Shakespeare hade rätt

När den osmanske härskaren Mehmet III (1566–1603) tillträdde som sultan år 1595, lät han avrätta sina 19 bröder och halvbröder. De blev alla strypta. Han lät till och med avrätta sju av den avlidne faderns gravida hustrur. Han gjorde inte detta utan anledning. Tidigare var det inte självklart att den äldste sonen skulle ärva tronen; även hans bröder kunde ärva den. I ett sådant system kan bröder vara ett hot mot regenten.

Detta insåga William Shakespeare, varför tragedin Hamlet – som för övrigt publicerades samma år som Mehmet III dog – kretsar kring just successionsproblematiken. Pjäsen börjar med att Hamlet får veta att hans far är död. Det är hans farbror Claudius som har låtit giftmörda sin bror, som är kung, för att kunna ta makten. Därför måste Hamlet hämnas.

Det finns gott om anekdoter och berättelser om tronföljdsfrågor, och nu har ett par forskare analyserat överföringen av politisk makt och därvid använt sig av historien.

– Min kollega Andrej Kokkonen och jag satt och talade om historiska successioner på en fikarast och konstaterade att ”historikerna har sina teorier”, men ingen har ju kollat det rent statistiskt, berättar statsvetaren Anders Sundell, som är verksam vid Göteborgs universitet.

– Kan man inte göra det då?, replikerade statsvetarkollegan Andrej Kokkonen.

– Jo, det borde man väl kunna, svarade jag, berättar Anders Sundell.

Sagt och gjort. De två Göteborgsforskarna började sätta ihop en databas över 961 monarker i 42 europeiska stater under åren 1000–1800 och fick forskningsmedel från Vetenskapsrådet. Hittills har de publicerat en artikel i prestigefulla American Political Science Review, och fler artiklar är på gång.

– Den klassiska politiska frågan är hur makt överförs från en ledare till en annan, säger Anders Sundell. Det är en evig politisk fråga, men även en stor vetenskaplig fråga för oss statsvetare. I demokratier ska detta ske reglerat genom val när en dålig ledare röstas bort, men i auktoritära stater är det betydligt knepigare.

Envåldshärskaren är i regel omgiven av ett antal grupperingar som har stort intresse av vem som ska ta över makten när han dör. Förr i tiden kunde det vara släktingar, hertigar och baroner. I dagens diktaturer är det släktingar, generaler och förvaltningschefer.

– Att det finns en klar och tydlig efterträdare gör i regel dessa grupper lugnare, eftersom det innebär att de slipper slåss mot varandra när härskaren dör. Det skapar en viss stabilitet, säger Anders Sundell. Men samtidigt är det mindre gynnsamt för härskaren, eftersom det med säkerhet innebär att det finns en mäktig person med stort eget intresse av att han själv dör. Det är en målkonflikt som varje despot måste balansera.

Är den person som gynnas av att härskaren dör dessutom relativt jämnårig med regenten, till exempel ett yngre syskon, så innebär det ytterligare ett riskmoment. Den personen kan ju inte vara säker på att han någonsin hinner få makten.

Historien kan vara till hjälp för att bringa klarhet i sådana här konflikter. Grovt talat kan man urskilja tre system för succession i det förmoderna Europa – att monarken ärver tronen, arvmonarki; att monarken väljs, valmonarki; att en yngre bror ärver makten. I Europa för tusen år sedan dominerade valmonarkier, eller systemet när den näst äldste brodern ärver tronen. Endast ett par stater på Iberiska halvön hade då arvmonarki, vilket även kallas primogenitur, förstfödslorätt. Men valmonarki fanns vid denna tid i till exempel England, Frankrike, Norden och Tysk-romerska riket. Valmonarki ska inte förstås som någon form av demokrati där man väljer härskare, utan snarare som att ätten äger tronen och att man väljer en person inom denna ätt till ny härskare.

– Långt tillbaka i historien var maktöverföringen informell, säger Anders Sundell. I valmonarkier har det ju funnits utrymme för andra än kungens äldste son att ta över makten. Men kungar vill ofta göra successionen ärftlig.

Ett argument för systemet att låta yngre bröder ärva är att det finns en eller flera vuxna arvingar redo att ta över när härskaren dör. Härskaren hade kanske inte hunnit få en son eller så är sonen minderårig. Detta är en svaghet i arvmonarkin – särskilt för många hundra år sedan när medellivslängden var betydligt kortare än i dag. Hälften av de analyserade monarkerna dog en naturlig död redan innan de hade fyllt 55 år. Och en kung som dör så pass tidigt har i regel ganska unga arvingar.

– Men det säger sig självt att systemet med brodersarv kan medföra att många relativt jämnåriga har liknande anspråk på tronen. Det blir långa och komplexa arvslinjer som kan urarta till en allas kamp mot alla, säger Anders Sundell.

Deras statistiska analys av de nästan tusen europeiska monarkerna visar att kungar som fått makten genom att ärva sin far satt på tronen längre och avsattes mer sällan. De regerade i snitt i 22 år och bara 16 procent avsattes. De som hade valts till härskare regerade i snitt i tolv år och 49 procent avsattes. Och de som hade ärvt makten efter en bror visar ännu sämre utfall – de satt bara i nio år, och hela 57 procent avsattes. Den högsta risken att bli avsatt som härskare löpte alltså de som ärvt makten i egenskap av bror.

De monarker som efterträdde sin far var också betydligt yngre än de andra när de tillträdde, i genomsnitt 26 år.

Dessa resultat står sig sedan forskarna kontrollerat för andra tänkbara förklaringar, som att det skulle vara bara svaga stater som hade brodersarv eller liknande. De fann dessutom att det var vanligare att härskare avsattes i länder med ortodox kristendom än i katolska länder.

Många länder som praktiserat arvmonarki har också varit betydligt mer stabila och beständiga över tid än de andra – det är stater som existerat under lång tid. Samtliga elva stater som enbart tillämpade brodersarv under undersökningsperioden gick däremot under som statsbildningar. De blev i regel invaderade av andra länder.

Arvmonarki blev alltså ett recept för överlevnad som statsbildning – varför fler och fler gick över till denna princip under undersökningsperioden. I Sverige skedde detta i och med Gustav Vasa – även om flera unionskungar hade försökt tidigare. Gustav Vasa blev själv vald till kung, men sedan fick hans söner ärva makten vid hans död 1560. Hans eget trontillträde underlättades av att stora delar av adeln hade utraderats vid Stockholms blodbad år 1520.

– Arvmonarkin är ett bra instrument för att balansera en härskares dilemma vad gäller tronföljden, säger Anders Sundell. Omgivningen får i god tid koll på vem som ska efterträda, och denna person löper ganska liten risk att dö före kungen. Därmed är man villig att vänta på sin tur att få makten.

– Länder som höll fast vid valmonarki, till exempel Polen, fick stora problem efter hand, säger Anders Sundell. Så detta system överlevde helt enkelt inte i Europa.

I den brittiska successionsordningen finns i dag hundratals arvingar reglerade i en köordning. Vår svenske kung innehar plats 283 i denna tronföljd. Så såg det inte ut för tusen år sedan.

– Naturen avskyr vakuum, och det gör även politiken, säger Anders Sundell. Tydliga regler ger förutsägbarhet och stabilitet.

Forskarna har även undersökt successionernas effekter på krig och inbördeskrig.

– Det visar sig att under åren efter att en kung har dött, så ökar risken för krig, särskilt inbördeskrig. Det gäller även om han dör av naturliga orsaker, säger Anders Sundell.

Han påpekar att detta rimligen har en koppling till successionsproblemen. När en ny regent tillträder kan legitimiteten ofta ifrågasättas, vilket riskerar att leda till uppror och andra typer av oroligheter.

Men arvmonarki visar sig även i denna analys överlägsen.

– Arvmonarki minskar risken för inbördeskrig. Men det hjälper inte mot risken för mellanstatliga krig. Det förvånade oss. En förklaring kan vara att arvmonarki medför att utländska kungar med släktband kan göra anspråk på tronen, vilket öppnar för konflikter. Men vi behöver titta närmare på det, säger Anders Sundell.

Tronskiften har som sagt fängslat fantasin hos författare, vilket även inspirerat Anders Sundell och Andrej Kokkonen i deras forskning. De menar att William Shakespeare föregrep deras resultat.

– Ta Shakespeares Hamlet till exempel, säger Anders Sundell. Den börjar ju med att kungen dör. Vem ska ta över? Jo, kungens bror, fast man snart förstår att han har mördat kungen. Så kungens son Hamlet måste hämnas. Det slutar med att Norge invaderar Danmark på grund av den här röran. Detta illustrerar vår tes mycket väl. Hade det varit glasklart att Hamlet skulle ärva så hade det inte varit någon poäng för brodern att döda kungen – då hade det inte blivit någon tragedi. Men hela osäkerheten kring tronföljdsfrågan leder efter hand till instabilitet och invasion. Precis som våra data säger!

Deras resultat har även bäring på dagens monarkier (se ruta på sidan 51). Och kunskapen om maktens överföring mellan olika personer i auktoritära system kan vara till hjälp för att förstå dagens diktaturer.

– Man kan fråga sig varför Nordkorea i dag har något som liknar en kommunistisk monarki, säger Anders Sundell. Sannolikt för att generalerna tycker att det är värdefullt med förutsägbar kontinuitet, så de slipper slåss mot varandra. Vi tror att våra resultat kastar ljus över även sådana saker.

Slutligen, hur gick det med Mehmet III efter att han mördat alla sina bröder och halvbröder?

– Flera osmanska sultaner avrättade sina bröder när de tillträdde, berättar Anders Sundell. Och den som är förutseende inser ju risken med att en storebror tillträder som sultan. Därmed fortplantas en instabilitet i hela systemet.

Mehmet III:s styre präglades sedan av krig, mot bland annat Österrike, upproriska kurder och turkmener, men han dog faktiskt av naturliga orsaker – stroke eller pest, källorna spretar – vid 37 års ålder. Tronen tillföll då hans son, Ahmed I.