Striden om solljus på burk

Om det fanns ett världsmästerskap i tokhyllningar av vitaminer skulle segern utan vidare gå till amerikanen Jeff Bowles. Hans bok The miraculous results of extremely high doses of vitamin D3 toppar just nu en bästsäljarlista med medicinska e-böcker hos nätbokhandeln Amazon. Jeff Bowles berättar att han höjde sitt dagliga intag av D-vitamin till hela 25 gånger över det europeiska livsmedelsverkets rekommenderade säkerhetsgräns.

Författaren påstår att mirakelkuren befriade honom från ledsmärtor, övervikt, fotsvamp och en lång rad andra krämpor. Och han tror att gigantiska doser av D-vitamin kan förebygga eller bota de flesta kända sjukdomar.

Även svenska medier hyllar D-vitamin, om än i mer sansade former. Tidningen Expressen förklarade förra året att ”ju mer det forskas kring denna supervitamin, desto mer nyttigheter med den kommer fram”. Supervitaminet sägs hjälpa mot förkylningar, förstoppning, depressioner, och – föga förvånande – höja sexlusten.

Det är en märklig utveckling. D-vitaminet har gjort en resa från slum till stjärnstatus.

Historien börjar för över hundra år sedan, i en tid då människor flyttade från landsbygden till städer för att arbeta i fabriker. Ohyra och tuberkulos präglade livet i trånga lägenheter. Barn drabbades av engelska sjukan, som bland annat leder till att benstommen blir mjuk och krokig. Populära motmedel var torrgnidning med ylle, tvättning med saltat brännvin samt torskleverolja för invärtes bruk.

Den brittiske läkaren Edward Mellanby tog fasta på att torskleveroljan verkade ha en viss effekt. År 1918 rapporterade han att hundvalpar uppfödda på samma torftiga basföda som sjukdomsdrabbade barn – gröt – blev botade från engelska sjukan när han gav dem torskleverolja.

Den tyske kemisten och Nobelpristagaren Adolf Windau visade senare att torskleverolja innehåller ett fettlösligt ämne som liknar kolesterol och kan bota engelska sjukan.

Forskare hade tidigare hittat tre organiska ämnen som kroppen behöver i små mängder via maten för att undvika bristsjukdomar. I alfabetisk ordning fick de heta A-, B- och C-vitamin. Därmed var det nya vitaminets namn givet. Men i strikt mening är D-vitamin snarare förstadiet till ett hormon än ett vitamin, eftersom det faktiskt bildas i huden när man är ute i solen.

En lagom dos ultraviolett strålning omvandlar ett ämne i huden till D-vitamin, som sedan i flera steg övergår till en biologiskt aktiv form. På sydliga breddgrader räcker solljuset utmärkt för att täcka dagsbehovet. Längre norrut är fet fisk och vitaminberikade mejerivaror viktiga källor. Kött, ägg och vissa svampar, till exempel kantareller, innehåller också vitaminet.

Den vanligaste teorin om varför människor har olika hudfärg är kopplad till D-vitamin. I Afrika, alla människors urhem, är den ultravioletta strålningen så stark att mörk pigmentering behövs som skydd mot hudcancer. Under utvecklingshistoriens vandringar norrut gav ljus hud bättre möjligheter att upprätthålla produktionen av D-vitamin, även kallat kolekalciferol. På så vis finns ett samband mellan en simpel molekyl och fördomar som format världshistorien.

Samtidigt har kunskapen om hur D-vitamin reglerar kalkbalansen i kroppen inneburit stora framsteg för mänskligheten. I Sverige rekommenderas föräldrar att ge sina barn D-droppar under de första två åren, eller i fem år om barnet har mörk hud. Både engelska sjukan och en liknande benuppmjukning hos vuxna (osteomalaci) är extremt sällsynta sedan flera generationer tillbaka.

I slutet av 1990-talet slog Livsmedelsverket fast att vitaminbrist är mycket ovanligt i Sverige. D-vitamin var en oglamorös substans, mest känd för att förebygga skelettsjukdomar som nästan ingen längre kände till. Då kom en vändpunkt.

Det visade sig att celler i massor av vävnader runt om i kroppen har mottagarmolekyler – receptorer – som behövs för att reagera på D-vitamin. Förutom i skelettceller finns receptorer i bland annat prostatan, hjärnan, tarmarna, liksom i celler som ingår i immunsystemet. Slutsatsen blev att D-vitamin skulle kunna vara inblandat i betydligt fler former av ohälsa än bara skelettsjukdomar. Vissa provrörsförsök pekar i samma riktning. Det har bland annat visat sig att D-vitamin hjälper immunceller att bekämpa tuberkelbakterier.

Ny teknik för att spåra D-vitamin i blodprover har också bidragit till att förändra bilden av D-vitamin. Forskare upptäckte att en låg halt går hand i hand med många sjukdomar.

