När är inflationen lagom?

Inflationsmål kan utformas på olika sätt, och viktigast är nog att sätta upp ett mål som lägger en grund för förväntningarna i ekonomin. Det finns ungefär 60 länder som har ett inflationsmål, och nästan samtliga av dessa har formulerat målet som en specifik nivå, ofta 2 procent, som man siktar på. Men det finns också några länder som har formulerat målet som ett tak (Schweiz) eller ett intervall (Australien) för inflationen. En fördel med att formulera målet som en specifik nivå är att det då, om det är trovärdigt, kan fungera bättre som riktmärke för pris- och lönebildningen. Det blir till exempel naturligt att använda inflationsmålet som en gemensam utgångspunkt för inflationsförväntningarna i avtalsförhandlingar på arbetsmarknaden.

Det finns flera skäl till att nivån på inflationsmålet är 2 snarare än 0 procent. Ett skäl är att det ska finnas utrymme för att sänka räntan om inflationen blir låg eller om konjunkturen sviktar. Med ett högre inflationsmål blir styrräntan högre i genomsnitt, och det går då att sänka räntan mer innan den når sin nedre gräns.

Ett annat skäl är att lönebildningen kan försämras när inflationen är alltför låg. Detta eftersom det är svårt att sänka nominella löner. Om inflationen är låg och de nominella lönerna inte kan sänkas blir det svårt att anpassa reallönerna mellan individer i ett företag och mellan branscher. I förlängningen kan det medföra både högre arbetslöshet och en sämre produktivitetsutveckling i ekonomin. Med en viss underliggande inflation i ekonomin mildras dessa problem.

/Martin Flodén, vice riksbankschef, tjänstledig professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet