som den kriminella världens problemlösare, som medlar och hanterar konflikter. Andra utpressare ser sig som affärsmän snarare än brottslingar.

– Det är svårt att bryta trenden av ökad utpressning, säger hon. Det gäller att anmäla så snabbt som möjligt och aldrig börja förhandla eller betala, och att polisen samlar ärenden mot särskilt aktiva utpressare. Det stärker målsägarna, som kan agera i grupp. Och för polisen blir arbetet mer systematiskt.

Flera forskare hävdar alltså att utvecklingen under de senaste 20 åren har varit negativ. En del ser den grova brottslighetens etablering som ett hot mot stabilitet och demokrati i Sverige, i och med att ett parallellsamhälle har tillåtits växa fram. Ett centralt element är de framväxande gatugängen. År 1999 fick polisen för första gången tydlig kännedom om de första regelrätta gatugängen i Sverige. Det framgår av en forskningsrapport i Journal of contemporary criminal justice från 2012, som är en kartläggning av sju självdefinierade förortsgäng med 239 gängmedlemmar (en liten del av de 4 000 personer som polisen 2010 ansåg vara aktiva inom gängkriminalitet).

Enligt rapporten hade gängen i regel ett dussintal medlemmar (som minst 10 och som mest över 70). Men de agerade inte som amerikanska gäng i bestämda territorier, sett till platserna för de brott som de dömts för. Gängmedlemmarna var i regel mellan 20 och 30 år gamla, och alla var män. De var oftast dömda för stölder, narkotikabrott, trafikbrott och rån. Hela 76 procent av gängmedlemmarna var första eller andra generationens invandrare, med stor tonvikt på ursprung från västra Asien eller östra Europa. Gängen var dock oftast multietniska till sin sammansättning, och påminner på så sätt om den organiserade brottsligheten i Chicago på 1920-talet, där kriminaliteten dominerades av andra generationens invandrare – fast från det då fattiga och konfliktdrabbade Europa.

”Gängbildningar i Sverige har sedan 1990-talet ökat dramatiskt.” Det skriver sociologen Amir Rostami i sin licentiatavhandling Tusen fiender (2013) vid Linnéuniversitetet. Han har intervjuat 24 gängmedlemmar från självmarkerade gäng, alltså gäng som genom västar, tröjor eller tatueringar visar vilka de är eller vad de heter.

Han menar att gängen inte bara är ett stort problem för polisen – de utgör också ett demokratiproblem med tanke på den makt som de utövar i bland annat Malmö och Södertälje. Där begränsar brottsligheten ”medborgarnas access till samhällets demokratiska institutioner”, skriver han.

En del av de territoriella anspråken hos gängen tar sig uttryck i stenkastning mot poliser, brandkår och ambulans – en verksamhet som har gått så långt att ambulansfacket krävt militär skyddsutrustning till sin personal, enligt en artikel i Dagens Medicin. De vill att deras sjukvårdare ska ha tillgång till bland annat hjälm, skottsäker väst och benskydd när de åker till en ”hetzon”.

Man kan notera att gängbildningarna har växt fram samtidigt som Sverige har fått allt fler så kallade utanförskapsområden, där färre än 60 procent har arbete, färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg och färre än 70 procent röstar. Av Sveriges 5 000 bostadsområden uppfyllde tre dessa kriterier år 1990. År 2002 hade antalet ökat till 128 områden, och år 2006 var det 156 områden. Det är i denna typ av områden som bilbränder har blivit ett allt vanligare problem.

– Organiserad brottslighet är svår att mäta, men att antalet gäng har ökat kraftigt de senaste tio åren, det är i alla fall säkert, säger Amir Rostami när vi träffas på Stockholms universitet, där han numera bedriver sin forskning. Han har växt upp i en sliten förort och dessutom arbetat länge som polis. Och han är fortfarande polis; hans forskning är en del av polisarbetet.

