Sluta inte prata om Macchiarini

Den här texten är publicerad 2016.

Under våren har medicinsk forskning, behandling och etik varit i centrum av den allmänna debatten. Skälet är förstås det ytterst tragiska och skrämmande Paolo Macchiarini-fallet.

Kirurgen Paolo Macchiarini blev världskänd efter att ha transplanterat konstgjorda luftstrupar. Men två patienter i Sverige dog och det fanns misstankar om oegentligheter och forskningsfusk.

Tack vare journalisten Bosse Lindqvists utmärka dokumentärserie ”Experimenten” som sändes i SVT blev fallet allmänt känt. Anders Hamsten avgick som rektor för Karolinska institutet, flera utredningar har påbörjats, däribland en brottsutredning mot kirurgen, som misstänks för grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada.

Ytterligare konsekvenser är att vänta. De utredningar som startats kommer förhoppningsvis att ge konkreta råd till förändringar. Efter avslöjandena har också många fler forskare trätt fram och pekat på olika typer av systemfel som bäddat för detta misslyckande. Det handlar om satsningar på stjärnforskare, övertro på ekonomiska styrmedel, brist på etisk kompetens och avsaknaden av ett nationellt system för hur forskningsfusk ska utredas.

Några av dessa inlägg kan möjligen kritiseras för att de kommer först nu, när det är så uppenbart vad som är rätt och fel. I andra fall kan man också fundera över om Macchiarini verkligen är ett rimligt exempel, eftersom hans verksamhet och person tycks vara så extrem.

Jag är ändå så ytterligt tacksam för att diskussionen äntligen har blivit offentlig. Att vi kan läsa debattartiklar och höra nyhetsinslag om sådant som tidigare mest diskuterats inom vetenskapen. Diskussionen är livsviktig för att behålla allmänhetens förtroende för medicinsk forskning.

Vetenskap & Allmänhet har varje år sedan 2002 studerat attityderna till forskning och forskare hos den svenska allmänheten. I dagarna presenterades en ny mätning, som genomfördes sista veckan i februari. Där uppgav 86 procent att de har mycket eller ganska stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor. Vid mätningen 2015 var andelen 84 procent.

I den nya mätningen hade de som uppgav att de har mycket stort förtroende dock minskat i jämförelse med den senaste ordinarie mätningen, medan andelen som svarade ganska stort hade ökat. Möjligen säger detta något om vad som kan komma att hända på längre sikt om inte förtroendet vårdas väl.

Johan Frostegård, professor i medicin vid Karolinska institutet och överläkare på Karolinska sjukhuset, är en av dem som debatterat medicinsk etik efter Macchiarini-skandalen. I Dagens Nyheter skriver han:

”Den aktuella skandalen får inte fördunkla det faktum att medicinsk forskning av i dag är vid god vigör. Det är en dynamisk, krävande och spännande verksamhet som måste ha en ständig dialog med det omgivande samhället – författare, företrädare för världsreligionerna, patientorganisationer, politiker, etiker, med mera.”

Det där sistnämnda har vi nu plötsligt sett så mycket mer av på grund av fallet Macchiarini. Jag hoppas att vi kan fortsätta med den dialogen. Det är genom en ständigt pågående diskussion som vi bäst hindrar framtida fall som liknar Macchiarinis. Och det är också det minsta vi kan göra för att inte glömma de människor som fått betala ett ohyggligt högt pris på grund av att stjärnkirurgen inte stoppades i tid.