Upprättelse för kloka djur

Gibbonapor betraktades länge som jämförelsevis korkade. Till skillnad från schimpanser förstod de inte att de lätt skulle kunna nå en bananklase som låg en bit utanför buren, genom att helt enkelt plocka upp en pinne från golvet och dra åt sig klasen. Men gibbonapor lever sitt liv nästan uteslutande uppe bland träden. Deras händer har en form som passar utmärkt för att svinga sig fram bland grenarna. Däremot kan de inte plocka upp saker från en platt yta. Tummarna är för små.

När forskarna en dag gjorde om försöket på lite högre höjd klarade aporna uppgiften utan problem. Frans de Waal, en av världens mest framstående primatforskare, ger åtskilliga sådana exempel på hur forskarnas blinda fläckar, när det gäller våra olika förutsättningar inom djurvärlden, har lett till en konsekvent underskattning av de andra djurens kognitiva förmågor. Steg för steg leder han i bevis att varken intelligens eller ett avancerat socialt samspel är något som vi människor är ensamma om att ha utrustats med under evolutionens gång. Möjligen blir det ibland lite väl många exempel. Men som helhet är det en enastående och viktig berättelse.