– Att vara med i ett gäng ger makt, status och respekt, säger han. Vi behöver inte få moralpanik eller vara alarmister, men detta är ett ökande problem. Samhällsklyftorna har ökat, vi har fler marginaliserade områden, det är fler som inte klarar grundskolan, vi har ett växande kulturellt utanförskap. Många av dem som hamnar i gängen ser sig inte som en del av det svenska samhället.

Amir Rostami menar dessutom att gängens uppkomst inte kan förklaras enbart genom fattigdom:

”Det handlar inte om endast ekonomiskt utanförskap, utan även om kulturellt, etniskt och normativt utanförskap”, skriver han i sin avhandling. I denna situation kan gängen ge identitet och sammanhang.

Amir Rostami har intervjuat ett dussintal gängledare – generaler, presidenter eller klanledare, som de kallas inom respektive grupperingar. I intervjusvaren framkommer inte sällan en känsla av diskriminering och utanförskap, som ofta skapar en grogrund för aggression mot samhället.

Merparten av gängledarna var mellan 18 och 29 år, alla var män. Hälften hade sitt ursprung i Mellanöstern, några var från Afrika och några från Skandinavien.

I studien har han renodlat fyra typer av ledare. Vissa ser sig som entreprenörer som till varje pris vill ha makt, pengar och framgång på sikt. Entreprenören är inte intresserad av kriminalitet i sig, och har inga djupare känslor för sina kolleger i branschen eller för sitt grannskap – målet är att bli rik och att kunna skaffa statusprylar.

Andra kan kategoriseras som profeter, som är omtyckta ledare då de är lojala mot sina anhängare och har utvecklat någon sorts patos för sin sak och sina gängmedlemmar. Profeten har hellre få och lojala medlemmar, tvärtemot entreprenören.

En tredje typ är realisten, en pragmatiker som följer situationens logik och kan lämna ett gäng när det passar honom. Realisten har inga långsiktiga mål, men använder ofta våld för att uppnå kortsiktiga mål.

Den fjärde typen är offret, som ser sig som ett offer för omständigheter han inte rår över. Offret är ”en ung rebell”, som ser kriminaliteten som ett sätt att utmana det samhälle som han inte känner sig välkommen in i.

Amir Rostami är överens med Lars Korsell om att mc-gängen var pionjärerna på 1990-talet.

– De visade vägen. Fler följde efter. Så de första gatugängen hade faktiskt mc-västar, fastän de inte körde motorcykel. Men det fick de inte ha för mc-gängen – så de började med collegetröjor med tryck i stället, ofta med ett djur, typ lejon, skorpion eller varulv.

Amir Rostami har inte haft några problem med att få gängledarna att prata när han träffat dem i sin forskning. Vissa blev till och med mer eller mindre kränkta av att inte han kontaktat dem tidigare, när ryktet om hans forskning hade spritt sig i den undre världen.

– Gängmedlemmarna är inga monster, de kan vara klipska och rationella. De har hamnat i kriminalitet av olika skäl, några av eget val, andra på grund av yttre omständigheter. Men de vill inte vara där. Alla jag har pratat med säger att de inte vill att deras lillebror ska hamna där – det är ett så hårt liv. Någon sade till mig: ”Jag trodde jag skulle få tusen vänner i gängvärlden, men jag fick tusen fiender.” Det talas om lojalitet och broderskap, men det är bara snack! Alla jobbar åt sig själva, och det är hård konkurrens inom gängen.

Han menar att gatugängen numera är starkare än mc-gängen. De är fler och agerar i regel mer våldsamt och spontant.

– Det finns en process i detta. I början måste man visa sig farlig, oberäknelig. Alla kriminella som ska etablera sig bygger och vårdar sitt våldskapital. När man sedan är etablerad tar man det lugnare. Man är affärsman, man är anständig. Men hotet om våld ligger ändå där latent.

Amir Rostami är rätt pessimistisk när det gäller samhällsutvecklingen över lag.

– Det finns absolut ingenting som pekar på att trenden ska vända. Allt tyder på att vi kommer att se fler gäng, säger han. Samhället reagerar först när våldet lämnar förorten, tyvärr. Skottlossning i förorter blir bara små notiser numera. Men händer det inne i stan blir det en jättegrej i medierna! Vi måste erkänna att vi har ett stort problem, och sedan tänka långsiktigt. Skolans roll kan inte underskattas.

