Tillbaka till lustgården

Det handlar inte om en trädgård, men väl om föreställningar om en trädgård. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har skrivit en fängslande essä om trädgårdens idé, vilket i själva verket är idén om det goda livet. Det har blivit en vacker bok, både till text och form. Tänkvärda vandringar genom tid och rum, sammanflätade med personliga berättelser. Ronny Ambjörnsson reflekterar också över sin egen trädgård på Gotland, och vägen dit från barndomens trädgårdsupplevelser i mor- och farföräldrarnas kolonilotter i efterkrigssverige.

Det är i trädgården som kropp och själ möts och kan finna frid. Greken Epikuros var den första som anlade en terapeutisk trädgård för drygt 2 000 år sedan. Människor skulle befrias från ängslan och ångest, ”ett av målen för Epikuros var att hos sina lärjungar undanröja skräcken för döden”, skriver Ronny Ambjörnsson. För var, om inte i trädgården, kan man följa livets skeden så tydligt – från det lilla fröet till förfall och död. Inget dramatiskt händer, allt är bara materia, var väl Epikuros tanke.

Att omforma en bit vild natur blir till en livsresa, att plantera träd är att tro på framtiden. Trädgård är ett ovanligt ord – på de andra europeiska språken heter det bara gård (garden, jardin etc) som har att göra med inhägnad. Träd är ett svenskt tillägg, som nog beror på att lundens gröna träd ingår i det speciella svenska landskapet, format sedan medeltiden av människor och djur. ”Frågan är om inte svenskarnas paradis finns bland träden på ängen”, skriver Ambjörnsson. Trädgården är alltså även den bibliska lustgården, en plats för eftertanke, umgänge, samtal, skönhet och kärlek. En magisk plats.