Pionjär mot stress

Hon var sex år när hon stötte ihop med den udda kvinnan som alla barnen i kvarteret var rädda för. I vanliga fall undvek hon henne, men den här gången hade hon bråttom och såg sig inte för. Mötet var överraskande och skrämmande. Men det är inte det som etsat sig fast i minnet hos Marie Åsberg. Det var det den lilla tänkte:

”Det här är en obehaglig sak som hänt mig, nu kommer jag komma ihåg det hela livet, fast jag inte minns de trevliga sakerna.”

– Visst är det intressant att jag redan då funderade på hur minnet och hjärnan fungerar.

Och det är den där nyfikenheten och intresset för hur vi människor fungerar som präglat psykiatern Marie Åsbergs långa yrkesliv. Redan två år senare, vid åtta år, hade hon bestämt sig för vad hon skulle bli. Kanske berodde det på att hennes mamma arbetade som sekreterare på ett sjukhus, kanske inte. Men hon kommer exakt ihåg det där ögonblicket på släktingarnas bondgård i Åkerby i Enköpingstrakten:

– De pratade om provinsialläkaren som var så hygglig och inte tog så mycket betalt. Då sa jag: ”Jag ska bli doktor.”

Läkare blev hon, som den första akademikern i släkten, psykiater, forskare, lärare, handledare, innovatör, entreprenör och senior professor – en av vår tids mest inflytelserika både i Sverige och internationellt. Hennes forskning har fördjupat vår förståelse av depression och självmord och det var hon som började undersöka, och med tiden också namngav, det vi i dag kallar för utmattningssyndrom.

Det är tisdag morgon och Marie Åsberg och kollegan, vårdläraren och projektledaren Francisco Sazo, har satt på vatten till snabbkaffet och serverar wienerbröd i den låga huslängan bredvid helikopterplattan invid Danderyds sjukhus strax utanför Stockholm. Det är här Stressrehab FoU vid Karolinska institutets institution för kliniska vetenskaper huserar, trots att huset är utdömt. Fukt under grunden och mögel i väggarna. Sanering pågår, och i bakgrunden ackompanjeras våra samtal till och från av borrmaskiner och andra byggljud.

– Alla har flyttat. Men inte vi. Vi trivs. Eller hur? säger Marie och nickar till Francisco där på andra sidan bordet.

Nej, det är inte mycket som stressar senior professor Marie Åsberg, som i fem decennier befunnit sig i både centrum och framkant av den svenska psykiatrin. Vid fyllda 80 arbetar hon numera bara heltid och skriver för fullt på ännu en ansökan för att få loss pengar till ett nytt och angeläget projekt – att hitta ett effektivt sätt att utbilda chefer och medarbetare så att de kan känna igen de som är riskzonen för att få utmattningssyndrom. Och det är bråttom. Sedan 2010 har sjukskrivningarna för just utmattningssyndrom ökat med 600 procent. 2017 var närmare 40 000 människor borta från jobbet på grund av stress.

Marie Åsberg gick direkt från gymnasiet till Karolinska institutet och läkarutbildningen.

– Har man bestämt sig för en sak så får man hålla det, säger hon. Nyfikenheten paras nu med målmedvetenhet. Hon visste redan från början att hon ville bli psykiater, det där ”att få tala om själen”. Och när hon direkt efter examen fick möjligheten att arbeta på en psykiatrisk avdelning så var det ”hur roligt som helst”. Mötet med patienterna, samtalen, möjligheten att fortsätta fundera över hur vi fungerar, vi människor. Här väcktes den livslånga passionen att hitta sätt att hjälpa psykiskt sköra människor.

Vetgirigheten drev henne vidare till forskningen. Mäta kemikalier i blodet, hitta samband, göra skattningsskalor.