Att skjutandet har blivit vanligare, det är alla överens om.

– De flesta skjutningar är spontana och illa riktade, säger Lars Korsell. Andra är rena bestraffningar där man sätter pipan mot låret på någon och trycker av. Då vill man inte döda, utan skada och straffa.

– Om man för tio år sedan slog nån på käften, så skjuter man i dag, säger han.

Poliserna som arbetar inom operation Fenix vid Järvafältet håller med.

– För bara tio år sedan fanns det knappt ett vapen i omlopp, berättar Jacob Ekström. De ”vapen” som förekom var i regel replikor, alltså leksaker. Nu har vi massor av vapenärenden, och många vapen köps från utlandet över internet.

– Vi ser också en normalisering av skjutandet, fortsätter han. För en 15 år sedan hade en skjutning dragit i gång en jätteinsats hos oss. I dag tar man inte lika allvarligt på en skottlossning. Det är klart att risken för att utomstående blir träffade ökar.

Enligt utredaren Sven Granath på Brå, används allt fler illegala vapen i Sverige. Men han poängterar att okunskapen om skjutandet är rätt stor.

– Skottskador har länge varit så ovanligt i Sverige att vi helt enkelt inte har några bra statistikrutiner i frågan, säger han.

Det säkraste sättet att få en övergripande bild är att använda Socialstyrelsens sjukhusstatistik över antalet skottskadade som blir inskrivna för sjukhusvård. Där framgår det att denna grupp nästan har fördubblats sedan drygt fem år tillbaka (se diagram på sidan 43).

Jacob Ekström har en frispråkig chef som heter Anders Göranzon. Han är poliskommissarie och insatschef för operation Fenix. Där arbetar 29 poliser mot den grova organiserade brottsligheten. Namnet Fenix syftar på något nytt som ska resa sig ur askan, även om poliserna själva tror att detta kommer att ta många år. Tidigare var Anders Göranzon, liksom Jacob Ekström, med och bekämpade den tunga brottsligheten i Södertälje.

Vi träffas i ett anonymt hus i Solna där gruppen har sitt högkvarter. Hans mobil piper hela tiden under vårt samtal. Det är tipsare och kolleger som hör av sig. Strax innan vi ses har gruppen gripit ett antal personer, och en av de gripna säger sig vara redo att tala. Han behöver nu ett vittnesskyddsprogram, vilket ska administreras. Men Anders Göranzon har ändå tid för ett samtal.

– Vårt fokus är först och främst att beivra de tungt kriminella. De som ligger en nivå över gatuplanet. Många av dem har faktiskt inte blivit lagförda i den omfattning de borde ha blivit – men det blir de nu. Och det blir en chock för många av dem.

Hur kan de beskrivas?

– De är multikriminella. De gör olika saker hela tiden. De säljer knark ena dagen. Andra dagen gör de vapenaffärer eller något annat som de kan tjäna pengar på. Eller begår rån eller sysslar med pengatvätt.

Liksom Amir Rostami har Anders Göranzon träffat många grovt kriminella under sina 20 år som polis.

– Många av dem är kreativa, streetsmarta och nästan ”sköna typer”. Men de är rotlösa och har inga normer. De lever mellan två världar – den värld som deras föräldrar kommer från och den svenska. Men de bottnar inte i någon av dessa världar. Så deras normer, eller brist på normer, formas av jämnåriga som lever i samma rotlöshet.

– Generellt kan man säga att den gemensamma nämnaren för alla de unga män jag mött genom åren är att de vuxit upp i kärlekslösa familjer, fortsätter han. Jag har självklart varit hemma hos familjer som lever i misär, och då vet man ju vartåt det barkar. Men jag har även varit i mycket välordnade hem – rent och fint och städat och så – men märkt att det är kallt. Det saknas kärlek.

Anders Göranzon ser en värld där han menar att föräldraskapet ofta har havererat. Många av de invandrare som kom för ett par decennier sedan var hårt arbetande människor som inte alltid hade tid för sina barn. Ofta kom de från miljöer där byarna uppfostrade barnen gemensamt. Sedan hamnade många i en trea i en betongförort. Och deras barn fick problem med integrationen.

– Samtidigt, fortsätter han, ser jag då och då killar som genom egen kraft lämnar allt detta. De pluggar helt plötsligt på högskolan eller har fixat bra jobb och flyttat därifrån. De är inte många, men de finns – och de inger hopp.

– Men föräldrarnas roll kan inte överskattas. Samhället kan bygga tusen ungdomsgårdar och tusen fotbollsplaner – men samhället kan inte ersätta föräldrarnas kärlek, det är min övertygelse!

Han upplever de tungt kriminella som personer som saknar känsla för konsekvenser på lång sikt. Han beskriver dem som ”extremt impulsiva” och ”extremt lättkränkta”.

Denna lättkränkthet är omvittnad i många sammanhang, och har att göra med synen på tillit. Förtroende är viktigt i en miljö där tvister inte kan lösas genom lagar eller domstolar. Det innebär också att den kriminella miljön präglas av en muntlig kultur där det sagda ordet väger tungt, en kultur präglad av begrepp som heder, respekt – och av ständigt upplevda kränkningar. Och dessa storheter regleras oftast genom våld eller pengar.

Det finns exempel där en kriminell hade parkerat sin bil utanför en affär på en plats som tillhörde affärsinnehavaren. Tillsägelsen att flytta bilen ledde till att den kriminelle blev kränkt och ”bötade” affärsinnehavaren i en utpressningsliknande situation. Den kriminelle upplevde att hans heder hade skadats och skulden blev flera hundratusen kronor …

Det är i sådana sammanhang som många – i stället för att vända sig till polis eller andra myndigheter – vänder sig till personer inom den egna gruppen eller inom det egna bostadsområdet för att få hjälp att lösa konflikter genom medling.

Den omvittnade lättkränktheten kan delvis förklaras via den kanadensiske psykologiprofessorn Steven Pinkers forskning om våldets mekanismer. Han menar att det mänskliga våldet har minskat genom historien och att detta till stora delar kan förklaras av den moderna statens framväxande våldsmonopol under modern tid. I samhällen där man bildligt talat inte kan ringa polisen om man har blir hotad eller angripen – det kan vara bland så kallade naturfolk, i stam- eller klansamhällen, i medeltidens Europa, i dagens kollapsade stater eller i den kriminella världen – så måste man göra en dygd av nödvändigheten och själv bete sig som att man inte behöver någon polis. Det vill säga: ta varje tänkbar förolämpning och varje hot på djupaste allvar, vara redo att slå tillbaka i förväg och se till att behandlas med respekt. Ett sådant beteende är dock i regel kortsiktigt och utlöser inte sällan långvariga och mycket dödliga konflikter. Det har vår historia visat.

Eller som Lars Korsell uttrycker det:

– Dessa brottslingar har inga poliser eller domstolar att vända sig till, och när djungelns lag gäller så blir våldskapitalet extremt viktigt. Konflikter blossar upp hela tiden, kring någon tjej, pengar, skitsnack, vad som helst.

– Men det är logiskt att hela tiden bygga våldskapital. Utan det är man chanslös – även om det på lång sikt är kontraproduktivt. Man får i regel fler och fler fiender ju farligare man är, fortsätter han. De här brottslingarna är hela tiden rädda och otrygga – och därmed farliga – eftersom allt fler skaffar vapen av ren självbevarelsedrift.

Anders Göranzon växte själv upp i Rinkeby på 1980- och 90-talen. Försämringen sedan dess är påtaglig. Många av dem som växer upp där har inga referenser till hur ett samhälle faktiskt kan fungera, menar han. De som kan ta sig därifrån gör det. Men om han är optimistisk vad gäller sin egen insats, så är han rätt pessimistisk vad gäller samhällsutvecklingen i stort. Det växer fram parallellsamhällen. De är ett hot mot demokratin, det är han övertygad om. Anledningen till den relativt pessimistiska synen på samhällsutvecklingen är frånvaron av adekvata och långsiktiga åtgärder.

