Här föddes vår skräck för spöken

Det fanns i Aten ett stort, rymligt hus men det hade dåligt rykte och förde med sig olycka. I nattens tystnad hörde man klirrandet av järn, och om man skärpte sin uppmärksamhet hördes rasslet av kedjor, först långt bortifrån, sedan alldeles intill en. Och snart visade sig en spökgestalt, en gammal man, utmärglad och vanställd av smuts, med långt skägg och stripigt hår. På benen bar han fotbojor och på handlederna kedjor, som han skakade.

(Plinius den yngre, Epistulae (Brev), 7.27; övers. Axel Mattsson 1983)

Detta citat är hämtat från en av världslitteraturens kanske mest kända spökhistorier, ett brev skrivet av den romerske författaren Plinius den yngre (ca 61–ca 113). Brevet riktar sig till Plinius gode vän, Lucius Licinius Sura, och han ställer frågan om Sura tror på spöken, eller om denne anser att det är fråga om: ”… rena skenbilder som tar gestalt i vår skräckfyllda fantasi.” Plinius egen syn på spöken framgår tydligt: ”… för min del tror jag de existerar” – en uppfattning som han delade med flertalet romare. Numera betraktar man spöken som ”övernaturliga”, något som står helt i kontrast till det romerska synsättet. För de flesta romare var nämligen de dödas andar, i form av spöken eller andra uppenbarelser, en naturlig och självklar del av tillvaron.

Romarna använde en rad olika begrepp för att beteckna spöken och gjorde en tydlig åtskillnad mellan välvilliga och illvilliga sådana. De illvilliga spökena – vanligen benämnda lemures eller larvae – sågs som ett resultat av att den hädangångne mött en för tidig eller våldsam död, eller att denne av någon anledning inte hade fått en traditionell och värdig begravning. Det viktiga var inte att begravningen var påkostad, utan att den hade skötts enligt vedertagna seder och bruk.

De som mött ett oblitt öde ansågs inte finna ro i graven, utan befarades bli kvar på de levandes sida, som oroliga och ofta ondskefulla spöken. Enligt myten förvägrades dessa av färjkarlen Charon, som förde de avlidnas andar över floden Styx till dödsriket, att komma ombord. Man föreställde sig att spökena, som nekats inträde i dödsriket, innebar en stor fara för de levande och att de kunde orsaka andra människors död. Att spöken kunde injaga så svår skräck hos en människa att hon dog, är en aspekt som nämns i spökhistorien i Plinius den yngres brev. Låt oss därför återvända till denna text.

Historien handlar i korthet om hur filosofen Athenodoros kommer till Athen, där han finner ett hus som är till salu eller uthyrning för ett mycket lågt pris. Då – som nu – var bostadsmarknaden i storstäder som Athen överhettad, och priset får filosofen att fatta misstankar. Det är sannolikt något fel på huset, frågan är bara vad. Athenodoros hör sig för, och snart uppdagas skälet till priset – huset är hemsökt av ett fasansfullt spöke, som har drivit tidigare boende på flykten. Gengångaren har rent av skrämt ihjäl vissa av dem. Ägaren hoppas därför på en aningslös köpare eller hyresgäst, en utomstående som inte känner till att det rör sig om ett spökhus.

I stället får man en hyresgäst som är fullt på det klara med det fruktansvärda öde som har drabbat husets tidigare invånare – nämligen Athendoros som hyr det och flyttar dit med hela sitt hushåll. Handlingskraftigt bestämmer sig denne för att ta itu med problemet, och redan första kvällen placerar han sitt husfolk i ett av de innersta rummen och sätter sig själv för att vänta på spöket.

Ett viktigt inslag i den antika filosofin, oberoende av vilken filosofisk inriktning man tillhörde, var förmågan att bemästra sina känslor: sin vrede, sorg eller som i detta fall – sin rädsla. Knappast någon vore väl bättre lämpad att möta den skräck som detta spöke ingav än en filosof, och därtill, som det verkar, en man i mogen ålder. För att övervinna fasan sätter sig Athenodoros för att skriva i väntan på att spöket ska dyka upp.