Laboratorierna mäter blodhalten av 25(OH)D (25-hydroxi-vitamin D), ett förstadium till den biologiskt aktiva formen av vitaminet. Det är alltså ett indirekt mått som inte nödvändigtvis ger en sann bild av D-vitaminets verkningar i kroppen. Trots det får laboratorierna allt fler kunder. Samtidigt ökar försäljningen av D-vitamin.

I USA har marknaden länge varit värd miljarder. Sedan år 2013 har svenska Apoteket ökat sin försäljning av receptfria D-vitaminprodukter med cirka 50 procent. Under samma period har svenskarnas uttag av preparatet på recept blivit fyra gånger större.

En ivrig förespråkare för solskensvitaminet är den amerikanske endokrinologen Michael Holick, som anser att uppåt en miljard människor i världen har en skadligt låg halt. Enligt Michael Holick har en överdriven oro för hudcancer och andra livsstilsförändringar lett till en utbredd brist på solskensvitaminet. I böcker och debattartiklar argumenterar han för att myndigheter bör höja det rekommenderade intaget.

Psykiatern Mats Humble, överläkare och forskare vid Universitetssjukhuset Örebro, står för snarlika tankar i den svenska debatten. Han är ofta intervjuad i massmedier, och har föreläst om fördelarna med D-vitamin på uppdrag av bland andra företaget Holistic, som säljer kosttillskott.

– Det finns en ny syn på att D-vitamin har betydelse för helt andra saker än bara för skelettet, och att det därmed skulle kunna ha en mycket större betydelse för vår folkhälsa än vad man trott, säger Mats Humble.

Han var med om att införa ljusterapi mot årstidsberoende depressioner i Sverige. För drygt tio år sedan publicerade Statens beredning för medicinsk utvärdering en rapport om depressioner, och slog fast att ljusterapi inte har någon dokumenterad effekt. I förbigående nämndes att till och med D-vitamin verkade fungera bättre än ljus, enligt ett försök på ett fåtal personer.

– Det satte mig på spåret, säger Mats Humble.

Han började läsa på om ämnet, skrev en översiktsartikel i Läkartidningen och har dessutom publicerat fyra vetenskapliga rapporter om D-vitamin, bland annat en som visar att patienter med psykiatriska diagnoser ofta har låga halter av 25(OH)D i blodet.

Men Mats Humble håller med om att sambandet inte bevisar att brist på vitamin D orsakar någon sjukdom. Det är ju fullt möjligt att människor som mår dåligt sitter inne i stället för att gå ut i solskenet, och därför har en låg produktion av D-vitamin.

Det finns också studier som tyder på att människor med ett lågt D-vitaminvärde löper ökad risk för att drabbas av olika sjukdomar i framtiden. Även här finns det skäl att fundera över frågan om orsak och verkan. En möjlig tolkning är att någon okänd faktor orsakar både en sjukdom och en lägre halt av D-vitamin. I så fall vore det märkligt om ett extra vitamintillskott skulle bota sjukdomen.

Det bästa sättet att ta reda på effekten av ett läkemedel anses vara att göra en så kallad randomiserad kontrollerad studie, där lotten avgör vem som får en aktiv behandling och vem som får sockerpiller.

– Sådana studier har inte visat att D-vitamin har någon effekt utanför skelettet, säger Håkan Melhus, professor i klinisk farmakologi vid Uppsala universitet.

Han anser att det finns en stark övertro på D-vitamin, både i medier och hos vissa läkare. Han hänvisar till en stor sammanställning av forskning publicerad i tidskriften BMJ år 2014, som gäller sambandet mellan D-vitamin och hela 137 olika diagnoser – bland annat cancer, hjärt-kärlsjukdomar, autoimmuna sjukdomar, infektioner, sjukdomar i skelettet samt rubbningar i ämnesomsättningen.

Slutsatsen blev att det inte finns något övertygande stöd för att D-vitamin hjälper. Möjligen finns fyra undantag: vitaminet motverkar troligen karies hos barn, minskar risken för låg födelsevikt och förbättrar vissa blodvärden hos kvinnor vid en fullgången graviditet, samt hjälper njursjuka som behöver dialys.

Sedan dess har ytterligare sammanställningar gett liknande resultat. Men bråket fortsätter. Det finns olika sätt att tolka den befintliga forskningen.

Förhoppningsvis kommer läget att klarna inom de närmsta åren. Just nu pågår fyra stora internationella studier av hur D-vitamin kan tänkas påverka risken att drabbas av cancer, hjärt-kärlsjukdom och att dö i förtid. Närmare 100 000 människor kommer under fem års tid att få relativt höga doser av D-vitamin eller placebo. De första resultaten väntas bli klara i slutet av 2017.

Men redan nu planerar Livsmedelsverket att höja tillsatserna av D-vitamin i mjölk och andra livsmedel. Myndigheten bedömer att ungefär en femtedel av Sveriges befolkning får i sig så lite D-vitamin under vintermånaderna att de riskerar både benskörhet och förtida död. Bland dem som har låg halt av 25(OH)D i blodet finns äldre som sällan går ut, samt människor som har mörk hudfärg och kanske också bär heltäckande kläder. Studier från bland annat Uppsala visar att kvinnor med rötter i Afrika och Mellanöstern har betydligt lägre värden än nordiska kvinnor.

Mot den bakgrunden är det dumt att välja just mjölk för vitaminberikning. De flesta skandinaver har en mutation som gör det möjligt att dricka mjölk även i vuxen ålder utan att få ont i magen. I Afrika och Asien är den mutationen ovanlig.

– Det är ett skäl till att vi inför obligatorisk berikning även av laktosfria produkter, säger Hanna Eneroth, nutritionist på Livsmedelsverket.

Dessutom kräver myndigheten tillsatser av D-vitamin i matolja, flytande margarin, fil, yoghurt och flera andra produkter, enligt ett förslag som nu är ute på remiss. De nya reglerna kan börja gälla tidigast efter sommaren.

Livsmedelsverket rekommenderar en daglig dos av D-vitamin på 10 mikrogram. Personer som är äldre än 75, eller knappt får något solljus alls, rekommenderas det dubbla.

Det är låga doser jämfört med vad som brukar finnas i kapslar som många hälsokosthandlare säljer. Trots det är Håkan Melhus kritisk mot att öka tillsatserna i mjölk och andra matvaror.

Han är klar över att vissa grupper i Sverige får i sig mycket små mängder D-vitamin, i synnerhet mörkhyade personer med heltäckande klädsel. Men han anser att det vore bättre med specifika insatser riktade mot dem.

– Ökade tillsatser i livsmedel påverkar ju hela befolkningen. Då finns risken att människor som tar kosttillskott och redan ligger högt hamnar på en skadlig nivå, säger Håkan Melhus.

Ingen vet exakt hur mycket D-vitamin man kan stoppa i sig varje dag utan att bli sjuk. Det europeiska livsmedelsverket har satt en övre gräns vid 100 mikrogram per dag för vuxna, en bedömning som bygger på risken för att halten av kalcium i blodet blir så hög att njurar och andra organ tar skada. Institute of Medicine i USA anger samma maxgräns.

Den gränsen väger lätt för företagen som säljer kosttillskott på nätet. Från svenska Holistic kan man beställa kapslar för dagligt bruk som var och en ligger över maxgränsen för vad som anses säkert.

Intressant i sammanhanget är att huden producerar mycket stora mängder D-vitamin i starkt solsken. En ljushyllt person som solar i baddräkt vid lunchtid på våra breddgrader tills huden börjar rodna kan på en halvtimme producera långt mer än den rekommenderade maxdosen.

– Men det finns inga kända fall av förgiftning från solen, säger Håkan Melhus.

I USA råkade ett mejeri på 1990-talet tillsätta för mycket D-vitamin i mjölk, vilket ledde till flera förgiftningsfall. I Storbritannien blev en hel familj förgiftad på grund av att någon förväxlat en vitaminlösning med matolja. Men bortsett från sådana olyckor är det i princip omöjligt att få i sig för mycket D-vitamin från vanlig mat.

Med kosttillskott är det annorlunda. I extrema doser kan preparat med D-vitamin skada hälsan.

– Det är en lockande tanke att hitta något som botar allt, något man själv kan göra, säger Mats Palmér, överläkare vid kliniken för endokrinologi, metabolism, diabetes, på Karolinska universitetssjukhuset.

Han beskriver intresset för D-vitamin i USA som ”närmast religiöst”. Författaren Jeff Bowles hör till rörelsens mest extrema falang, långt bortom den seriösa forskningen. Men hans bästsäljande bok har fått återverkningar även i Sverige.

Läkartidningen beskrev förra året en 88-årig man som hamnade på Södersjukhuset i Stockholm eftersom han hade börjat prata sluddrigt. Dessutom var han vinglig och svag. Sedan ett par år hade hans minne blivit sämre på grund av en demenssjukdom.

Läkarna trodde först att mannen hade fått en stroke. Senare visade det sig att hans son gett honom en daglig dos av D-vitamin på hela 1 250 mikrogram i hopp om att det skulle stärka hans minne. I stället fick 88-åringen kämpa mot njursvikt och andra plågsamma krämpor under mer än ett halvår.

Uppfattningen om att jättedosen skulle vara ofarlig kom från den bästsäljande boken av Jeff Bowles, som beskriver hans egna experiment med upp till dubbelt så höga doser.

Jag ringer upp Jeff Bowles och frågar hur han ser på den rekommenderade maxgränsen för D-vitamin. Han anser att det finns en konspiration mellan läkemedelsbolag och läkare som går ut på att hindra människor från att ta de mängder av D-vitamin som kroppen behöver.

– Känner du något ansvar för vad som hände patienten i Sverige?

– Nej. Det gör jag inte.