– Förorterna är en kittel av asylsökande och unga arga män med självpålagd offermentalitet, och för all del unga arga kvinnor också. De här personerna rättfärdigar sin kriminalitet med samhällets orättvisor.

I nuläget har de 30 mest aktiva ringats in, inom Operation Fenix. Av dem prioriterades 15 personer, där man samordnar alla polisenheter som utreder samma person: trafikenheten, ungdomsenheten, våld och så vidare. På så sätt kan en sådan person effektivt lagföras för ett stort antal brott och tas bort från gatan. Anders Göranzon poängterar att de inte arbetar preventivt –”det är viktigt, jätteviktigt, men det finns det andra som sysslar med” – utan deras uppdrag är att få bort de tungt kriminella. Utifrån erfarenhet från Södertälje är strategin enkel: samordning mellan myndigheter och att ”gå på pengarna”.

– De flesta kriminella räknar med att åka i fängelse då och då, förklarar Jacob Ekström. Där kan man träna och knyta nya kontakter. Men när vi går på deras vinster, till exempel sköntaxerar svarta inkomster, så kan vi driva in deras bilar eller dyra klockor. Och då börjar det göra ont. Om man inte kan köra en dyr bil längre, utan får den beslagtagen – då blir det långt mindre attraktivt att vara kriminell.

Operation Fenix arbetar systematiskt för att få bort nyckelpersonerna och kraftsamlar för att slå till där det skadar mest. Vardagen består av spaning, utredning, telefonavlyssning, analys av kameraövervakning och så vidare.

– I Järvaområdet handlar det främst om tillfälliga grupperingar som begår brott, nätverk – men inte organiserade i termer av någon maffia eller liknande. I Södertälje var det tydligare organiserat, säger Jacob Ekström.

Åter till Lars Korsell på Brå, som ser både positiva och negativa trender:

– Myndighetssamverkan har växt enormt på senare år. Och det har blivit ett mycket bra redskap för att motverka gängen. Alltså att Tullverket, Skattemyndigheterna, Försäkringskassan, Ekobrottsmyndigheten, Kronofogden och polisens olika delar samarbetar mot tungt kriminella på många fronter. Det brukar kallas Al Capone-metoden, att man gör livet besvärligt för tungt kriminella med alla tänkbara metoder. Capone åkte in för skattebrott, inte för mord. Men det räckte för att få bort honom. Och det är det viktiga – att visa att brottslighet inte är något lockande.

– Men vi måste ta problemen på allvar, fortsätter han. Det handlar om att agera mot narkotikaförsäljning och buskörning med mopeder. Det låter kanske harmlöst, men mopederna transporterar ofta narkotika eller vapen. Lägg till detta klotter och vandalism – allt som signalerar att samhället har tappat greppet. Tanken är att ta de boendes problem på allvar och visa att myndigheter, kommun och fastighetsägare är till för dem. Därför måste man arbeta med de problem som de boende upplever som allvarligast. Då ökar förutsättningarna för att få i gång en dialog med människorna, så att polis och andra myndigheter kan tränga djupare in i lokalsamhället. På det sättet går det också att komma åt den grova brottsligheten, genom att vi får tips och att vittnen träder fram, och så vidare.

Mycket tyder på att vi ser en polariserad utveckling i Sverige, som ett led i ett alltmer segregerat samhälle. Den grova våldsbrottsligheten är begränsad till en liten del av samhället, främst de så kallade utanförskapsområdena. Brå:s sammanställning av de riksomfattande enkäterna i de nationella trygghetsundersökningarna 2006–2014 visar över lag på oförändrade eller minskande trender på nationell nivå vad gäller utsattheten för våldsbrott och upplevd otrygghet. Det gör undantagsområdenas utveckling så mycket mer avvikande – och alarmerande.

Fotnot: F&F har valt att inte namnge några enskilda brottslingar eller ligor eftersom medial uppmärksamhet i regel stärker deras våldskapital.