Först råder nattens tystnad, men efter en stund hörs klirret av järn och rasslet av kedjor, och Athenodoros stålsätter sig mot skräcken. Spöket kommer då fram till honom. Det rasslar med kedjorna, skakar bojorna och tecknar åt Athenodoros att följa efter. Med släpande, tunga steg hasar vålnaden fram till husets gård, varpå det löses upp i tomma intet. Filosofen rafsar ihop lite gräs och blad för att märka ut stället där detta har skett. Följande morgon beger han sig till stadens myndigheter och ber dem gräva upp platsen där skepnaden har försvunnit:

Man påträffade där i kedjor insnärjda benknotor, som var det enda återstående av den under årens lopp i mull upplösta kroppen. Benen hopsamlades och jordfästes på stadens bekostnad. Då den dödes ande sålunda fått tillbörlig ro, förblev huset därefter befriat från denne.

(Plinius den yngre, Epistulae (Brev), 7.27; övers. Axel Mattsson 1983)

Så fort den avlidne – som uppenbarligen hade mött en våldsam död, kanske mördats – har fått en regelrätt begravning och lagts till den yttersta vilan i en grav, får han ro och kan komma in i dödsriket. Då upphör spökerierna och huset blir åter beboeligt – till ett får man förmoda fördelaktigt pris.

Känns historien bekant? Det är knappast förvånande, för Plinius spökhistoria har nämligen inspirerat flera sentida författare, varav Oscar Wildes utomordentligt underhållande Spöket på Canterville (1887) kanske är den mest kända.

Vikten av en värdig och traditionell begravning är ett återkommande motiv i många av de spökhistorier vi finner i den antika litteraturen. Exempelvis skriver den grekisk-romerske författaren Pausanias (verksam omkring år 150) om hur man nattetid på platsen för slaget vid Marathon (vilket hade stått mellan greker och perser år 490 f.Kr.) ännu kunde höra hästarnas skrämda gnägganden och ljudet av stridande män. Grekerna hade nämligen – utan några som helst begravningsriter – slängt de döda perserna i en grop. Därför gick de döda igen, och ljuden från slaget hördes varje natt. Att man även för omgivningens skull ansåg det viktigt att följa dessa riter, visar också exemplet Caligula.

Den romerske kejsaren Caligula (12–41), en av den romerska historiens mest ökända härskare, mördades i en sammansvärjning den 24 januari år 41. I hemlighet fördes hans döda kropp undan till Lamias trädgårdar i Rom, där den efter en hastig och tillika ofullständig kremering, utan vidare ceremonier, grävdes ner under några grästuvor. Först då hans systrar återvände från sin landsflykt fick Caligula en regelrätt begravning. I Suetonius Kejsarbiografier finner vi följande skildring:

Man vet med säkerhet att de som vaktade trädgården ansattes av vålnader innan allt detta hunnit utföras, att i det hus där han legat död inte en enda natt gick till ända utan att något kusligt inträffade …

(Suetonius, Caligula, 59; övers. Ingemar Lagerström 2001).

Exemplen visar hur viktigt det var inom den romerska kulturen med en korrekt begravning. De visar också på föreställningen om vad som kunde ske om man inte iakttog reglerna: de döda återkom som illvilliga spöken.

Ett återkommande motiv är det som i engelskspråkig forskning kallas the grateful dead, och som på svenska skulle kunna heta ”de tacksamma döda”. Dessa sägner handlar om hur människor hittar en drunknad som spolats upp på en strand, och hur de trots att denne är för dem okänd, pietetsfullt och på egen bekostnad genomför en regelrätt begravning av den döde. Som ett tecken på sin tacksamhet återvänder den avlidne – i en dröm eller i form av en uppenbarelse – för att varna sin välgörare om annalkande fara. Vanligtvis handlar varningen om faran av att gå ombord på ett skepp, som spöket vet kommer att gå i kvav. Genom sin osjälviska gärning har välgöraren därmed räddats från att själv gå samma öde till mötes som den döde.

Rädslan för att dö drunkningsdöden är något som åtskilliga antika författare återkommer till. Döden till havs var en högst påtaglig realitet; många skepp förliste på det stormiga Medelhavet.

När man läser de antika texterna är det uppenbart att de flesta i långt högre grad fruktade att inte bli begravda än att möta döden själv. Man fasade för att, som i detta fall, lämnas i havet som fiskars föda eller att spolas i land på en öde strand, lämnad att förmultna, utan att få en grav som släktingarna kunde besöka. Drunkningsdöden var motsatsen till vad som skulle kunna kallas ”den ideala döden”.

Den ideala döden var att dö i en aktningsvärd ålder, i sin säng, fridfullt omgiven av sin familj. Vid det sista andetaget skulle den som stod den döde allra närmast ge honom eller henne en kyss, varpå den avlidnes ögon och mun varsamt slöts. Därefter skulle den döde åkallas och begråtas av de närvarande. Kroppen lyftes därpå ner ur sängen, lades på golvet och kläddes av, varefter de kvinnliga släktingarna gav den en sista tvagning, smorde den med väldoftande oljor, för att slutligen klä den döde i de finaste kläder.

Seden att placera den döde på golvet kan framstå som märklig, men för romarna återknöt den till hur livet börjat. Det nyfödda barnet placerades nämligen på golvet, varifrån barnets far lyfte det för att erkänna det som sitt. Då man lyfte ner den döda kroppen kom cirkeln att slutas. Efter dessa ritualer vidtog ett begravningståg med familj, vänner och ibland inhyrda musiker, där den döde fördes i väg för att gravläggas.

Gravarna låg alltid utanför städerna, där de vanligtvis kantade infartsvägarna. Romersk lag förbjöd gravläggning av de döda innanför stadsgränsen. I fallet med spökhuset i Athen tycks inte endast ett brott ha skett i och med att den döde sannolikt hade mördats, utan även genom att kroppen hade grävts ner inne i staden. De som hade råd ägnade stor omsorg åt gravarna, som ofta var familjegravar, och flera helger var vigda åt de döda. Under Parentalia, som inföll mellan den 13 och den 21 februari, samlades folk vid sina föräldrars gravar. En annan högtid var Lemuria, 9–13 maj, då man med olika ritualer sökte skydda sig mot osaliga andar och illasinnade spöken.

Spöken sågs alltså som ett hot mot människors liv och hälsa. Man föreställde sig rent av att de döda kunde användas som vapen mot andra. Ett antal spökhistorier av romerskt datum rör spöken som med magins hjälp kunde skada eller döda människor. I Apuleius (f. ca 125) Den gyllene åsnan – en roman formligen fylld av fantastiska historier med folkligt ursprung – hittar vi en historia om en bagare som blir bedragen av sin hustru. För att ställa allt till rätta vänder hon sig till en häxa. Denna prövar först med kärleksmagi för att på nytt väcka mannens kärlek och få ett slut på hans hat och förakt. Men häxan misslyckas med detta och bestämmer sig tillsammans med mannens hustru för att lösa allt på ett mer drastiskt vis: de låter mörda mannen med hjälp av ett spöke som beskrivs på följande vis:

En dag ungefär vid middagstid visade sig plötsligt en kvinna i kvarnen. Hon såg sorgsen och jämmerlig ut och var klädd i bedrövliga lumpor. Fötterna var bara, hon var gulblek och mager och hennes toviga, grånade hår var smutsigt av aska och hängde ner och dolde nästan helt hennes ansikte.

(Apuleius, Den gyllene åsnan, 9.31; övers. L. Håkanson 1985).

De häxor vi möter i litteraturen är vanligtvis överdrivna och starkt dramatiserade, men speglar ändå en vanlig uppfattning i den romerska kulturen: att oroliga andar, det vill säga spöken, kunde utnyttjas i magiskt syfte. Spöket i sistnämnda exempel leder långsamt bort mannen och lurar honom i döden. Han påträffas senare hängande i en snara i sin kvarn.

Historien slutar emellertid inte här; hans medarbetare, som vet att han är en god och rättskaffens person, ser nogsamt till att han får genomgå de riktiga ritualerna och få en värdig grav.

På så sätt försäkrar de sig om att han kan inträda i de dödas rike och att hans själ kommer till ro. Då kommer han inte att bli en gengångare, trots att han mött en våldsam död.