Så repareras hjärnan

När hjärnan skadas, till exempel vid en stroke, dör hjärnvävnad, bland annat nervceller. Då startar omedelbart reparationsprocesser, som först avgränsar den skadade vävnaden från oskadad vävnad med en barriär av så kallade gliaceller. Därefter städas död vävnad bort av kroppens inflammatoriska celler. Vid en liten skada fylls utrymmet igen av ärrvävnad. Vid större skador krymper vävnaden och hjärnans hålrum, ventriklarna, förstoras eller nya hålrum bildas.

Inflammationen pågår under lång tid efter skadan, även i den vävnad som inte skadats, och anses ha betydelse i hjärnans omformningsprocess, den så kallade plasticiteten. Hjärnans nervceller samverkar i nervcellsnätverk, som tar emot och lagrar information från våra sinnen, styr våra tankar och beteenden och lagrar kunskap och erfarenheter. Genom förändringar i dessa nätverk, såväl skadade som intakta, kan hjärnfunktionen delvis återhämtas efter en hjärnskada. Bäst fungerar denna plasticitet om skadan inte slagit ut ett helt nätverk, utan enbart delar av det.

Hos människor kan man studera plasticitet i nätverken efter en skada med magnetkamera. Men man har inte kunnat se om detta åtföljs av anatomiska strukturförändringar, det vill säga att nervcellsfibrer växer ut eller att nya kontakter bildas i hjärnan. I experimentell forskning har däremot visats att en skada åtföljs av utväxt av nervfibrer och att nya kontakter mellan nervceller, så kallade synapser, utvecklas – samt att synapser som ”stängts av” efter skadan återaktiveras.

/Tadeusz Wieloch, professor i neurovetenskap, Lunds universitet