Varför ska naturen ha streckkoder?

I slutet av detta år ska norska forskare ha tagit fram dna-streckkoder för 20 000 norska arter. F&F har talat med Torbjørn Ekrem vid nätverket Norbol, som ansvarar för kartläggningen.

 

 

Publicerad

Torbjörn Ekrem samlar bottenprover i älven Atna för att kunna skapa dna-streckkoder för de arter som lever där.
Bild: Elisabeth Stur

5 frågor till TORBJØRN ekrem, professor vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet.

1 | Vad är poängen med att ta fram streckkoder för alla arter?

− Vi skapar ett referensbibliotek för att kunna identifiera arter mycket mer effektivt än med vanliga metoder. I ett litet vattenprov från en sjö finns till exempel dna-spår från alla fiskar som lever i sjön. Om vi analyserar vattenprovet och jämför med vårt streckkodsbibliotek kan vi få en komplett artlista, i stället för att provfiska. Vi kan också ta ett prov på en fiskpinne och se vilka arter som ingår i den. På så sätt kan vi stoppa handel med hotade arter, men även förbättra kunskapen om alla arter.

2 | Varför satsar ni på att kartlägga just 20000 arter?

− Det är en tredjedel av de arter som vi tror finns i Norge. Vi hade kunnat säga att vi ska klara alla, men man behöver väldigt god expertis för att artbestämma allt, det är det som är begränsningen. Innan vi lägger in en ny streckkod i databasen måste vi ju vara helt säkra på vilken art det är. Det här var ett första mål, men vi hoppas att arbetet ska fortsätta.

3 | Ni har hållit på i fem år nu – har ni stött på några stora överraskningar?

− Hela tiden! Det vi trodde var en art av fjädermygga visade sig nyligen vara fem. Utan att streckkoda den hade vi aldrig upptäckt det, för arterna är extremt lika.

4 | Och för gemene man, gör det någon skillnad om en fjädermygga visar sig vara fem olika arter?

− Fjädermyggor har en väldigt viktig roll som mat åt många fåglar och fiskar. Så länge vi trodde att det var en enda art kunde vi tro att ”den verkar klara sig lite överallt”. Men nu när vi vet att det handlar om fem olika fjädermyggor kan vi kanske se att några av dem är väldigt specialiserade och hotas av förändringar i miljön. För att se vad som händer med ekosystemen måste vi veta vilka arter vi har där.

5 | Ser du framför dig att biologer en dag kommer att kunna skanna naturen som man skannar varor i en affär, eller med en handhållen ”Tricorder” som i Star Trek?

 − Ja, kanske. Redan i dag finns det små instrument som man kan ha med sig ut i skogen och analysera dna direkt. Då löser du upp ett litet fragment från arten i en lösning, tillsätter några ämnen och lägger en droppe i en liten apparat som kopplas till din laptop. Det är fortfarande för dyrt och oprecist för att användas vid daglig artbestämning, men det är nog bara en tidsfråga innan det blir möjligt. 

Nya arter hittas numera oftast i labbet, efter dna-analys.
Bild: Åge Hojem

Streckkodning dröjer i Sverige

Malin Strand är docent i systematik och biodiversitet vid SLU och verksam vid Artdatabanken.
Bild: Åge Hojem

I Sverige finns än så länge streckkoder för endast ett par tusen arter. Det är svårt att få fram en exakt siffra, i brist på samordning. Det svenska nätverket för dna-streckkodning, Swebol, saknar resurser, enligt koordinatorn Malin Strand på Artdatabanken. Hon menar att frågan har hamnat mellan flera stolar.

− Det handlar inte direkt om forskning, men det är inte heller direkt tillämpning, enligt de definitioner som olika finansiärer hänvisar till. Först och främst är det ett biblioteksbygge, en infrastruktur som många skulle ha nytta av men som ingen vill ansvara för.

Även svenska forskare kan dock få stor nytta av det norska grundarbetet, för databaserna med streckkoder är öppna för alla.

Så skapas koderna

Sedan 1990-talet har dna-teknik använts för att identifiera arter, släktskap och individer. I början av 2000-talet började forskarvärlden använda en standardiserad genregion, en plats på dna-strängen som skiljer olika djurarter åt. Detta kallas dna barcoding på engelska, vilket kan översättas till dna-streckkodning.

För att skapa en godkänd och giltig streckkod måste streckkodssekvensen tas fram från flera individer som helt säkert tillhör samma art. Varje individ ska dokumenteras och förvaras på någon publik institution, exempelvis ett museum. Sedan kan den genetiska koden läggas in i en databas som är åtkomlig för alla.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Kunskap baserad på vetenskap

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

Inlogg på fof.se • Tidning • Arkiv med tidigare nummer

Beställ i dag!
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor