Vem får tala om Afrika?

De politiska och ekonomiska relationerna mellan Europa och Afrika håller på att förändras. Europas inflytande har minskat bland annat till följd av att Kina och Afrika närmat sig varandra. Vi ser också stark ekonomisk tillväxt i delar av Afrika, samtidigt som många ekonomier i Europa är krisdrabbade. Även om många flyktingar söker sig till Europa över Medelhavet, så ser vi också motsatta trender, som till exempel ett lämmeltåg av portugisiska arbetsmigranter som söker ett bättre liv i de forna kolonierna Angola och Moçambique.

Givetvis gör de förändrade relationerna mellan Europa och Afrika avtryck i bilden av den afrikanska kontinenten i dag. Som vi kommer att se, finns det till och med tecken på att den håller på att förändras drastiskt.

Men låt mig börja med Afrika under kolonialismen. Som många forskare har visat, har den koloniala historien spelat en central roll i att forma vår Afrikabild av i dag. Just denna historia är ett tydligt exempel på hur bilder framför allt speglar synsätt och intressen hos dem som skapar bilderna, snarare än hos de människor och samhällen som porträtteras.

Filosofen V.Y. Mudimbe, som har sitt ursprung i Kongo, menar att avvikelse är det ord som bäst summerar Europas idé om Afrika. Beskrivningar av Afrika som en symbol för ”absolut skillnad” kan enligt honom och många andra spåras tillbaka till upplysningen och utvecklingen av vetenskaperna under 1700-talet, en process som sammanföll med och kom att underlätta Europas kolonisering av Afrika och andra områden. Detta var en tid som kännetecknades av teorier om hur naturen kan diversifieras, klassificeras och omsättas i tabeller. De främsta uttrycken för detta är Carl von Linnés Systema Naturæ och rasbiologin, som utvecklades senare. I slutet av 1700-talet hade Afrika, enligt Mudimbe, symboliskt blivit ”inte bara den Andre, som är alla andra utom jag (Europa), utan också, med sina abnorma skillnader, definierar nyckeln till Europas identitet”.

Europa associerades med civilisation, rationalitet, innovation, maskulinitet och kontroll, medan Afrika, liksom andra kolonier, beskrevs i termer av irrationalitet, passivitet, kvinnlighet, brist på kontroll och barbari. I denna världsbild återspeglade olika samhällen olika stadier i samma evolutionära process, och Europa placerades högst upp. Afrika drogs över en kam, placerades längst ner på utvecklingsstegen och kom att presenteras som symbolen för det mest primitiva.

Europas topposition på samhällsutvecklingens stege var central för att legitimera kolonialismen som ”den vite mannens börda”: att civilisera och utveckla underutvecklade. Bland vetenskaperna var rasbiologin och socialantropologin speciellt viktiga för det koloniala projektet: rasbiologin för att legitimera Europas och ”den vita rasens” överlägsenhet, och socialantropologin för att dokumentera afrikanska samhällen och kulturella föreställningar, vilket underlättade den koloniala erövringen och administrationen.

Naturligtvis är de bilder som europeisk akademisk forskning ger av Afrika i dag andra än kolonialtidens. Mycket har förändrats och discipliner som rasbiologi har förkastats och helt försvunnit från den akademiska kartan, åtminstone den officiella. Även socialantropologin har avsevärt förändrats. Trots att en stor del av europeisk socialantropologi fortfarande bedrivs i Afrika, studeras inte längre afrikanska samhällen på samma sätt. Numera ses och studeras de sällan som exempel på traditionella, isolerade och slutna system som är fastlåsta i urgamla traditioner, utan som dynamiska och skiftande, i ständig förändring. Samtidigt finns det fortfarande spår av gamla bilder av Afrika i antropologin, liksom i andra ämnen. Detta reflekteras både i hur Afrika beskrivs och vilka röster som hörs; maktförhållandena i den internationella forskningen om Afrika är fortfarande skeva.

Även om afrikanska universitet och därmed forskningen har utvecklats avsevärt, är det fortfarande Europa och USA som dominerar. Detta är synligt i vetenskapliga publikationer både i Afrika och internationellt. En omfattande undersökning visar exempelvis att ungefär hälften av alla publikationer i den centralafrikanska regionen har en europeisk medförfattare. När det gäller utgivning som behandlar Afrika i välrenommerade internationella publikationer är den europeiska dominansen ännu tydligare. Afrikanska forskare reduceras ofta till forskningsassistenter, vars bidrag inte är synliga i vetenskapliga texter. Detta trots att mycket av den forskning som bedrivs av européer i Afrika inte skulle vara möjlig utan lokala forskare och forskarassistenter. Förutom att dessa ofta är avgörande för att få tillgång till olika miljöer och också möjliggör för utländska forskare att navigera säkrare i konfliktområden, har de kunskaper som ofta är centrala för tolkningen av forskningsmaterialet. Trots detta osynliggörs deras bidrag ofta.

Det koloniala arvet är ibland också synligt i hur Afrika beskrivs i forskning. Forskningen om Afrikabilden, som ofta går under beteckningen post-kolonial forskning, visar exempelvis hur bilden av kontinenten som homogen och avvikande fortfarande lever kvar i språkbruk, kategoriseringar och generaliseringar. Även andra stereotyper återspeglas. Afrikanska feminister har till exempel visat hur mycket av europeisk forskning om kvinnors situation i Afrika som präglas av gamla synsätt, där afrikanska kvinnor beskrivs som traditionella, hjälplösa och förtryckta av patriarkala, brutala och översexualiserade män, i kontrast till den västerländska kvinnan som beskrivs som frigjord och modern med kontroll över sin kropp och sexualitet. De menar att västerländska feministiska forskare på detta sätt använder sig av den afrikanska kvinnan för att på ett problematiskt sätt skapa och bekräfta sin egen självbild som mer modern och frigjord.

De koloniala spåren är dock ännu tydligare i den massmediala bevakningen av den afrikanska kontinenten – inte minst när det gäller konflikter, som utgör en stor del av mediernas bevakning av Afrika. Här ska nämnas att beväpnade konflikter i Afrika får en mycket liten del av uppmärksamheten – speciellt i relation till mänskligt lidande och antalet döda. Detta kan i sig ses som ett uttryck för att Afrika betraktas som avvikande och annorlunda än – och därmed mindre viktigt och intressant för – den europeiska publiken/läsaren. Exempelvis visar en studie från worldandmedia.com att konflikten i Afghanistan under 2007 fick tjugo gånger mer pressbevakning än konflikten i Kongo, som sedan starten 1998 skördat mer än fem miljoner människoliv.

Ett mönster kan ofta skönjas när medierna uppmärksammar afrikanska konflikter. Dessa framställs inte sällan som särskilt brutala och med rötter i uråldriga etniska motsättningar. Underförstått i sådana skildringar är jämförelser med föreställningar om mer (läs europeiska) civiliserade och moderna krig, och ett mer begripligt och civiliserat våld. Stor vikt läggs ofta vid att beskriva våldet i detalj, ett våld som flitigt framställs som speciellt barbariskt. Exempel på detta är den mediala fascinationen för folkmordet i Rwanda som till stor del utfördes med macheter, för amputationer som ett inslag i konflikten i Sierra Leone (men ofta överdrivet i medierna), för detaljerade beskrivningar av sexuellt våld i Kongo som ofta, utan vetenskapligt stöd, beskrivs som exceptionellt utbrett och brutalt. Afrikanska soldater och kombattanter beskrivs helt enkelt ofta som barbariska, brutala och hämndlystna mördare och våldtäktsmän. Berättelser om kannibalism förekommer också ofta i medierapporteringen av konflikter i Afrika, trots att det, som exempelvis i Kongo, inte finns några vetenskapliga bevis.