Och nu kom upptäckterna. Ofta oväntade. En avvikelse som visar sig öppna ett helt nytt kunskapsfält. Som när en av hennes doktorander förtvivlad kom in i hennes rum och berättade om en patient som utan förvarning tagit sitt liv. Gråtande frågade hon om alla hennes patienter med den här speciella kemiska avvikelsen skulle begå självmord. Marie Åsberg lystrade. De hastade ner i journalarkivet och upptäckte att bland deprimerade finns en grupp som är särskilt sårbara och att det går att se på ett ryggmärgsvätskeprov.

– Det var en vändpunkt. Innan dess var alla, också medicinare, övertygade om att depression och självmord inte hade något med biologi att göra. Först ville de inte tro på våra fynd. Men andra kunde visa samma sak och det står sig fortfarande.

Nu kan vi lägga till ännu en parameter till nyfiken och målinriktad. Hon är tidig.

Som 1998, när professor Åke Nygren knackade på Marie Åsbergs dörr och visade en förbryllande statistik från avtalsförsäkringsbolaget SPP, numera Alecta: Allt fler svenskar blev sjukskrivna för depression. Ökningen var både ovanlig och alarmerande. Först avfärdade hon alltihop med en drastisk kommentar, som byggde på ny forskning som visat på sambandet mellan depression och alkohol.

– Det är säkert för att de super!

Men kollegans oro fick henne att göra några djupintervjuer och då upptäckte Marie Åsberg att det här var något nytt. Patienterna var inte deprimerade, de var utmattade, eller som de själva sa, ”utbrända”. Det finns många diagnoser i den medicinska världen som är mångtydiga – smärta kan innebära allt från sveda efter ett myggbett till outhärdlig värk. Likadant är det med depression. De senaste 50 åren har forskare och praktiker stridit om vad det innebär. Är det en vanlig reaktion på livets många svårigheter, eller ska det betraktas som en sjukdom?

Troligen hade den här gruppen av sjukskrivna varit deprimerade när de släpat sig till doktorn. Men nu, en tid senare, var de helt enkelt bara slut: trötta och med stora svårigheter att tänka, minnas och koncentrera sig. Tillståndet behövde ett namn och Marie Åsberg föreslog utmattningssyndrom. År 2005, då vågen av sjukskrivningar hade lagt sig, antogs den och fick den diagnostiska koden F43:8.

Men nu är det alltså dags för fler sjukskrivningar igen. Hur kommer det sig?

– Det är inte så konstigt, säger Marie Åsberg. Då i början på 2000-talet var det en reaktion på de stora nedskärningarna på arbetsplatserna på 1990-talet i efterdyningarna av finanskrisen. Effekterna av sådana förändringar märks inte direkt, det tar fem år ungefär. Och en epidemi, oavsett vilket slag, har ett naturligt förlopp. Människor blir sjuka, medvetenheten om orsakerna ökar, jag blev intervjuad i de mest obskyra blaskor. De kommer tillbaka till jobbet och får nya arbetsuppgifter eller slutar. Epidemin går ner. Efter tio år har vi glömt, det kommer en ny generation som inte har lärt sig ännu, och så börjar det om.

Men riktigt så enkelt är det inte. Sjukskrivningarna har ändrat karaktär, berättar hon. De utmattade är yngre, det tar längre tid för dem att återhämta sig, och de blir ofta sjuka igen. Och nu ökar också antalet män som inte längre orkar. Det är inte bara partiledaren Jimmie Åkesson, OS-medaljören Peder Fredricson och Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrand som drabbats. Över 7 000 män diagnostiserades 2017 med utmattningssyndrom.

Så vad är orsaken? Vi funderar där kring köksbordet på hur samhällsförändringar och personliga strategier samspelar.

Första gången utmattningen beskrevs inom medicinen var 1869, berättar Marie Åsberg. Det var den amerikanske neurologen och psykiatrikern George Beard som upptäckte den och kallade tillståndet för neurasteni. Han skyllde på det nya moderna livet med tåg som gick i 40 kilometer i timmen och tider som skulle passas i fabrikerna.

– Men jag tror att det var glödlampan som störde vår naturliga chans till återhämtning, säger hon. Vi fick billigt ljus och kunde jobba på nätterna. Och nu har vi en annan form av ljus som håller oss vakna.

Förutom hög press på jobbet så kanske ökningen av den digitala närvaron – smarta mobiler, sociala medier, tv-serier och mejl dygnet runt – stör de inre impulserna som manar oss att vila. Att sova.

– Och det är framför allt de yngre som exponerar sig för den här formen av utökad stress, säger Marie Åsberg. Och jag kan tänka mig att yngre hjärnor är lite mindre robusta än äldre, att de tar större skada. Att utmattningen ökar bland männen kan bero på att vissa av dem tar större ansvar hemma och därför får mindre tid för återhämtning. Vissa av dem!

Den senaste forskningen har också visat att utmattning ger hjärnskador som kan innebära en större risk att drabbas igen.

– Hjärnskador låter lite läskigt, men vi ser förändringar i hjärnan hos utmattade. Samma typ av skador som råttor som utsatts för stress får.

I ett försök stängde forskaren Bruce McEwen in råttor i ett kort plaströr under sex timmar om dagen, fem dagar i veckan i tre veckor.

– Det där påminner om en del arbetsplatser jag sett, flikar Marie Åsberg in.

När forskarna undersöker råttornas hjärnor efter försöket så har nervcellerna i hjärnbarken i pannlobens insida, där bland annat funktionen för vilja och beslutsfattande finns, blivit försvagade, medan cellerna i amygdala, den del av hjärnan som bland annat hanterar känslor, framför allt de negativa, förstärkts. Samma skador kan man se på utmattade människor, i kombination med att det fininställda samarbetet mellan olika delar av hjärnan och kroppen, som i vanliga fall reglerar stress och vila, inte längre fungerar som det ska.

– Men det är inte efter ett par veckor som det här drabbar oss, utan efter flera år. Det visar att vi är mycket mer anpassningsbara än råttor, och de är jävligt starka djur.

Det är inte de sköra som drabbas av utmattning, utan tvärtom de starka. De som har ambitioner och empati och tänker: Det går ett tag till. Ett tag till. Till dess att det inte går alls. Med hjälp av en lång sjukskrivning, mycket vila, så repareras hjärnan sakta.

– Om Försäkringskassan inte tvingar dem att gå tillbaka till jobbet innan de är färdiga för det vill säga.

Det verkar också som om många har kvar en stresskänslighet. Och var fjärde som nu är sjukskriven är det för andra gången. Det här vill Marie Åsberg gärna titta närmare på.

– Arbetet är bara en sak, säger Francisco Sazo. Det handlar också om våra attityder. Vi säger ”Du kan bli vad du vill” till våra barn och bygger en individualistisk kultur. Men det stämmer ju inte. Och om vi då inte kan leva upp till våra egna ambitioner är det bara vårt eget fel. Det ger ångest.

– Och allt vi ska välja, säger Marie Åsberg. När min man blev dement för tio år sedan och vi behövde hemtjänst fick jag en lista på jag vet inte hur många olika företag. Jag la bara ner den och frågade biståndshandläggaren: Vem ska jag välja. Så fick jag ett förslag, tog det och det är fortfarande inte bra.

Din man bor hemma? Hur orkar du med allting?

– Jag får lite avlastning, men så länge det går vill jag sköta om honom.

Och när hon nu är igång måste hon tala om NPM – new public management – den organisationsmetodik hämtad från fabriker som nu också finns inom sjukvården.

– Det där förbannade NPM som tvingar både arbetsplatser och medarbetare att få ihop sina ”pinnar”, säger Marie Åsberg.

– Det är ett otyg som skapar enorm fysisk och moralisk stress hos personalen.

Men nu tillbaka till vad hon och Francisco Sazo vill – Marie Åsbergs nya passion – att stoppa stressen innan den blir till utmattning.

Egentligen började det i början av 2000-talet när den psykiatriska vården kommunaliserades och de psykiskt sjuka skulle få hjälp av människor som visste väldigt lite om schizofreni, bipolaritet och självmordstankar. Marie Åsberg fick som vanligt en idé. Utnyttja den nya tekniken, skapa en ny form av folkbildning genom en digital skola som kunde användas av vilken arbetsgrupp som helst. Ansöka om pengar igen.

Bygga ett webbverktyg, en videoskola som kunde användas som internutbildning. Och sedan ta kontakt med sitt gigantiska nätverk och få dem att ställa upp på att omvandla akademisk terminologi till begriplig kunskap som vem som helst kunde ta till sig. 18 videor. Allt nedskrivet också i text. En metodik så att vem som helst i arbetslaget kunde bli cirkelledare. 

Med tiden blev Psyk-E bas, som det kallas, en del av regeringens satsning på att förstärka kompetensen hos personalen i socialtjänsten och i den psykiatriska hälso- och sjukvården. 

Francisco Sazo, som då arbetade som biståndsbedömare, var en av de första som prövade.

Psyk-E bas var modernt. För modernt. Få klarade det tekniska. Han tittar på mig och säger sedan med en blick mot sin chef:

– Här var hon för tidig.

Och så berättar han om sladdar och trilskande datorer och webbanslutningar som hackade …

 – … snacka om stress. Men idén var fantastisk. När det funkade satt vi där, en liten grupp kolleger, och lyssnade till föreläsarna, stängde av då och då och frågade oss: ”Känner vi igen det här? Vad får den här kunskapen för konsekvenser för vårt sätt att arbeta?” Och i dag, när nästan alla har en viss digital kompetens så är det lätt att lära ut hur man kan använda Psyk-E bas.

De började med psykiatrin. Fortsatte med cirkelkurser för alla som arbetar med äldre.

– De som jobbar i hemtjänsten behöver massor av kunskap. Det är inte klokt att de som har minst utbildning tar hand om dem som mår sämst. Men det är inte lätt att övertyga arbetsgivarna om vikten av att de utbildar sin personal. Det kan vara lögn i helvete att få tid för, det ger inga pinnar. Vi har skapat ett billigt och effektivt sätt.

Och efter det är det dags för att sprida kunskap om självmord och sedan är det dags för cheferna, medarbetarna och den goda och onda stressen.

Utmattningen kommer som sagt inte på ett par veckor, den smyger sig på och ger sig till känna via olika fysiska symtom: svårigheter att sova, ont i huvud, mage och rygg, irritation, minnesproblem och svårigheter att tänka klart. Om vi lyssnar, drar ner på takten och vilar så lägger det sig. Men om vi inte förstår, utan fortsätter som vanligt så förvärras symtomen och till slut slår utmattningen till akut.

– Det är himla viktigt att inte glömma att stress inte är något att vara rädd för, utan den gör att vi fungerar bättre. Bara vi varvar ner emellan. Men för dem som inte gör det är det ett stort problem.

Här krävs insikter och kunskap, menar Marie Åsberg. Om alla förstår att skilja på den goda stressen och den farliga. Om medarbetare kan känna efter och känna igen när kroppen ropar: ”Se upp!” Om chefer vet och ser och tar upp frågan. Då skulle det vara möjligt att få ner sjuktalen. Och inte bara nu. Utan på sikt.

– Att få höga chefer att ägna sig åt studiecirklar tror jag inte på. Men mellancheferna och de anställda. Det tar inte så mycket tid. Och det sparar så mycket smärta och pengar, säger Marie Åsberg.

Och så tillägger hon:

– Dessutom ger cirkeln mellancheferna tid att tala med varandra. Dela tankar om ledarskapet, titta på sin egen stress och inte vara så ensamma. Två flugor i en smäll alltså.

Men tror du att företagen är intresserade av att anpassa verksamheten? De flesta verkar genomsyrade av att hela tiden höja prestationerna.

– Det finns goda exempel. Jag har till exempel börjat samarbeta med Siemens. De lät hela personalen göra de stresstest som jag varit med och tagit fram.

Det är ett feltänk att tro att man tjänar pengar på att pressa sin personal, säger hon. Det går att göra en rent ekonomisk kalkyl på sambandet mellan att dra ner på personal och kostnaderna för sjukskrivningar. Men allra viktigast är ändå att vi, var och en, lär oss mer om hur vår kropp fungerar och lyssnar på den.

– Det här ska bli av, det har jag bestämt. Nu ska vi bara se vem som kommer att få glädjen att finansiera det hela.

Nyfiken, målmedveten, tidig – och envis. Marie Åsberg upptäcker något. En skörhet som behöver stödjas. Hon forskar, finner en metod och bestämmer sig sedan för att det ska förverkligas. Resten är bra kontakter, många ansökningar och hårt arbete.  

Stämmer det? Hon nickar.

Om man skulle ge ett råd till en ung människa, vad skulle det vara?

– Ta det lugnt och se till att du sover, det är vi programmerade för. Låt inte tekniken locka bort dig från sömnen. Lär dig uppskatta den. Att sova är inte bortkastad tid. När jag var i 20-årsåldern och nygift och vi var borta hos bekanta somnade jag alltid. Då det var dags att gå hem så fick min man purra mig. Och så har jag det nu också. Om min kropp känner sig stressad då söver den mig direkt. Det är det jag klarat mig på.

– Jag älskar att sova, säger Francisco Sazo. En halvtimme, tjugo minuter.

– Det där, det är sund narcissism, svarar Marie Åsberg.

Några saker till kan ha bidragit till att hon själv inte gått in i den berömda väggen. För det första: en enkel bakgrund. Hon var den första i hela släkten som tog en akademisk examen.

– Det räckte med att jag hade tagit studenten, det gjorde alla nöjda. Mer behövde jag inte bevisa.

Sen är hon inte på Facebook eller Twitter, och så har hon ingen tv.

– Den gick sönder för tjugo år sedan. Och jag har inte skaffat någon ny.

Och så den där numera givna frågan till alla över 65. Tänker du gå i pension?

– Jag är pensionär sedan 15 år! Och jag tänker hålla på så länge jag kan. Finns ingen anledning att sluta förrän jag är tvungen. Jag räknar med att du Francisco säger till mig när det är dags.

Ann Lagerström är frilansjournalist.

F&F 9/18 Hjärnan ges ut i samarbete med Modern Psykologi.

Kroppens stressystem

Det finns flera system i kroppen som hanterar stress. Och alla samarbetar de med varandra.

1. Det sympatiska nervsystemet ökar vår puls och uppmärksamhet och gör att vi tänder till. Det styrs från en nervcellssamling i hjärnan som kallas amygdala och som styr våra känslor, särskilt de negativa.

2. Stresshormonsaxeln frisätter stresshormonet kortisol från binjurarna, som i sin tur kontrollerar hypofysen, som i sin tur kontrollerar hjärnans hypothalamus. Här finns ett återkopplingssystem som ska se till att axeln är i balans.

3. På senare tid har forskarna också hittat ett tredje system – där amygdala samarbetar med pannlobens insida och med hippocampus, som har betydelse för minne och orientering. Amygdala sätter igång processen och de andra områdena kan hämma den. Men när man får för mycket kortisol kan man få skador i hippocampus och pannloben, som gör att de inte kan stänga av stressen.

Stressen förbereder musklerna för aktivitet. För att göra det måste vi ”hetsa på” hjärtat, höja blocktrycket och ändra ämnesomsättningen för att frigöra energi och mobilisera nervsystemet. Detta ger smärta i musklerna, högt blodtryck, störningar i ämnesomsättning och utmattningstillstånd i nervsystemet.