Att sådan rapportering ändå fortlever beror på att den reflekterar och befäster bekanta men ändå kittlande föreställningar om Afrika, i kombination med bristande källkritik. Alla vittnesmål, oavsett berättare, är formade av en rad olika intressen, bland annat av vad berättaren tror att intervjuaren vill höra, så också i konfliktsituationer. Vittnesmål från offer påverkas exempelvis inte sällan av en önskan att demonisera fienden eller att betona lidande för att få tillgång till humanitärt stöd, vilket kan leda till att våldet man utsatts för överdrivs. Men inte heller vittnesmål från förövarna själva kan tas som självklara sanningar.

Socialantropologen Danny Hoffman beskriver till exempel hur mediebevakningen av konflikterna i Liberia och Sierra Leone under 1990-talet skapade en önskan att bli känd och få uppmärksamhet bland de stridande.

Många insåg att för att nå dit var man tvungen att släcka törsten efter berättelser om brutala, vilda afrikanska krigare och anpassade således sina historier efter detta. Eftersom sådana berättelser bekräftar rådande föreställningar, samtidigt som de väcker stort medialt intresse, blir källkritiken ofta bristfällig. På detta sätt fortplantas stereotyperna.

Också de mediala beskrivningarna av försöken att lösa konflikterna och lindra lidandet efter krig och katastrofer följer gamla mönster. I huvudrollen som räddare i nöden finns i de flesta fall den vita människan – en vit diplomat, biståndsarbetare eller aktivist. I beskrivningarna av ebolautbrottet i Liberia och andra delar av Västafrika med början 2013, låg till exempel fokus i många reportage på de vita utlänningar som rest dit för att delta i kampen mot sjukdomen. Liberianer reducerades ofta till rollen som tysta offer. De utgjorde vad några kritiker beskrev som ”ett landskap av elände: människor vars tankar, erfarenheter och åtgärder behandlades som om de vore helt utan intresse”. På detta sätt osynliggjordes att liberianer inte bara dog i ebola; otaliga liberianer, inklusive läkare, sjuksköterskor och andra vårdgivare, bidrog tappert till kampen mot sjukdomen och många fick ge sina liv.

Denna bild sammanfattas bra i ett reportage i The Economist år 2000 med rubriken The hopeless continent. Där framställs Afrika som en hopplös kontinent präglad av etniska konflikter med brutalt våld, sjukdom, fattigdom och utbredd korruption. Elva år senare (2011) publicerade samma tidning en artikel med den motsatta rubriken: The hopeful continent: Africa rising. Det refereras ofta till den artikeln som ett exempel på att en ny bild av Afrika håller på att växa fram. Artikeln tar fasta på den snabba ekonomiska tillväxten i delar av Afrika sedan början av 2000– talet, och en slutsats som dras av detta är att västerländska regeringar bör öppna upp för handel snarare än att dela ut bistånd.

Denna nya beskrivning av Afrika som en kontinent på uppgång, som återfinns i olika sammanhang, har fått en del kritik. Många menar att den, liksom tidigare, likriktar bilden av Afrika genom att fokusera för mycket på utvecklingen i enskilda länder. Men framför allt handlar kritiken om att bilden är alltför inriktad på ekonomisk utvecklingstakt, utländska investeringar och den nya informationsteknologins intåg, och att den glömmer att fattigdomen fortfarande är utbredd i stora delar av Afrika, att vinsterna från den ekonomiska utvecklingen är ojämnt fördelade och att det demokratiska utrymmet minskar i många länder. Kritiken har inte minst kommit från människor aktiva inom biståndsarbete både i Europa och i Afrika, som menar att neoliberala biståndskritiker felaktigt utmålar utländska investeringar och frihandel som den enda lösningen för Afrika. Debatten har bitvis varit ganska hätsk. Den reflekterar återigen det faktum att bilden av Afrika, liksom bilder generellt, aldrig är neutral, utan speglar olika intressen och agendor.

Om forskaren: Maria Eriksson Baaz

Maria Eriksson Baaz, docent och forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala, och Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet